De politiska spänningarna är påfallande närvarande på Venedigbiennalen. Ändå är det handens lust som får känneteckna världens största konstutställning.
När 60:e biennalen i Venedig öppnar en kylslagen dag i april 2024 är stämningen inte den vanliga, euforiska. Världens mest anrika konsthändelse, som inträffar vartannat år sedan snart 130 år, kan med sina nationella paviljonger, ihopträngda i en inhägnad park, Giardini, liknas med en frusen bild av Förenta Nationerna, en spegling av världen av idag. Följaktligen är Ryska paviljongen stängd i år – också. Efter ett beslut av Israels utvalda konstnär själv stod landets modernistiska glas-betong-byggnad också stängd och nedsläckt.
I presskön in till området på öppningsdagens morgon hör jag bakom mig två tjejer tala lågmält på hebreiska. Vi börjar prata och är överens om att Ruth Patir tog rätt beslut när hon stängde sin utställning i sista stund utan att stämma av med Israels kulturminister Miki Zohar. Nu står där utanför i stället tre biffiga ”carabinieri” och blänger på förbipasserande, som inte tycks ta någon större notis. Alltför mycket drar uppmärksamheten till sig och utbudet är överväldigande, deadlines väntar och alla kritiker håller sina sinnen vidöppna för att kunna leverera en färsk spaning. Konsten sägs ju ha de mest finkalibrerade tentaklerna för vart världen är på väg. I tider som dessa är det förstås hårdvaluta och Venedigbiennalen, med sin prestige och koncentration, är den rätta platsen.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
Konsten sägs ju ha de mest finkalibrerade tentaklerna för vart världen är på väg.
Efter 48 timmars intensivt småjoggande mellan broar och öar, går det eventuellt att våga sig på en försiktig spaning. Enkelt uttryckt skulle man kunna säga att det går ett osynligt spänningsfält mellan å ena sidan en högteknologisk dystopisk kosmisk exodus, ett farväl till jorden, och en jordnära och lågteknologisk men utopisk gör-det-själv-våg. Ett exempel på den första kategorin är tyska paviljongens Yael Bartana och hennes Farewell, där ett enormt insektsliknande hologram-rymdskepp svävar över publiken. I tidigare verk har Bartana föreslagit en återvandring av Polens judar i en fiktionaliserad föreställning om att den utvisade och hunsade judiska befolkningen en dag välkomnas tillbaka i en storslagen ceremoni.
Det nya verket, överväldigande med sina dimensioner och ödesdigra soundtrack, föreslår – som titeln anger – det slutgiltiga avskedet från jorden. Kontrasten och antipoden till den här hållningen utgörs av själva biennalens centralutställning Främlingar överallt (Strangers everywhere), curerad av Antonio Pedrosa, där kärnan är en lång rad konstnärer från ursprungsbefolkningar, etniska och sexuella minoriteter.
Många kritiker har redan hunnit ironisera över “de hunsades revansch” och pk-maffians oblyga övertagande. Men bra konst är bra konst och då faller sådana anklagelser platt. Hänförande hantverksskicklighet textilier av konstnärskollektiv som Arpilleristas, en anonym grupp bildad under Augusto Pinochets militärdiktatur (1973–1989) eller nicaraguanska Elylas suggestiva film Torita-encuetada framvisande en ritual i eld och fjädrar som antikolonial besvärjelse, resulterar i en överraskande effekt. De avancerade, omslutande jätteinstallationerna, som är gjorda för att förföra och förvilla sinnena och imponera med den senaste tekniken, framstår plötsligt som daterade. I stället är det de kollektiva, handlingsorienterade verken där handens arbete är närvarande, som ger en glimt av framtidens bräckliga men hoppfulla möjligheter.
