En pandemi är en social händelse och kräver sociala lösningar. Men ett samhälle som tvingar ett fåtal vaccinskeptiker att ta sprutan riskerar att sätta medborgartilliten till såväl myndigheter som medmänniskor på spel.
”Jag tillät mig inte att bli medhjälpare åt dem som, ställda inför obeskrivliga kollektiva upplevelser, valde att tala om individuella angelägenheter.”
Det är lätt att instämma i filosofen Theodor Adornos ord ur aforismsamlingen Minima Moralia, när man läser om unga människor som väljer att inte vaccinera sig bara för att de själva inte tillhör någon riskgrupp. En pandemi är per definition en social händelse, som sådan kräver den sociala lösningar. Ännu mindre än i vanliga fall är människor ensamma i världen under en pandemi. Det som för en enskild framstår som onödigt bidrar statistiskt sett till att rädda någon annans liv.
I takt med att antalet fullvaccinerade i samhället stiger har spänningen mellan denna majoritet och den krympande minoriteten som av olika anledningar inte vaccinerat sig ökat. Vaccinskepsisen har blivit ett högprioriterat politiskt problem samtidigt som den yrvakna vaccinskeptiska rörelsen blir allt mer organiserad. Så sent som i lördags demonstrerade tusentals människor i centrala Stockholm mot regeringens åtgärder. Och som Flamman rapporterade om i förra veckan har även perifera delar av vänstern nu slutit upp på den vaccinskeptiska rörelsens sida.
Det är lätt att göra sig lustig över människor som bär plakat med davidsstjärnor och sprutor och ropar slagord om att de inte vill bli injicerade med 5G-chip. Att avfärda dem som foliehattar värmer gott i en upplyst, modern själ. Men det är minst lika lätt att överdriva hotet från den högljudda minoriteten. Och det är långt mer som står på spel i denna konflikt än folkhälsan hos riskgrupper. I det sammanhanget är det snarare de självgoda liberalerna i mitten som utgör ett hot mot samhället.
Efter snart fem år av folkföraktande grodor och freudianska felsägningar sade Frankrikes president Emmanuel Macron för ett par veckor sedan i en intervju att han införde den senaste rundan restriktioner för att ”jävlas” med de ovaccinerade. Han gjorde dessutom en åtskillnad mellan ovaccinerade fransmän och franska medborgare. För en person med ett ämbete som representerar alla fransmän, oavsett åsikt, är det ett häpnadsväckande uttalande.
En annan centristisk stridshäst som nyligen vädrade sitt förakt för den ovaccinerade pöbeln är den nyligen adlade Sir Tony Blair. Han förklarade i en intervju att ovaccinerade inte bara var oansvariga, utan också ”idioter”.
Den typen av polemiska inlägg kommer knappast att övertyga en ovaccinerad person att gå och få en spruta. I stället bidrar de till att fördjupa de redan alltför djupa skyttegravarna mellan grupperna.
De vittnar också om en skrämmande liten förståelse för varför folk inte vill bli vaccinerade. Bilden av ovaccinerade människor som en homogen grupp konspirationsteoretiker är lika missvisande som farlig. Som en uppsjö studier vid det här laget har visat har människor en rad olika skäl för att inte vaccinera sig. Vissa är foliehattar, och dem får man helt enkelt leva med. Men en stor andel är invandrare från länder där tilltron till statliga myndigheter är låg eller obefintlig. Varför skulle den tilltron uppstå ur tomma intet bara för att en pandemi brutit ut?
Ett exempel på ett område med en sådan majoritetsbefolkning är Stockholmsförorten Järva. Ett annat är den numera ökända kommunen Molenbeek i Bryssel, där undertecknad bor. På kartor över vaccineringsgraden sticker denna och ett par andra invandrartäta stadsdelar ut som illröda blemmor på en annars blå och fullvaccinerad kropp.
Ännu ett exempel är Bulgarien där bara drygt 28 procent av hela befolkningen har tagit två sprutor. Det är också ett land med en av de högsta genomsnittsåldrarna i Europa. Varför så många äldre väljer att utsätta sig för en uppenbar risk är en bra fråga. En trolig förklaring är att deras tilltro till myndigheter aldrig hämtade sig efter den sovjetiska eran. Man kan tycka vad man vill om det, men de fem miljoner ovaccinerade bulgarerna är inga idioter.
När incitamenten för att hela befolkningen ska vaccineras nu stadigt blir allt fler kommer den här frågan att bli högaktuell. I delar av Österrike har regeringen infört vaccintvång från och med i vår. Straffet är böter. I Frankrike har regeringen redan reducerat antalet ställen som ovaccinerade kan vistas på till ett minimum – till och med för dem med ett negativt test. Det har lett till ytterligare polarisering och minskat förtroende för statsmakten och politiken, i vad som förvisso är en relativt liten grupp människor. Men vad ska Bulgariens regering göra? Hindra 70 procent av sin befolkning från att kunna handla mat tills de vaccinerar sig?
Tvång är ingen lösning – varsamhet och lyhördhet är den enda hållbara vägen. Frågan är alltför viktig för att lämnas åt Macrons och Blairs översitteri. Så länge tillräckligt många är vaccinerade för att sjukhusen inte ska översvämmas är problemet inte akut. Det är däremot de fortfarande nästan helt ovaccinerade befolkningarna i det globala syd. Att västvärldens liberaler moraliserar över ovaccinerade i sina egna länder medan miljoner smittas dagligen i det globala syd är motbjudande. Den globala vaccinfördelningen kommer att gå till historien som en kriminell orättvisa, där bara Kuba klarar sig med hedern i behåll. Då kan man lika gärna skicka sprutorna till dem som vill ha dem på andra sidan jorden, där de ändå gör större nytta för vår gemensamma folkhälsa.
Det finns hur många rationella argument som helst för varför folk bör vaccinera sig: det hindrar nya varianter från att uppstå, vi får redan flera obligatoriska vaccin när vi föds, vi är ändå övervakade på en massa sätt varje dag, och så vidare. Men de kommer inte att övertyga dem som inte har något förtroende kvar eller som bestämt sig för att allt är en del av George Soros ondskefulla plan för världsherravälde. I stället riskerar en alltför hårdhänt hantering av de ovaccinerade att riva upp ett sår i samhällskroppen som kommer att leva kvar långt efter att covid-19 försvunnit.
