Förra tisdagen kom beskedet som många hade väntat på: Labours förre partiledare Jeremy Corbyn kommer inte att tillåtas ställa upp som partikandidat i sin traditionella valkrets i nästa parlamentsval. Partiledaren Keir Starmer hade redan antytt att detta var på gång för flera veckor sedan, och när beslutet nu hade fattats gav han ett noggrant formulerat intervjusvar i vilket han aktade sig för att säga något positivt om sin företrädare.
I partimotionen nämns dock inga konkreta anledningar till att Corbyn inte bör tillåtas representera den valkrets han har företrätt sedan 1983. Anklagelserna om antisemitism nämns inte, förmodligen för att alla undersökningar som gjorts av saken visat att de är grundlösa och påhittade av den interna högeroppositionen i partiet för att smutskasta Corbyn och hans anhängare.
Orsaken tycks vara en annan. Starmer håller Corbyn ansvarig för den ödesdigra valförlusten 2019, trots att det var omläggningen av Brexit-politiken som var den främsta orsaken till den. För Labour-högern var det dock inte detta, utan det oväntade genombrottet i valet 2017 som var Corbyns största synd, eftersom det riskerade att på lång sikt göra deras nyliberala politik omöjlig i partiet. En rapport från 2020 visade att många högt placerade medlemmar av högerfalangen aktivt försökte sabotera för partiet i syfte att en gång för alla omöjliggöra riktig vänsterpolitik. Som Daniel Finn påpekade i Jacobin håller Starmer Corbyn ansvarig ”för ett resultat som hans egna fraktionsvänner slet hårt för att åstadkomma så att de kunde återta kontrollen över partiet.”
Kampanjen mot Corbyn handlar inte så mycket om honom som person, utan om att visa för väljarna att den period som bär hans namn aldrig kommer att upprepas igen. Vad betyder detta då för de tusentals Labour-medlemmar som gick med i partiet på grund av Corbyn? Många har redan eller kommer nu att lämna partiet. Corbyn kan fortfarande välja att ställa upp som en oberoende kandidat och säkerligen bli omvald. Enligt vissa, såsom Momentum-grundaren Jon Lansman, vore det inte önskvärt eftersom det skulle innebära att de tusentals partimedlemmar som röstar på honom riskerar att uteslutas.
Frågan är dock varför vänsteraktivister bör stanna i ett parti vars ledning tar varenda tillfälle i akt att utesluta dem. Det är uppenbart att Starmer inte ser det som en fördel att Labour under Corbyn växte till västvärldens största parti, med en halv miljon medlemmar. För honom är det snarare besvärande att behöva hantera en bred gräsrotsrörelse. Att direkt attackera de egna medlemmarna är dock omöjligt, det är därför som deras politiska avatar Corbyn måste uteslutas från partiets parlamentsgrupp, med eller utan konkreta argument.
Starmer tror uppenbarligen att den akilleshäl som Corbyn utgör för partiet i det brittiska medielandskapet nu kommer att läka. Det är mer än lovligen naivt, med tanke på hur mycket lögner och ren propaganda som Murdoch-tabloiderna har kommit undan med under de senaste åtta åren. Varför de skulle släppa Corbyn-vapnet bara för att han inte längre företräder partiet i parlamentet är oklart. Som slagpåse och fågelskrämma för högerväljarna kommer han att vara lika utmärkt ändå. Bättre då att självsäkert gå till val med Corbyn och hans medlemmar som del av en bredare progressiv koalition.
Starmers beslut att spela på de Konservativas och tabloidernas villkor har redan fått negativa konsekvenser för de siffror han faktiskt bryr sig om. Labours övertag i opinionen har de senaste månaderna krympt från 52 till 45 procent. Avståndet till de konservativas 28 procent är fortfarande stort, men med tanke på att lång tid återstår till nästa val finns det inget som garanterar en valvinst. För varje steg Labour tar åt höger kan man vänta sig att det försprånget krymper. Om det är något arv Jeremy Corbyn lämnar efter sig så är det att det går att vinna med vänsterpolitik. Det är den politiken som har framtiden för sig, inte ängslig 90-talstriangulering.
