Det vilar en bok i okända händer och i den står namnet på alla som någonsin har dött. Pest, pistolskott, drunkning, arbetsplatsolyckor, ålderdom. Jag tänker mig att det är en svart bok med svart text. Man måste pressa kinden mot sidan för att uttyda vad som står på den, och till och med då kisa, alltid i motljus. Det är en bok som inte har några gränser.

George Floyd är död. Ingenting någon skriver eller ropar eller tecknar kan göra det ogjort. Inget slagord, ingen tyst minut. Derek Chauvin satte sitt knä mot George Floyds nacke i över åtta minuter och gjorde honom till ett namn. Michael Brown, Freddie Gray, Aiyana Stanley-Jones, Tamir Rice, Breonna Taylor. Var finns de nu? På gatorna. I huvuden och på plakat. I listor och statistik. Det är inte så att döden tog deras mänsklighet ifrån dem; det är att de aldrig sågs som mänskliga, och därför kunde dödas.

Ingenting jag säger eller skriver kan göra ett ingrepp i det förflutna. Jag tvivlar på att det ens kan intervenera i framtiden. Ändå vill jag säga någonting om upploppet och upproret.

I Policing the planet: Why the policing crisis led to Black lives matter (2016) skriver Robin D.G. Kelley om att det under sextio- och sjuttiotalen i princip pågick ett krig mellan den svarta befolkningen och polisen i USA. ”Mellan 1964 och 1972”, skriver Kelley, ”väckte polisvåld revolter i runt trehundra städer”. Tvåhundrafemtio döda, tiotusentals skadade, miljoner i skadad egendom. Revolterna bemöttes i sin tur med ökad militarisering, ”övervakningsmetoder och antiguerillataktiker som utvecklades i Vietnam”. Efter detta följde den så kallade broken windows-teorin: grövre brott förhindras genom att man hårt, och aggressivt, sätter stopp för smärre brott. Krossade fönster, graffiti och skadegörelse, menade man, leder till allvarligare och mer omfattande överträdelser.

Varför dog Michael Brown? För att han gick i mitten av gatan.

Varför dog Eric Garner? För att han sålde lösa cigaretter han inte hade skattat på.

Varför dog George Floyd? För att han hade försökt använda en falsk dollarsedel.

Broken windows-policyn, skriver Kelley vidare, gjorde att man helt kunde flytta fokus från kriminalitetens orsaker till dess uttryck. Man ansåg inte att den svarta befolkningen längre diskriminerades, och därför var överrepresenterade i både bevakningen och statistiken, utan att de hade en annan inställning till lag och ordning. Här kommer även det laddade ordet ”thug” in. Ordet drog, och drar fortfarande, en skiljelinje mellan svarta som förtjänar utomrättslig avrättning och de som inte gör det, mellan främmande element och medborgare.

Den svarta boken öppnas. I den finns namn som inte ens har uttalats än. I Latinamerika, på kontinenten, i USA, i Europa. I det hav som har blivit en grav för tusentals afrikaner. Någon lägger kinden mot sidan och andas ut.

Svarta amerikaner anses, i grunden, inte vara medborgare, hävdar Kelley. De är potentiella fiender eller oregerlig egendom. Så har det sett ut sedan de första poliserna i USA, som var slavpatruller, agerade med staten i ryggen.

I Policing the planet pekar flera texter på hur gentrifieringen, rasismen, klassamhället och nyliberalismen har format polisvåldet inte bara i USA, utan i världen i stort, och särskilt i storstadsområden. Vissa är medborgare, andra thugs. (I en svensk kontext: gängmedlemmar, invandrare, tonåringar från orten, papperslösa.) En kamp pågår i alla medier efter ett polismord: gängtecken mot studenthattar, tonåringars sociala medier mot sörjande föräldrar. Bevisa att han förtjänar att leva. Visa oss vad hon bidrog med.

Vad sade Obama om upploppen i Baltimore efter Freddie Gray? Han kallade folk “criminals and thugs”. Trump säger, även han, ”thugs”. I båda fallen handlar det om att legitimera repression genom att utesluta människor ur det vi som staten med våld etablerar. I båda fallen använder man ett ord som riktas mot svarta, specifikt, för att markera ett avstånd som också är avståndet mellan liv och död.

Var Michael Brown en thug? Förtjänade Tony McDade, en trettioåttaårig transman misstänkt för en knivattack, att dö för polisens händer? Vad konstituerar egentligen en dödsdom i USA och vilka har tagit sig rätten att bestämma det?

Den svarta boken öppnas. I den finns namn som inte ens har uttalats än. I Latinamerika, på kontinenten, i USA, i Europa. I det hav som har blivit en grav för tusentals afrikaner. Någon lägger kinden mot sidan och andas ut. En imma som vore det mitt i vintern och boken av glas. Men det är juni.

Det finns, givetvis, skillnader mellan republikaner och demokrater i frågan om polisen. Republikanerna vill radera hotet från icke-medborgarna, demokraterna neutralisera det. I stort argumenterar många demokrater för att poliskåren kan reformeras, att man kan begränsa makten de få rasisterna bakom uniformen har. Samtidigt har samma människor stått bakom den polis-och-rättsstat vi ser i dag. ”Sanningen är”, sade Joe Biden i ett tal till senaten 1993, ”att varje crime bill sedan 1974… har burit namnet på den demokratiske senatorn från Delaware: Joe Biden.” 1989 menade han att ”våldsamma thugs” inte stoppades från att ta över gatorna; i dagarna sade han att polisen borde skjuta folk i benen snarare än i hjärtat.

Polisen är en relativt ny institution. Att vi inte kan tänka oss att leva utan den handlar om att vi systematiskt misstänkliggörs och motarbetas om vi arbetar för en värld bortom denna. Om en värld bortom medborgare och icke-medborgare.

Efter George Floyds död ser jag folk ställa frågan: ”Skulle han vilja att ni plundrade affärer eller tände eld på dem?” Som om bränderna, plundrandet, upploppen inte är svaren på just den frågan, eller den tystnad som följer den. Ingen kommer någonsin att få veta vad George Floyd vill, så folk agerar för de som lever, för de som kommer att leva. Här tror jag också att det finns en viktig och genuin fråga om vad upploppets syfte egentligen är: att övertala den så kallade ”tysta majoriteten” eller att slå mot staten, så hårt man kan, för att man vill att kollektivet ska överleva. Många, framförallt liberaler, tror att protester är en typ av argumentationsteknik. Precis som man inte ska skrika eller visa för mycket känslor under en debatt ska man inte slå sönder saker under en demonstration. Då förlorar man stöd från folk som annars skulle gå med på att svarta liv betyder någonting.

Men upploppens funktion är inte reform, även om de i längden skulle leda till sådana. Vad de i stället gör är att visa staten att all legitimitet den har kommer från folket. Staten är inte naturlig. Den är inte oföränderlig. Ljusen i Vita huset släcks.

I en essä av författarna Fred Moten och Stefano Harney, om den mördade artonåringen Michael Brown, utgår de från att falla. De skriver om att vara i fallandet, att vara tillsammans med andra som faller. ”Staten kan inte leva med oss och den kan inte leva utan oss,” skriver de. ”Dess våld är en reaktion mot det tillståndet. Staten är ingenting annat än ett krig mot sitt eget tillstånd.” Därför kan målet inte vara att ingå i eller bejaka staten, att acceptera uppdelningen mellan thug och medborgare: ”Vi måste sluta oroa oss över hur den dödar, disciplinerar och ackumulerar oss, och oroa oss mer över hur vi dödar, avreglerar och skingrar den.” Det, anser de, är att älska vår överlevnad.

Kommunisten och aktivisten Fred Hampton var bara tjugoett när han mördades av FBI. Innan dess hade han bevakats och underminerats i två år. Fred Hampton menade att folket, oavsett ras, kön eller nation, hade ett gemensamt intresse. ”Vi ska inte slåss mot rasism med rasism, utan med solidaritet”, sade han. ”Vi säger att vi inte ska slåss mot kapitalism med svart kapitalism, utan vi ska slåss mot den med socialism.” Med andra ord: vi ska älska vår överlevnad.

Ingenting vi säger eller skriver kan ge de döda liv. Till och med dikten kan bara ge dem illusionen av liv. Men som den amerikanske poeten Terrance Hayes skriver: ”De levande namnen är som namnen i gravar.” Jag tänker mig att boken är en grav och att den vilar i bekanta händer. I motljus kan man ana att de är våra.