Det är lovvärt att regeringen tar antisemitismen på allvar – men varför behöver Ulf Kristersson samtidigt spela ned hatet mot muslimer?
”Judisk kultur är en del av svensk kultur. Judisk historia är en del av vår gemensamma historia. Och den judiska framtiden är en del av Sveriges framtid.”
Orden kommer från Ulf Kristerssons tal under veckans symposium om antisemitism, och precis så är det. Det judiska har varit en del av det svenska i århundraden, och det är en skam att föraktet mot Sveriges judar har skenat sedan den 7 oktober, vilket även vi på Flamman har rapporterat om.
Paulina Sokolow skrev nyligen om vänsterjudar som blir attackerade av Palestinaaktivister för att de visar sin religiösa identitet öppet, medan jag har förklarat att bilder på Netanyahu som föreställer Satan anspelar på historiens mest centrala antisemitiska myter från Bibeln. Regeringens åtgärder för att stärka judiskt liv och kunskap om antisemitismen är därför välkomna, för att inte säga akuta, och något vi alla borde vara överens om – från höger till vänster.
I stället för att förena människor i en fråga där vi alla borde vara eniga, väljer statsministern att skapa splittring för att vinna politiska poäng.
Därför är det synd att Ulf Kristersson väljer att framställa det som att åtgärderna står i motsättning till kampen mot andra former av rasism. I en intervju med Dagens Nyheter inför rapportsläppet säger han att islamhat inte är lika illa som antisemitism, när han hade kunnat säga det självklara: all rasism är lika förkastlig. I stället för att förena människor i en fråga där vi alla borde vara eniga, väljer statsministern att skapa splittring för att vinna politiska poäng.
Rapporten tar upp svåra frågor för oss som motsätter oss Israels krigsförbrytelser i Gaza, nämligen gråzoner i kritiken mot landet. Ibland tycker jag att författarna går för långt, som när de diskuterar anklagelser om ”apartheid” – en historisk jämförelse som jag själv menar är rimlig, och som även används av människorättsorganisationer som Amnesty och Human Rights Watch, samt i ett rådgivande utlåtande av FN:s internationella domstol den 19 juli.
Samtidigt gör man det för enkelt för sig om man från vänster förnekar existensen av dessa gråzoner. Som när Israels förvisso brutala folkfördrivning i Gaza jämförs med Förintelsens industriella massmord, när numera uteslutna vänsterpartisten Ali Hadrous påstår att ”sionister” styr medierna eller bandet Kofia bjuds in att sjunga om att ”skjuta raketer mot våra fiender” medan sådana regnar ned över civila områden. Varför inte vara tydlig med att även civila israeliska liv har ett värde?
Men som jag skrev i min förra ledare borde samma respekt prägla samtalet om rasismen mot muslimer, där åsikter som tidigare bara återfunnits på forumet Flashback och inom extremhögern, i dag kan uttalas och ursäktas från högsta politiska ort. Att ta antisemitism på allvar kräver inte att man spelar ned annan rasism. I stället för att rangordna landets medborgare efter bakgrund, hoppas jag att Ulf Kristersson nästa gång svarar:
I stället för att rangordna landets medborgare efter bakgrund, hoppas jag att Ulf Kristersson nästa gång svarar: ”Muslimsk kultur är en del av svensk kultur. Muslimsk historia är en del av vår gemensamma historia. Och den muslimska framtiden är en del av Sveriges framtid.”
Men snarare än självklara känns orden tabubelagda. Bara det säger en del.
