Salman Abedi. Det är namnet på den 22-årige man som sprängde sig själv och 22 andra människor, varav många minderåriga, efter en konsert i Manchester i förra veckan. Över hundra människor skadades och läget är fortfarande kritiskt för ett tjugotal av dem. Salman Abedi lyckades genomföra attacken trots att moskén han tillhörde förbjöd honom tillträde på grund av hans åsikter om IS, trots att flera i hans närhet hade slagit larm.

Manchester och en hel generation unga människor sörjer sina vänner. Vad händer då här hemma i Sverige? Jo, här återkommer nu samma trötta islamofoba argument som allt sedan terrordåden den 11 september 2001 har präglat debatten om terror.

Johan Hakelius skrev i en uppmärksammad krönika i Expressen i veckan (27/5, 2017) att det är dags att vi slutar möta terrordåd med prat om sammanhållning och kärlek. Istället ska vi söka oss till ilskan som en potentiellt politisk kraft. Det är en tanke som egentligen inte är långt från min egen. Jag orkar inte heller med en till krönika om hur vi ska sörja och leva vidare som vanligt – jag tror inte på stillasittande som politisk praktik. Men till skillnad från Hakelius vänder jag ilskan mot de makthavare som för sina ekonomiska och geopolitiska intressens skull bombar och förstör stora delar av Mellanöstern, Yemen och Mali, bara för att ta några exempel. Deras spel kräver offer – och det är vi och stora delar av den muslimska världen som får lida på grund av det. Och det är när vi vänder vår ilska mot dessa makthavare som vi kan bedriva ett effektivt politiskt arbete.

Deras spel kräver offer – och det är vi och stora delar av den muslimska världen som får lida på grund av det.

För vad vill Hakelius med sin ilska? Att vi ska ”våga se, tänka och tala om” att ”terror och mord är en central del i en tolkning av islam, som inte är ett marginellt randfenomen i den muslimska världen”. Har Hakelius kanske missat att sådana påståenden inte alls är nya, utan tvärtom dominerar diskussionen om terror i islams namn? Har han också missat att effekten av den diskussionen inte alls har varit produktiv, utan tvärtom lett oss in i politiska återvändsgränder, eldat på islamofoba konspirationsteorier och spelat både rasister, rasistiska partier och IS-terrorister i händerna?

Det är dock svårt att ta Johan Hakelius på allvar, eftersom han dagen efter det misstänkta terrordådet på Drottninggatan i Stockholm, själv skrev en krönika (8/4, 2017) som torgförde sammanhållning och öppenhet som lösning mot terrorismen. När det gäller terror hemma så går det alltså att försäkra läsare om att ”det öppna samhällets överlevnadsförmåga” är enastående. Men när det nu kommer till Manchester så går Hakelius åt det håll det blåser. Det som sprids mycket måste ju helt enkelt vara rätt. Den moraliska eller politiska kompassen verkar vara utbytt mot ett annat mätinstrument: bekräftelse. För varför anser Hakelius annars att måttet är rågat just nu – och varför svänger han så abrupt? För att den tilltänkta ”hederskänsla” Hakelius tillskrev terrorister nu undermineras av att offren var unga flickor? Man vill påminna om att tonårsflickor har utsatts för liknande saker under en lång, lång tid – ta exempelvis Boko Harams kidnappning av nästan trehundra skolflickor och kvinnor 2014.

Att det ska göras politik av hans magkänsla är underförstått. Men inga direkta politiska förslag lyfts fram i texten – nej, det räcker att man är arg och enas kring att islam i grunden har ett problem. I realiteten leder ju sådana uttalanden oftast till förslag om att begränsa muslimers yttrandefrihet och organiseringsfrihet, att inte ge dem bidrag, och att övervaka dem (eller varför inte bara stänga dem ute, som Trumps Muslim Ban hade för avsikt att göra?). Det är förslag som har allvarliga konsekvenser inte bara för svenska muslimer, utan för den svenska demokratin.

Självklart blir man rädd, arg, och upprörd över de brutala attacker som IS och liknande grupper har gjort sig skyldiga till i Stockholm, Manchester eller nu senast i Bagdad. Men man kan inte låtsas att de känslorna är en stabil eller god grund för politisk analys eller handling.