Om en och en halv månad öppnar den 60:e upplagan av Venedigbiennalen som har titeln Foreigners everywhere, främlingar överallt. Jag antar att det ska läsas ironiskt, som att vi alla ses som främlingar av någon. Men den internationella konstfesten har inte oväntat drabbats av turbulens ifråga om Israels deltagande.
Det är ett mönster vi känner igen från Eurovision och nu senast filmfestivalen Berlinale, där den israeliska filmregissören Yuval Abraham i sitt tacktal vid prisutdelningen för hans film No other land adresserade sitt lands apartheidpolitik och krävde eldupphör. Abraham är själv jude med en mormor som föddes i ett tyskt koncentrationsläger, men har ändå anklagats för antisemitism av politiker, och därtill av så allvarliga dödshot att han inte kan resa hem till Israel. I en intervju i The Guardian sade han: ”Att stå på tysk mark som son till Förintelsens offer och kräva eldupphör – och för detta bli anklagad för antisemitism är inte bara skandalöst, det är också att bokstavligen försätta judiska liv i fara.”
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
Nu stundar alltså Venedigbiennalen. I skrivande stund har uppropet Art not genocide alliance samlat ihop tusentals underskrifter på en hemsida som härmar biennalens röda lejonlogga. Enligt författarna skapas konst inte i ett tomrum och varje konstverk som officiellt representerar staten Israel legitimerar folkmordspolitiken, samtidigt som palestinska poeter tystas, fängslas och mördas.
Som ett pikant körsbär på alltihopa ska Israelfödda Yael Bartana representera Tyskland i en samlingsutställning i landets strama paviljong, byggd 1938 i vit marmor i klassisk stil med ”Germania” inhugget under arkitraven, ett praktexempel på nazistisk arkitektur, under vars tak Hitler och Mussolini en gång hälsade på varandra med varsin signaturhandsalut. Här ska hon presentera ett nytt konstverk i en utställning med titeln Thresholds, trösklar. Valet av Bartana är definitivt politiskt.
För att få en fingervisning om hennes konst, kan man just nu besöka galleriet Gammel Strand i Köpenhamn där hennes utställning Things to come just öppnat. Här visar hon sitt stora verk Two minutes to midnight, en timslång film som utspelar sig i en bunker liknande den i kultfilmen Dr. Strangeloves war room. I det här fallet är världsledarna enbart kvinnor, spelade av professionella skådespelare och de befinner sig i ett ”fredsrum” och samtalar om det kritiska läget. Herr Twittler vill ”trycka på knappen”.
Two minutes to midnight, som är ett av Bartanas viktigaste verk på senare år, leker på hennes typiska sätt med fantasier om en annan historia eller utopisk framtid.
I fotoserien Stalag från 2014 ikläder hon sig personer som en SS-man eller en IDF-soldat och placerar sig samtidigt bakom och framför kameran. I en annan fotoserie, The missing negatives of the Sonnenfeld Collection (2008), plockar hon upp en berömd fotosamling av paret Leni och Herbert Sonnenfeld, som under 30-talet dokumenterade den ökande nazismen i Berlin och senare reste till det unga Israel.
Bartana har fokuserat på de ikoniska svartvita bilderna av brunbrända unga människor som gräver i jord eller skördar vindruvor och apelsiner, bilder som cementerat klichén om det strävsamma byggandet av en nation. I sitt projekt återskapade Bartana samma bilder, men nu med palestinska modeller, det vill säga de människor som lyser med sin frånvaro i den utopiska statens jungfruliga skapelseberättelse. Det är hårda bandage paketerat med ett gott humör. Med tanke på stormen i december kring författaren Masha Gessen i samband med att hon fick motta Hannah Arendt-priset ökar spänningen inför den förestående öppningen i Venedig .
Om jag känner Yael Bartana rätt så väjer hon inte för något. Det återstår att se om tyska kulturdepartementet och konstvärlden låter henne gå hela vägen.
