I måndags skulle Nooshi Dadgostar ha besökt LKAB:s gruva i Malmberget, som en del av hennes uppmärksammade industriturné. Symboliken i besöket har nog undgått få inom svensk politisk offentlighet. Malmfälten: juvelen i den svenska exportindustrins krona, själva symbolen för den fruktsamma svenska samförståndsandan och den reformistiska arbetarrörelsens segertåg.
Men det finns också en annan bild av Malmbergets roll i det kollektiva politiska medvetandet. Det var ju här som arbetare 1969 för första gången sedan Saltsjöbadsavtalet undertecknades på allvar utmanade samförståndsandan, och i strid med det egna facket gick ut i vild strejk i protest mot usla sociala villkor. Händelsen skakade det socialdemokratiska partiet som fram till dess lugnt hade räknat med gruvarbetarnas tysta lojalitet. Plötsligt stod regeringspartiet handfallet inför en liten skara stridbara arbetare, vars situation fick den svenska allmänheten att sluta upp bakom deras krav på högre lön och bättre bostäder och transportförbindelser. Olof Palme ville sin vana trogen resa till Malmberget och med sin retoriska begåvning tala arbetarna till sans. Det var hans rådgivare som övertalade honom att inte göra det och därmed riskera att göra slut på sin politiska karriär.
Även om alla krav inte möttes slutade strejken bland annat i att ackordslöner ersattes av månadslöner. Men om möjligt ännu viktigare var att strejken visade arbetarna på den makt som de besatt, en makt som tre årtionden av klassöverskridande samförståndsanda hade försökt få dem att glömma: ”Det är egentligen det som är det viktiga med strejken, att civilkuraget ökar så enormt. Arbetarna får klart för sig vilken jävla betydelse klassen har, hur beroende bolaget är. Bolagsgubbarna är som gökungar – vi matar dom. Dom är inträngare och puffar vi dem ur boet klarar dom sig inte. Under en strejk kommer man underfund med att man har makt”, sade strejkledaren Harry Isaksson i en intervju.
Att Vänsterpartiet under Nooshi Dadgostar har börjat fylla det hål som SAP lämnat bakom sig efter deras nu årtionden gamla vandring högerut är bara naturligt. I andra länder där socialdemokratin utvecklats på liknande sätt har vänsterpartier ofta haft kortsiktiga framgångar i deras ställe, som Podemos och La France insoumise.
Men för Vänsterpartiet räcker det inte med att bli arbetarrörelsens naturliga politiska samarbetspartner. Partiet har också en egen ideologi att ta till vara på. Om V nu ska klä på sig blåställ och skyddsutrustning för gott måste ju någon hålla ställningarna på vänsterflanken. Och det kan inte vara någon annan än partiet självt.
En påminnelse om det ansvar som kommer med att iklä sig storebrors gamla skor kom i helgen, då sex anställda vid LKAB skrev ett öppet brev till Dadgostar i Aftonbladet. De välkomnade hennes besök i Malmberget men räknade också upp ett antal sociala problem på orten som kräver lösning, däribland den underfinansierade sjukvården, bostadsbrist, svältfödda kommunbudgetar, försämrade arbetsvillkor och infrastruktursatsningar som riktas mot varor och inte människor. Det låter nästan som en lista över de problem utlöste gruvstrejken för 52 år sedan.
När mittenvänstern triangulerar bort sin politiska identitet lämnas fältet öppet för en strategiskt medveten vänster. Men utmaningen är att samtidigt behålla visionen om ett radikalt annorlunda samhälle. Vänsterpartiets uppgift är därför dubbel: att kortsiktigt slå Socialdemokraterna på deras hemmaplan och visa att de är bättre på att skydda välfärden och arbetsrätten, samtidigt som de på lång sikt måste visa på en vision bortom den socialdemokratiska horisonten – en horisont som i vår tid är svårare att se bortom än under kanske någon annan period sedan kapitalismens födelse.
Om Vänsterpartiet ska göra socialdemokratisk industripolitik till sin paradgren inför nästa val har Nooshi Dadgostar därför till skillnad från Olof Palme inte råd att inte lyssna på arbetarnas krav. Det faktum att hon till skillnad från honom har för avsikt att åka till Malmberget visar att hon är medveten om det. Men frågan är hur länge det kommer vara möjligt att ta över Socialdemokraternas traditionella politik, och samtidigt kämpa för ett annat ekonomiskt system.
