– Jag känner mig som en tiggare när jag går till min man och ber om pengar, säger Fatos.
– Tala för dig själv! Jag vill inte bli kallad tiggare, replikerar Gul snabbt.
En tiggare för Gul är någon som går på gatan och tigger pengar. Det är inget som hon identifierar sig med. Hon har ett hem och en familj och hon kämpar för att få ett jobb. Hon blir nästan arg när hon hör en sådan jämförelse. Men när vi kommer bort från det laddade ordet håller hon också med Fatos om själva känslan
– Det är inte konstigt att min man försörjer familjen, men jag skulle känna mera stolthet om jag också tjänade pengar.
Många i utanförskap
I förra numret skrev Flamman om en ny rapport från Botkyrka kommun som visar att en större grupp än man tidigare trott lever utanför både arbetsmarknad och trygghetssystem. Bara i norra Botkyrka lever ungefär 3 000 personer utanför samhället. Ingen vet säkert hur många det är i hela landet. Fatos och Gul är två av dem. Vi träffas på Verdandi i Fittja en måndagseftermiddag, det är en viktig knutpunkt för många av dem som saknar sysselsättning i området.
Orsakerna till att man hamnar utanför är många. Ofta behöver det inte röra sig om några stora sociala problem eller dramatiska händelser. En del söker jobb efter jobb och till slut trillar de ur systemet.
– Arbetsgivarna kan tycka att en är för gammal, en annan saknar erfarenhet, en tredje kan inte språket tillräckligt, säger Leila Sözen, föreståndare på Verdandi.
Gul arbetade en del när hon var i 20-årsåldern. Sedan var hon hemma med barn ganska länge och efter det har det inte blivit något jobb. Men viljan saknas inte. Längtan efter en meningsfull sysselsättning går nästan att ta på.
– Jag skulle känna mig mycket mindre isolerad och jag skulle vilja komma ut och träffa andra. Det är inte roligt att vara hemmafru när barnen är stora.
Fatos instämmer och säger att hon ”hungrar efter ett arbete”.
– Jag vill inte be att få av min man eller mina barn. Jag vill att mina barn ska kunna fråga mig när de behöver något.
Ingen av dem som Flamman pratar med vill leva i utanförskap. De har inte heller några högt ställda krav på ett framtida jobb. ”Ett arbete är ett arbete”, som någon säger.
Svårt att få jobb
Leila Sözen suckar lite uppgivet när jag frågar om vilken hjälp de fått från Arbetsförmedlingen. Hon har själv varit i kontakt med Arbetsförmedlingen för en del av Verdandis besökares räkning och tycker inte alltid att det erbjuds så mycket hjälp.
– Många är hos Arbetsförmedlingen utan resultat. De ska klara allt på egen hand och ofta måste man söka jobb genom att mejla in sin ansökan. Om man inte kan internet, som många äldre inte kan, så kör man fast redan där.
Att det har blivit svårare att få jobb är en annan faktor som sätter krokben.
– Om man söker ett städjobb ska man kunna svenska och engelska obehindrat i tal och skrift, ha erfarenhet från städning och B-körkort, säger Ayse, som är långtidsarbetslös och just nu praktiserar på Verdandi.
Stor kompetens
Hon får medhåll av Zehra, en annan praktikant.
– Jag har jobbat som städare i 20 år, i många olika butiker, men nu finns det inte jobb längre.
Jag kommer att tänka på när undertecknad sökte ett städjobb för några år sedan. Städföretaget skickade ut ett massmejl om att de fått in över 200 ansökningar till en enda tjänst och nu uppmanade de bara dem som hade minst tre års erfarenhet av trappstädning att skicka in en ny ansökan. Förutom att de skulle leva upp till alla andra, redan ganska högt ställda krav förstås.
– Tänk om kommunen skulle starta ett bageri, till exempel. Då skulle 100 arbetslösa försvinna på en dag, säger Zehra.
Hon tycker att många arbetslösa har en stor kompetens som skulle komma till användning om man hittade rätt uppgifter till dem.
– Vi är ju händiga, vi kan massor av saker.
Talet om arbetslinjen istället för bidrag känns ganska långt borta för den som varken får jobb eller bidrag.
– Vi har inte fått någon chans. Man talar om att alla ska få en chans till ett arbete, men var är den chansen?, frågar Gul.
