Han berättar att paret träffades på jobbet, om deras gemensamma politiska intresse, och hur kärleken gradvis växte fram.

– Genom att ingå äktenskap lovar ni att respektera och stötta varandra. Som makar är ni två självständiga individer, som kan hämta styrka ur er gemenskap.

Ett skratt sprider sig när marskalken gräver länge efter ringarna i fickan, och när paret sedan kämpar för att få på dem. Sedan kyss och jubel, innan de förklaras man och hustru av Jonas Sjöstedt.

Dagen därpå, den 16 juni, dricker vi varsin öl på bistron Luzette på Stockholms centralstation.
– Vigselförrättare är det enda uppdraget jag har haft de senaste åren. Alla säger ja och är glada, det är politikens motsats. Väldigt skönt.

Förr i tiden sågs vigslar som borgerliga.

– Människor får göra som de vill. Att man vill leva tillsammans i kärlek är väl en av de bästa anledningarna att fira.

När vi ses har det dessutom gått två dagar efter att de slutgiltiga EU-siffrorna har presenterats, där Vänsterpartiet kliver fram och tar två mandat, och Jonas Sjöstedt har blivit den mest personkryssade EU-kandidaten någonsin. Jag ställer givetvis sportfrågan:

Hur känns det?

– Jätteroligt. Det känns som att jag har haft hela partiet i ryggen, för jäklar vad folk har jobbat på där ute.

Han smuttar på sin nollprocentiga Mikkeller-ipa.

I valet var det fokus på vad vi ska göra. Det är inte okritiskt, vi ifrågasätter många saker i EU, men vi använder kritiken för att formulera politik.

– Sverigedemokraterna gick ned, vi hade en positiv kampanj där vi pratade klimat, utsläppsmål, elpriser, nattågsbolag, arbetsrätt, underentreprenörer, gigjobb, mycket om Ukraina och jättemycket om Gaza. Vi grälade inte utan pratade om vad vi själva ville – och väljarna gillade det.

Jag säger att han numera låter som en EU-federalist. Moderaterna gick till val på att ”värna svenska intressen i EU”, medan socialdemokraten Heléne Fritzon lovade att det inte skulle bli någon ”välfärdsstat på EU-nivå” och att det viktigaste med arbetsmarknadspolitiken är att den ”ska skötas i Sverige”. Vänsterpartiet brukade vara bäst i denna gren – men nu presenterade man plötsligt paneuropeiska politiska lösningar. Och väljarna svarade upp.

– Det var väldigt olikt våra andra EU-valrörelser. Nu var det fokus på vad vi ska göra. Det är inte okritiskt, vi ifrågasätter många saker i EU, men vi använder kritiken för att formulera politik. Vi pratar om statsstöden och jobben, inte om fördragen och strukturen.

EU gör både ”skitsaker” och bra saker, säger han vidare.

– Vi vill organisera oss för att utmana makten, det är därför vi är där. Vi lade fram ett konkret program på kongressen för öppenhet och demokrati i EU. Det är mer offensivt som jag ser det. Vi har rört oss åt det hållet länge, och när en majoritet på stämman bekräftade att det här gäller så körde vi. Jag har inte känt någon friktion, medlemmarna har tyckt om att prata arbetsrätt och klimat, med en tydlig vänsterprofil som inte handlar om moralism utan investeringar.

Analysen bekräftas av en mätning av DN/Ipsos från början av maj, som visar att 55 procent av Vänsterpartiets medlemmar är positiva till Sveriges medlemskap i EU, mot 20 procent negativa, vilket överensstämmer med befolkningen i stort.

Till och med ärkerivalen Carl Bildt gratulerade personligen för en ”proffsig och imponerande kampanj”, bara fem år efter Jonas Sjöstedts förslag på en progressiv ”Carl Bildt-skatt” på flygtrafik.

– Han skrev att vi har gjort en bra kampanj, han såg hantverket. Sedan är jag ju oenig med honom för det mesta, men i fråga om Palestina är han en klok moderat. Regeringen är extrem. Många hejar på folkmordet i Gaza, då är det viktigt att det finns vettiga människor till höger. Människor är ju mer komplexa än man tänker.

Du som inte bär hela kläder, du som inte har råd att ge dina barn mat varje dag, du som inte kan läsa eller skriva, du är lika mycket värd som den välklädde, välutbildade, välnärde ägaren av varvet och fabriken där du sliter varje dag.

Orden är den socialdemokratiska agitatorn August Palms, och citerades av Nooshi Dadgostar i årets första maj-tal. Hon fortsatte: ”Genom organisering byggde vi världens starkaste och framgångsrika välfärdsnation.”

Har partiet blivit socialdemokrater?

Frågan ställs allt oftare de senaste åren, inte minst i debatten om det nya partiprogram som antogs i våras. Partiledaren skyndade också förbi utrikespolitiken för att komma in på välfärd och klimat. Prioriteringarna rimmar väl med partisekreterare Aron Etzlers text i Flamman den 7 maj, ”Vänsterpartiet behöver bli bredare för att segra”. Han skrev att det funnits för ”mycket att leva upp till” i partiet i termer av livsstil, och om vikten att fokusera på ett fåtal frågor i stället för ett ”myller”.

Jonas Sjöstedt instämmer:

Ukraina var ett uppvaknande, och i dag är vi för att öka Sveriges försvarsförmåga kraftigt.

– Varje mindre parti måste fokusera på några frågor. Jag är absolut emot medlemskap i Nato, men tyvärr förlorade vi. Jag tror mer på att vinna strider i framtiden än sådana som man förlorat i går. Vi måste fokusera på bröd och smör-frågor som elpriser och jobb, på järnvägen eller den sönderslitna välfärden. Folk har det tufft, vilket vi inte minst såg med sjuksköterskestrejken. Vänstern kan inte bara prata ideologi, utan måste också föra över det till människors vardag.

Men alla är inte med på det bredare tilltalet?

– Under kongressen i Växjö uppfattade jag att 80 procent av ombuden var med på utvecklingen, och 20 procent som inte var bekväma med det. Det yttrade sig på olika sätt. Men det var också en tydlig majoritet för att vi ska gå in och styra Sverige. Det är också rimligt. Vad ska vi annars ha för mål, att spela en evig träningsmatch?

Gnisselfritt har det dock inte varit. På kort tid har det bråkats om partiskatten och uteslutningen av Björn Alling. Inför första maj-firandet i Stockholm ställdes Nooshi Dadgostars planerade tal in med kort varsel, enligt uppgifter på grund av gruppen Kofias planerade framförande av låten ”Leve Palestina” – med en kontroversiell textrad om att ”skjuta raketer mot våra fiender” – under samlingen i Kungsträdgården.

Öppen kritik från riksdagsledamoter mot ledningen duggar tätt i sociala medier, och den 11 juni skrev 22 medlemmar ett öppet brev i Aftonbladet om att de lämnar partiet på grund av ”högervridning” och att det ”har centraliserats i händerna på en liten klick vänner och interndemokratin har blivit ett skämt”.

– Det är bra att Vänsterpartiet har ett livligt debattklimat. Man får säga vad man tycker utan att först snegla på ledningen. Jag vill inte att det ska vara som i sossarna, säger Jonas Sjöstedt.

Ett återkommande tema för kritiken är att partiledningens svala mottagande av enskilda företrädares aktioner, exempelvis att framträda med PKK-flaggor i Almedalen, motiveras av en rädsla för att uppfattas som kontroversiella.

Efter 7 oktober berättade lokala vänsterpartister att de uppmanats att inte medverka i andra organisationers demonstrationer, utan i stället arrangera egna. Partisekreterare Aron Etzler motiverade hållningen med att medlemmarna gärna ser ”att vi är tydliga med att vi exempelvis inte stöttar Hamas eller andra som attackerar civila”. Ammar Makboul, partimedlem med lång bakgrund i solidaritetsrörelsen med Palestina, oroade sig för att partiet skulle tappa kontakten med rörelsen och beskrev beslutet som ”anstötligt och ovärdigt ett parti som kallar sig socialistiskt”.

Är det svårt att hitta en balanserad position i Palestinafrågan?

– Hade jag haft familj i Gaza så hade jag varit ursinnig, och det är jag ändå. Vi är tydliga med att Israel som den starkare parten, som begår de stora övergreppen, är konfliktens grundorsak. Vi är på det palestinska folkets sida, men vi har aldrig uttryckt förståelse för Hamas. Vi är för en sekulär vänster och att palestinierna ska välja ledarskap i fria val.

Geopolitiska frågor har under de senaste åren fått en allt mer framträdande plats i politiken. Jonas Sjöstedt har själv varit tydlig i sitt stöd till Ukraina, och under sin paus från partipolitiken har han intervjuat Kievs vänster i Flamman.

– Ukraina var ett uppvaknande, och i dag är vi för att öka Sveriges försvarsförmåga kraftigt. Det är det enda rimliga. Många äldre medlemmar är obekväma med det och jag kan förstå varför, men ett parti måste ändras när verkligheten ändras. Första världskrigets lärdom var att man inte ska kriga. Men under spanska inbördeskriget åkte vänsterpartister dit för att strida, och snart därefter hyllade partiet kriget mot fascismen. Det är inte allom givet.

Ute i Europa är vänsterpartiers stöd till Ukraina inte lika grundmurat. När sajten Politico granskade hur lagstiftare röstat i 16 EU-resolutioner som kritiserar Ryssland, fanns flera konsekventa nejröstare i vänstergruppen. Vissa av de mest konsekventa, som irländska Clare Daly och Mick Wallace, och portugisen Sandra Pereira, har samtidigt inte blivit omvalda, medan den nordiska vänstern gick fram. Samtidigt har gruppen just släppt in populistiska Femstjärnerörelsen, som motsätter sig vapenstöd till Ukraina.

Den nya finska vänsterledamoten Li Andersson – som likt Sjöstedt tog hem en storslam i EU-valet – har sagt till Flamman att stödet är en röd linje.

– Det kan inte sitta personer eller grupper som stödjer Putin i vänstergruppen.

Jonas Sjöstedt instämmer.

– Det där är måttligt reformerade kommunistpartier som vi står långt från politiskt, och som är maktlösa i sina hemländer. Vänstergruppen går åt rätt håll. De mer traditionella är färre och har mycket mindre inflytande nu. Vi blockerade Wagenknecht och ställde så hårda krav att tjeckiska kommunistpartiet lämnade gruppen.

För första gången finns en massa partier som är väldigt lika oss i hela Europa.

Rörigt nog finns utöver Vänstergruppen även Europeiska vänsterpartiet, som till viss del innehåller samma partier, men där Vänsterpartiet aldrig har varit med. Nu har finska Vänsterförbundet, danska Enhetslistan, Okuvade Frankrike och portugisiska Bloco lämnat partiet, och även Spanska Podemos och polska Razem har hållit sig utanför.

Nu avslöjar Jonas Sjöstedt för Flamman att det finns planer på ett nytt samarbete med nämnda partier. Det ska även innefatta CEEGLA, en allians av nya rödgröna rörelser i Östeuropa och som bildades den 12 januari i år, för att skilja ut sig från partier de uppfattar som Putinvänliga.

– För första gången finns en massa partier som är väldigt lika oss i hela Europa. Moderna vänsterpartier där nästan alla vill öka stödet till Ukraina. Så nu diskuterar vi sinsemellan att starta ett nytt europeiskt parti.

Vi avbryts av 25-åriga bartendern Arvid, som frågar om vi vill ha påfyllning. Han skiner upp när han ser vem som sitter bredvid mig, och säger att han blev ”jätteglad” över valresultatet.

– Jag har följt vänstern i många år, från när du var partiledare. Jag har jobbat mycket och precis flyttat hit från Göteborg, haft tid att läsa på om de andra kandidaterna, men Vänsterpartiet har alltid varit där för mig.

När Arvid går säger Jonas Sjöstedt att de går bra hos LO-medlemmar, något som bekräftas av en SCB-undersökning efter intervjun som visar en ökning från 8,1 till 11,8 procent på bara ett år.

– Största gruppen är unga vuxna, som inte får en bostad eller fast jobb, och som känner otryggheten.

1991 började han jobba på Volvo lastvagnar i Umeå men i dag erkänner han att de är ett akademikerparti, om än inte enbart. Enligt samma undersökning får partiet runt 5 procent bland gymnasieutbildade eller lägre, mot 13,3 procent bland dem med eftergymnasial utbildning. Likt på andra håll i västvärlden är vänstern dessutom på väg att bli ett urbant fenomen, med siffror mellan 12–17 procent i Sveriges tre storstäder, medan glesbygden till stor del har förlorats.

Jag berättar om Flammans specialnummer om 2014, ett brytningsår där identitetspolitiken nådde sin höjdpunkt samtidigt som Sverigedemokraterna gjorde stora framsteg, först i EU och sedan i riksdagen.

– Feministiskt initiativ och Miljöpartiet var perfekta motståndare för Sverigedemokraterna, för man bekräftade deras identitetspolitik. Vi vägrar göra det, vi pratar inte om ”invandrare” utan om livsvillkoren för Sveriges arbetarklass, för att se till vad som förenar oss. Man ska vara antirasist och stå upp för en rimlig asylpolitik, men vi kan inte ha deras utgångspunkt som vår i debatten, och se ursprung som grundläggande. För då kommer vi att förlora.

En berömd journalist berättade en gång för mig om när redaktionen kom över Jonas Sjöstedts anteckningsblock efter en tv-debatt. På den översta sidan stod två ord: ”Lugn. Sympatisk.”

Bakom framgångarna verkar det alltså vila ett medvetet arbete. När han var partiledare sägs det att han pressade sina anställda hårt, men att han själv jobbade hårdast av alla. I början av karriären ansågs han för konfrontativ i partiledardebatter, något han kvickt arbetade bort. I dag viger han par, gör mys-tv på Hanoitåget med moderaten Anna Kinberg-Batra, och har högst förtroende av alla EU-kandidater.

Partiet verkar ha genomgått en liknande förändring, sedan Jonas Sjöstedt gick med i Kommunistisk ungdom som 14-åring 1979.

– Vi är fler medlemmar, hörs mer i debatten, och har blivit duktiga på att styra – till och med i större städer som Göteborg, Stockholm och Uppsala. På den tiden satt Lars Werner och svettades över om vi skulle komma in eller inte, och blev jätteglad för fem procent. Det var inte en bättre tid. Till och med en så briljant person som C.H. Hermansson kom aldrig upp i sex procent i riksdagsvalet.

Han säger att han själv inte fick bli medlem i ungdomsförbundet direkt, utan uppmanades att studera mer.

– I dag är det lättare att vara vänsterpartist. Man måste inte bli invald och gå marxistisk grundkurs i en källare, innan man kanske får gå med. Man hade den gamla synen att vi var ett elitparti, en liten kader, men det var vi ju inte ens. Nu är vi mer tillgängliga.

Ropen efter att återvända till rötterna ger han alltså inte mycket för. Han säger att brytpunkten var valbesvikelsen 2014. Då började man mäta opinionen och insåg att det största hindret var att folk inte litade på Vänsterpartiets kapacitet.

– Folk tänkte att ”Vänsterpartiet kanske är snälla, men det är sossarna som får något gjort.” Så vi började tänka på vår identitet och insåg att vi aldrig var nöjda. Så vi började fira segrar som busskort och låga hyror. Sossarna var helt ställda. Och nu har vi överfört det till EU-nivå. Det är svårt, det fattar vi också. Men vi sitter inte längre i hörnet och säger att saker är skit.

Just när han har sagt ”skit” meddelar SJ i högtalarna att nattåget mellan Hamburg och Bryssel ersätts av buss. Det betyder att Jonas Sjöstedt får gäspa sig igenom första dagen som parlamentariker. Han tittar ned i appen.”Helvete, det går inte.”

Vi skyndar mot två SJ-anställda i gula västar som också blir glada över att träffa vänsterkändisen.

– Jag röstade på dig, så vi måste se till att få dig till Bryssel, säger hon och jag undrar flyktigt om allt är regisserat av partiets pressavdelning.

Personalen hittar ingen lösning så Jonas Sjöstedt ställer in resan. Tågresornas ansikte utåt får ta flyget. Nu börjar återigen ett hektiskt liv, efter tre och ett halvt år som frilans och hemmapappa i Hanoi.

– Man vet att det är några veckor, nu sju på raken. Sedan får jag några lediga helger att träffa familjen hemma i Umeå. Jag har ett barnbarn redan, och ett andra på väg. Jag tror att jag kommer att hitta balans även i det här livet.