Jerusalemkommittén, är en i raden av organisationer som försöker väcka den svenska opinionen för det palestinska problemet särskilt och Jerusalem-problemet i synnerhet. Den har bildats av i Sverige boende palestinska människorättskämpar och svenska riksdagsledamöter. Den bildades som en konsekvens av den internationella konferensen om Jerusalem i Doha. Jerusalemkommittén höll sitt uppföljningsmöte i gamla riksdagshuset i november 2012.
Under en hel dag fick de fåtaliga besökarna möjligheten att lyssna till flera intressanta informationer om en redan sönderstyckad verklighet. Palestina är ett soll. Strimlor land mellan svarta blaffor av ockuperad mark. Ska det vara möjligt att bygga en palestinsk stat, måste det åtminstone finnas sammanhörande mark. Det gör det inte. De kriminella bosättningarna på ockuperad mark sprider sig. Jerusalem har väckt hopp runt världen för att kunna fungera som en fredssymbol för de tre monoteistiska religionerna. En stad som bär på så stark symbolik för tre världsreligioner borde få ett bättre öde än vad som idag erbjuds. Israel håller systematiskt på att uppföra nya bosättningar i Jerusalem, samtidigt som man försöker mota bort de gamla Jerusaleminvånarna, som har levt där sedan urminnes tider. Allt från husdemolering till dagliga trakasserier pågår medan världen tittar åt annat håll.

Jerusalemkommittén har en förhoppning om att liknande parlamentariska kommittéer ska bildas för att kunna sätta press på sina parlament.
Jag kom i kontakt med det palestinska problemet 1965. Jag var ensam svensk i en demonstration på Sveavägen 1967 under sexdagars kriget. Israeliska soldater som hade flytt till Sverige från kriget, stod  längs trottoaren och ropade ”arabhora” efter mig. I nästan alla politiska läger (förutom vänner från olika arabiska länder) saknades förståelse för palestiniernas rättigheter. I slutet på 1980-talet var jag i Aten på ett PNC-möte (Palestinian National Congress) som journalist, där jag visades ett dokument som bekräftade att PLO hade hyrt ett skepp tillhörande Broströms koncernen, för att åka till Palestina. Den dåvarande utrikesministern Sten Andersson, befann sig i Israel för träff med partifränder och ingrep från Israel och förbjöd att Broströms hyrde ut skeppet till PLO.

Jag kontaktade TT som vägrade ta in uppgiften eftersom de inte hade något avtal med mig. Jag gav då informationen till en kollega som hade avtal med TT, men då gavs  någon annan ursäkt varför man inte var intresserad. Jag ringde upp redaktionssekreteraren Veiko Ketteli på Flamman och dikterade en artikel, han kollade uppgifterna och fick dem bekräftade av Broströms, varpå Flamman hade ett scoop. Det var denna tidning, Flamman, som var den enda som skrev om att det hade skett ministerstyre i Sverige. Något som inte är tillåtet enligt vår lagstiftning.
Därefter blev det tyst.
I den vanliga svenska ängsligheten skavde skulden av flathet från andra världskriget. Eftersom man hade svikit judarna då, stödde man dem nu, oavsett vilka motiv som förelåg. Golda Meir sa att det inte fanns ett palestinskt folk, världen svalde och höll käft.

Palmes regering tog emot Arafat, vilket var en stor framgång och modigt. Idag har den borgerliga regeringen stött en höjning av palestiniernas status i FN, trots sina liberala kumpaner. Det var klokt av Bildt.  
Det återstår att se om den nybildade Jerusalemkommittén kommer kunna bidra till att fler parlamentariker engagerar sig. Den dagen man inser att det palestinska problemet är det lokomotiv som styr utvecklingen i Mellanöstern har man också löst en rad problem i samma region. Det är det människorättsvidriga, maktarroganta krigsvurmeri och förtryck av palestinierna som alla kuvade människor identifierar sig med, framförallt i Mellanöstern och Asien. Fanatiker och terrorister har en god grund  att så sin draksådd i, så länge förnedrande maktarrogans råder.