”Det finns årtionden när inget händer, och det finns veckor när årtionden händer”, sade Lenin en gång. De gångna två veckorna har varit sådana veckor.
Rysslands invasion av Ukraina har chockat hela världen. Trots den enorma militära mobiliseringen som pågick i månader var det många inom vänstern som inte trodde att den ryska ledningen skulle gå så långt – inklusive denna tidnings utrikesredaktion. De som faktiskt förutspådde en invasion kan räknas på handens fem fingrar. En av dem är den ryske sociologen och oppositionsaktivisten Greg Judin.
Vad betyder det att så många hade så fel om Vladimir Putins ambitioner? Det kan vara ett resultat av hans oberäknelighet. Vad denna i sin tur beror på är en fråga som allt fler ställer sig. Att göra det som ingen väntar sig kan lika ofta vara ett uttryck för strategisk slughet som vansinne. Spekulationerna om Putins mentala tillstånd har mycket riktigt bara tilltagit den senaste veckan.
Det mesta tyder dock på att den ryska regeringen hade förberett sig på detta krig länge. Den strategiska pakt man slutit med Kina, de stora dollarreserverna som centralbanken byggt upp, Putins besatthet av Ukrainas historia och evinnerliga ifrågasättande av landets existensberättigande (som han till och med presenterade i en essä förra året). För den efterkloke pekar allt på att planerna fanns där sedan länge.
Att de allra flesta ändå underskattade hans ambitioner vittnar om hur irrationellt detta krig är. Priset kommer att bli extremt högt för Ryssland. De sanktioner som införts av västvärlden är de hårdaste i historien och den ryska ekonomin befinner sig i fritt fall. Ryssland är en paria på den internationella scenen och nu beroende av Kinas passiva stöd. Men allt detta är tydligen ett pris som den ryska regeringen är beredd att betala.
Kriget har förändrat den geopolitiska verkligheten och aktualiserat flera frågor som vänstern nu måste förhålla sig till. För det första har Rysslands folkrättsvidriga invasion gjort frågan om europeisk säkerhet mer akut än på länge. I Finland vill en majoritet av medborgarna nu för första gången gå med i Nato. I Tyskland har kansler Olaf Scholz i en handvändning övergivit den pacifistiska politik som landet i alla fall på pappret har bedrivit sedan 1945. Sådana förändringar kan framstå som naturliga eller till och med önskvärda i dagens läge. Denna nya ”krigskeynesianism” innebär att landet överger sin åtstramande ekonomiska politik tillfälligt. I bästa fall kan det leda till att klimatomställningen accelererar när landet ska göra sig oberoende av rysk gas. Men det kommer främst att leda till att världen militariseras ännu mer – i det land som begått de värsta brotten mot mänskligheten någonsin. Det borde stämma till eftertanke.
Även i Sverige håller debatten snabbt på att förändras. Vänstern har alltid haft rätt i att framhålla betydelsen av den nyliberala chockterapin som Ryssland utsattes för på 90-talet och Nato-utvidgningen som inleddes då, som viktiga faktorer i upprinnelsen till dagens situation. Ett gott tecken är att flera liberala medier, som DN, The Guardian och Project Syndicate, de senaste veckorna yrvaket har börjat skriva om denna förhistoria på ett mer kritiskt sätt, i stället för att låtsas om att Putin kom till makten från ingenstans och att hans politik inte har haft något med västs agerande att göra. Det är inte ”Putinkramande” eller relativiserande att skriva om detta – det är att försöka förstå vilka historiska processer som har lett till dagens situation, vilket är all seriös journalistiks grunduppdrag. Att de flesta liberala och konservativa medier inte har förmått göra det förrän nu är beklämmande.
Det kommer dock inte att leda till besinning i Nato-frågan. Det är förmodligen bara en tidsfråga innan Sverige och Finland ansöker om medlemskap. Det är därför viktigare än någonsin att vänstern tydliggör sitt motstånd mot det.
Men kriget har placerat säkerhetsfrågan högst på agendan, oaktat Nato. Vänstern borde därför ägna mer tid åt fundera på möjliga alternativ till alliansen. Man kan inte trolla bort problemet genom att upprepa ordet alliansfrihet som en besvärjelse. Det är allmänt känt att Sverige i hemlighet odlade nära band med Nato även under neutralitetspolitikens kulmen under kalla kriget. Under andra världskriget prisgav vi vår alliansfrihet på ett sätt som få är stolta över i dag. Att ett litet land på allvar ska kunna vara helt neutralt är en fantasi. Därför behöver vi återuppliva debatten om vilka säkerhetspolitiska arrangemang som kan utgöra alternativ till Nato.
Detta bör dock göras på ett ansvarsfullt sätt. Att som amerikanska Democratic Socialists of America kräva att USA lämnar Nato under brinnande krig i Ukraina är inte bara tramsigt utan också oansvarigt. Som den ukrainske vänsteraktivisten Taras Bilos har påpekat har den västerländska vänstern alltför ofta tillämpat en ”dumskallarnas antiimperialism”, det vill säga en som vägrar erkänna att flera makter kan ha imperialistiska tendenser i en multipolär värld, eller som ständigt ser den amerikanska imperialismen som överordnad fiende, oavsett geopolitiskt läge. Vi behöver nu mer än någonsin en klok antiimperialism.
En fråga som är nära sammanhängande med Nato-frågan är den om militärt stöd till Ukraina. Sverige har nu beslutat att för första gången sedan finska vinterkriget bistå en stridande makt med vapen. Det är ingen småsak, vilket Vänsterpartiets smärtsamma interna debatt vittnar om. Men om partiet kunde rösta för den långt tveksammare interventionen i Libyen borde detta inte vara så kontroversiellt. Till skillnad från Rysslands vapen kommer de ukrainska inte att drabba civila (vad den nynazistiska Azov-bataljonen kommer att göra med de svenska pansarskotten får vi helt enkelt acceptera att vi inte har kontroll över).
Något som däremot redan drabbar civila i en sällan skådad utsträckning är de ekonomiska sanktionerna mot Ryssland. Dessa är nödvändiga och upprördheten var berättigad när flera europeiska länder utverkade undantag för enskilda sektorer som de ansåg vara livsviktiga för sina ekonomier. Men på grund av Rysslands stora dollarreserver, som gör att de kan överleva sanktionerna under lång tid, tvingades USA och EU att även frysa dessa. Det innebär att sanktioner införts mot den ryska centralbanken. Det har aldrig gjorts förut och konsekvenserna kommer att bli katastrofala för det ryska folket. Detta är en ny utveckling som förmodligen kommer att bli prejudicerande för liknande situationer i framtiden. Centralbanker kommer inte längre kunna räkna med att kunna upprätthålla en fungerande ekonomi om landet bryter mot folkrätten på detta sätt.
Denna utveckling bör vänstern vara medveten om. Den har ofta kritiserat sanktioner på goda grunder. Med tanke på hur lite de som införts mot länder som Iran och Venezuela har lyckats uppnå sina politiska mål, samtidigt som civilbefolkningen bara fått det ännu värre, bör detta i alla fall också stämma till eftertanke – även om det i detta fall var en oundviklig åtgärd. Frågan är också hur länge EU har råd med sådana sanktioner, återverkningarna kommer nämligen att sätta även våra ekonomier i gungning. Om den här typen av sanktioner blir legio är risken att det onödiga lidandet i världen ökar markant. Vänstern bör därför ha ett fortsatt vakande öga på utvecklingen, men samtidigt vara beredd att acceptera det ”ekonomiska vapnet” i extraordinära situationer som denna.
