”För tid är liv. Och livet bor i hjärtat. Och ju mer människorna sparade in på detta desto fattigare blev de.”
Jag läser Michael Endes klassiker Momo eller kampen om tiden för mina barn och blir lycklig och bedrövad på samma gång. Barndomens älsklingsbok var en spännande färgsprakande saga men för en äldre läsare är det också en träffsäker och viktig kritik av vårt sätt att organisera det senkapitalistiska västerländska samhället. Effektiviseringarna och rationaliseringarna som inte kommer arbetande människor till del, vardagsstressen (eller livspusslet som det heter numera), uppdelningen mellan arbete och fritid, överkonsumtionen som både håller tillväxten igång och tillfälligt dövar våra inre skrik efter en annan tillvaro. Hur vi blir rikare men samtidigt allt fattigare.

Momo kom ut 1973 men känns mer aktuell än någonsin. Konstigt nog märks detta inte alls i den svenska politiska debatten. Ingen pratar om tid. Det finns helt enkelt inte utrymme för visioner om ett annat samhälle. Istället pratas det jobb. Från höger till vänster. Att arbetslinje-högern pratar jobb är naturligtvis inte förvånande. De har ju inga andra visioner att prata om. Att Socialdemokraterna och ibland också Vänsterpartiet sväljer högerns problemformuleringar är desto märkligare. Missförstå mig inte. Naturligtvis är det, givet dagens samhällssystem, viktigt att hålla nere arbetslösheten. Precis som att det är viktigt att ha höga ersättningsnivåer och bra villkor för arbetslösa och sjuka. Det handlar om rättvisa men också om att slå vakt om en sammanhållen arbetarklass och arbetarrörelse. Men att gå från detta till en retorik om att Jobben ska sättas främst är något annat. Full sysselsättning är ett överordnat mål och vi måste skapa fler jobb säger V då och då. S går ännu längre. Fler jobb är grunden för ALLT skriver de i strategidokumentet inför den stundande kongressen och slår sedan fast både att full sysselsättning är den övergripande prioriteringen och att skapandet av fler jobb går före allt annat (På riktigt? ALLT annat? Undrar bekymrad vän och av ordning och visioner.)

Om vi nu bortser från de praktiska bekymren med att verkligen skapa just full sysselsättning i en kapitalistisk ekonomi så är det stora problemet den deprimerande visionslösheten. Jag ser vänsterns företrädare framför mig som Bagheera i Djungelboken och vill bara dra i svansen. Kom igen katten! Jobb som ett mål i sig? Sedan när blev det arbetarrörelsens ingång? Vi har andra visioner än högern. Prata om dem vetja. Vårt mål är väl att människor ska jobba så lite som möjligt? Att vi ska dela på det vi producerar. Tillgodose alla människors behov av grundläggande materiella förnödenheter men också av TID och allt det som skapar ett gott liv. Jobb är inte ett mål, det är ett medel. Vi behöver inte alls skapa flera jobb. Vi jobbar faktiskt för mycket idag, mer än vad miljön tål. Däremot behöver vi skapa ANDRA jobb. Jobb som bidrar till en rejäl klimatomställning, jobb i välfärden, meningsfulla jobb. Och vi behöver dela på jobben. För att vi ska få tid att leva och – eftersom arbetstidsförkortning är ett effektivt sätt att dämpa tillväxten – för att vi ska ha någon som helst chans att stoppa den allt mer akuta klimatkrisen.
Så kom igen nu, Bagheera. Arbetarrörelsens mål är inte att maximera arbetet. Jobb kan aldrig vara ett självändamål. Tid däremot är ett mål. För tid är liv.