Men mer tveksam är jag till hans premiss: att ödesfrågan för världens judar i dag är Israels existens. Formuleringen dyker upp i många sammanhang och alltid med samma funktion: att kortsluta varje samtal om folkmordet och vad det innebär, både för palestinierna och för judisk identitet. Samt att undergräva judars naturliga hemvist i länderna vi lever i.

Tanken står också i vägen för ett öppet samtal om hur en framtida mångkulturell nation från floden till havet skulle kunna se ut, utan apartheid. Berättigad kritik mot Israel kan alltid täppas till med en drastisk motbild, som David Stavrous insinuanta varning i Svenska Dagbladet om att landet skulle ”gå upp i rök”.

Det måste understrykas: Hamas, Iran och andra terrorgrupper håller fantasin om Israels upphörande levande och utgör med sina ”frilansande” agenter ett reellt dödligt hot. Att vifta bort sådant med att det enbart är resultat av Israels folkmord är att vara historielös ifråga om antisemitism. 

Upprepandet om Israels hotade existens motsägs dessutom av det faktum att landet stöds av en kompakt majoritet av världens länder

Jag tror inte på arvssynd. Man väljer inte var man föds och växer upp. Israeler har rätt att leva i trygghet. Även jag har släktingar där som jag oroar mig för. Det är en uppfattning som jag delar med Peter Beinart, författaren bakom boken Att vara jude efter Gazas förstörelse, som blivit en centralfigur för en judiskt förankrad Israelkritik. I sin bok uttrycker han förståelse för judar som vill bo nära de bibliska platserna. Född i Sydafrika 1971 såg han apartheidstaten återfödas som demokrati och framhåller exemplet, i all sin bräcklighet och brister, som något att ta efter.  

Upprepandet om Israels hotade existens motsägs dessutom av det faktum att landet stöds av en kompakt majoritet av världens länder och skyddas av samma internationella regelverk som alla andra. Det är en suverän stat som backas moraliskt såväl som ekonomiskt av tunga demokratier. Varje amerikansk regering sedan 1948 har också försett Israel med de allra senaste vapnen. Det är få länder förunnat. 

Som Carlberg berättar, har Beinart varit kritisk till att vissa, framför allt konservativa synagogor, skyltat utanför med orden ”I stand with Israel” för att det äventyrar människors liv när man medvetet gör platserna till synliga måltavlor för terrorister. Enligt Carlberg bör sådana paroller tolkas som en uppmaning att ”stödja den israeliska fredsrörelsen och oppositionen som förstår att Israel måste välja en annan väg”. Kalla mig cynisk, men jag tror inte ett ögonblick på att det i dessa fall handlar om att sympatisera med fredsinitiativ som B’tselem, Standing together, vapenvägrarna i Mesarvot eller visselblåsarna i Breaking the Silence. Krafter som – som Carlberg riktigt hävdar – har ett skriande behov av stöd. Tvärtom har många församlingar och ADL, Anti Defamation Leaugue, en organisation som ska bekämpa antisemitism och förtal av judar, valt att lägga sig mycket nära den israeliska regeringen, som nu senast utsåg Greta Thunberg till världens näst farligaste antisemit.  

I sin text tecknar Carlberg upp det som han anser är den stora stora konflikten inom den amerikansk-europeiska judenheten. Peter Beinarts Israelkritiska hållning ställs mot den som ser Israel som judars ultimata trygghet. Jag tror inte att den uppställningen fångar den verkliga smärtpunkten. 

Den akuta frågan i vår tid är inte Israels existens. Utan hur den våldsamma och orättfärdiga politiken kan få ett slut och på så sätt göra livet lite tryggare för såväl palestinier som judar var vi än bor. Man bör inte heller bortse ifrån att drömmen om Israel inte var den enda, utan en av många kamper för judiskt självbestämmande. Långt före 1948 samlades judar kring helt andra traditioner och trossatser, såsom rätten till en judisk kultur var man än är född. 

I början av förra seklet pågick en intensiv idédebatt om hur ett slut på judeförföljelserna kunde se ut. Sionismens fader Theodor Herzl hade en idé. De tusentals östeuropeiska arbetarjudarna i fackföreningen Bund insisterade på något annat: att leva i ömsesidig respekt där de var födda, men att också medverka till en mer rättvis värld för alla. En av deras advokater, Meyer London, formulerade det i ett tal i början av 1900-talet: ”Judarna ska inte bara lämna slaveriet i Egypten, de ska befria Egypten från förtryck.”