Världen är av allt att döma på väg mot om inte en finanskris av 2008 års mått så i alla fall en minst lika djup recession. Inflationen som började gå upp strax före coronapandemin har fått centralbanker världen över att i panik famla i verktygslådan efter sätt att stävja den. Som så ofta var det storsläggan som drogs fram, det vill säga räntevapnet. Och som så ofta riskerar det bara att förvärra problemet.

Redan förra sommaren höjde Brasiliens centralbank räntan för att få ned den skenande inflationen. Men det var när USA:s centralbank Federal Reserve i våras höjde sin styrränta som det verkligen började röra på sig. Dollarn har i kraft av världens reservvaluta en stor påverkan på andra länders penningpolitik. 66 länder har sina valutor kopplade till dollarn, vilket innebär att deras centralbanker kommer att följa Feds rörelser.

Men även utanför dollarområdet blir svallvågorna höga. I en sammankopplad värld får räntehöjningar i ett land direkta konsekvenser i andra, eftersom inflationen exporteras dit i stället. En räntehöjning i USA kommer därför automatiskt att följas av höjningar i Europa, vilket redan har skett, även i Sverige. De sammanlagda höjningar som har gjorts världen över de senaste månaderna utgör den enskilt största penningpolitiska åtstramningen sedan 1970-talet: värre än under finanskrisen 2010. Denna politik, där grannländer tvingar varandra att svara med samma medel, leder i förlängningen till en dominoeffekt som kan få ett resultat ingen vill ha: en global recession. USA befinner sig redan i en efter att ha gått med negativ tillväxt i två kvartal. Risken är nu överhängande att det sprids till resten av världen. Med återkommande räntehöjningar håller centralbankerna nu på att producera den ekonomiska kris som de tror sig bekämpa.

Problemet med att använda sig av räntehöjningar för att bekämpa inflationen är nämligen att det är ett trubbigt vapen som ofta tillfogar minst lika mycket skada som det gör nytta, om inte mer. För när centralbanken gör det dyrare att låna minskar pengarna i hela ekonomin, vilket framför allt ökar arbetslösheten. Det är heller inte säkert att det kommer att åtgärda inflationsproblemet. Eftersom prisökningarna har sin upprinnelse i energisektorn, snarare än i stigande löner, är det inte uppenbart hur räntehöjningar ska få ned priserna. Det som måste till är snarare en snabb kompensation av den avstängda ryska gasleveransen till Europa.

Flera länder håller som bäst på att bygga terminaler för att kunna ta emot amerikansk flytande naturgas (LNG) som tagits fram med skiffergasutvinning. Det kommer dock att ta tid att nå den kapacitet som krävs för att helt kompensera bortfallet av rysk gas. Förutom att detta är ett stort bakslag för den gröna omställningen kommer en sådan utveckling också att drabba de fattigare delarna av världen, för när Europa nu ger sig in på den flytande naturgasmarknaden kommer de att konkurrera ut länder i det globala syd som tillhör de största importörerna: tankfartyg på väg till Sydostasien har redan börjat tvärvända mitt i Indiska oceanen efter att europeiska länder lagt högre summor i budgivningen om den amerikanska gasen.

Med tanke på hur verkningslös och självdestruktiv den förda penningpolitiken är i en sådan situation kommer den breda vänstern att spela en viktig roll framöver, eftersom det är den enda politiska kraften som kan erbjuda ett alternativ. Det blir då desto viktigare att den vågar stå emot kraven på att framställa sig som en ”ansvarstagande” garant för ”sunda statsfinanser”. Tyvärr har pressen redan blivit för stor för somliga. Brittiska Labour har getts öppet mål efter att Storbritanniens nya regering på mindre än två veckor pulvriserade sitt politiska kapital. Mitt i energi- och inflationskrisen valde premiärminister Liz Truss och hennes finansminister Kwasi Kwarteng att ta de största offentliga lånen sedan 1972 i syfte att sänka skatten för de rikaste. Resultatet blev att pundet störtdök efter att investerare förlorade förtroendet och började sälja av såväl brittiska statsobligationer som valutan. Ett tydligare underkännande av nedsippringsteorin får man leta efter. Efter ytterligare en veckas skakiga marknader tingades Truss på fredagen, som många hade väntat sig, till en förödmjukande u-sväng: Kwarteng fick sparken och skattesänkningarna slopades.

Det var därför beklämmande när Labours ledare Keir Starmer i sitt tal till partikonferensen i Liverpool för två veckor sedan slog fast att Labour står för sunda statsfinanser i form av ”sound money” och lägre statsskuld. I hopp om att framstå som ett mer ansvarsfullt parti än de konservativa gjorde han sig därmed till språkrör för en av högerns mest seglivade myter: att effektiv politik i alla lägen kräver en balanserad budget och stram penningpolitik. Dagens situation är precis en sådan då underskottsfinansiering är på sin plats. Det viktiga är att pengarna går till tillväxtskapande investeringar, och inte direkt ned i överklassens fickor. Det var detta marknaderna reagerade på i Liz Truss Thatcher-experiment – inte att staten belånade sig. Om krisen som nu tornar upp sig ska övervinnas måste vänstern hitta andra svar, för den kan aldrig vinna med högerns.