“Soundtrack to a coup d’état” är berättelsen om hur svart musik blev dynamit under Kalla kriget. Vad dokumentärens ärende är förblir dock oklart.
I dag är det svårt att föreställa sig det osannolika tillstånd som rådde under det sena 1950- och tidiga 60-talet. Avkoloniseringen efter andra världskriget hade på ett drygt årtionde ökat antalet FN-medlemmar med så många nya stater att det riskerade att förändra maktbalansen i generalförsamlingen, inte minst när många av dessa grundade ett tredje block i form av den Alliansfria rörelsen. Det blev startskottet på en dragkamp om deras lojaliteter mellan de två supermakterna USA och Sovjetunionen. En kamp som skulle utkämpas med såväl gevär som trumpetsolon.
I dokumentärfilmen Soundtrack to a coup d’état regisserad av konstnären Johan Grimonprez, berättas denna historia med hjälp av ett delvis unikt arkivmaterial. Den röda tråden är Kongos första president Patrice Lumumbas öde, och de effekter som mordet på honom 1961 av belgiska och amerikanska agenter fick. Bilderna på en utsvulten och mörbultad Lumumba som hålls i håret av en kongolesisk rebell ombord på ett lastbilsflak strax innan han avrättas kablades ut över världen. Mindre känd är intervjun med den tyska legosoldaten som berättar om sin vana att gå på Beethoven-konserter i Kinshasa efter att ha våldtagit, torterat och lemlästat sig genom byar i den mineralrika utbrytarrepubliken Katanga på uppdrag av Belgien och USA:s underrättelsetjänst CIA.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
Dragkampen mellan de två supermakterna skulle utkämpas med såväl gevär som trumpetsolon.
Filmens bärande tema är dock inte stråksymfonier, utan jazz. 1961 organiserades en Afrikaturné med superstjärnorna Louis Armstrong och Nina Simone. Föga anade de att det var CIA som låg bakom arrangemanget. Syftet var att med ståbasar och pianon övertyga de nya nationerna om den västerländska kapitalismens överlägsenhet. I filmen får man veta att samma sak skedde redan hade skett med bebopkungen Dizzy Gillespie, som 1956 sattes på liknande uppdrag i Mellanöstern.
När det gick upp för Armstrong att han lejts för att övertyga andra svarta om förträffligheten hos en stat som behandlade afroamerikaner som andra klassens medborgare, blev han rasande och hotade med att säga upp sitt amerikanska medborgarskap. Gillespie reagerade med att själv lansera en ironisk presidentvalskampanj, där ett av förslagen var att utse jazzlegenden Miles Davis till ny underrättelsechef. En som inte heller blev hänförd över jazzoffensiven var Sovjetunionens Nikita Chrusjtjov: han tog till knytnävarna på möblemanget i Generalförsamlingen.
Filmens klimax är mordet på Lumumba – som visade sig ha skett på president Dwight Eisenhowers direkta order. När nyheten briserar stormar jazzmusikerna Max Roach och Abbey Lincoln in i FN:s generalförsamling tillsammans med hundratals aktivister i protest mot USA:s statskupp.
Där syns också en bekymrad Dag Hammarskjöld sitta och fingra med cigarillen. Filmen visar att den svenske generalsekreteraren spelade en långt mer dubiös roll i Lumumbaaffären än vad den svenska historieskrivningen vill medge, till exempel genom att stödja de amerikanska försöken att marginalisera honom till förmån för Kongos president. Vid sin död 1961 var Hammarskjölds status rejält underminerad – innan flygkraschen i Zambia förlänade honom en postum helgongloria, särskilt i Sverige.
Soundtrack to a coup d’état är framför allt sevärd för dessa och liknande vittnesmål. Efter ett tag drunknar dock budskapet i alla intervjuer, jazzkonserter och fotomontage. Vad regissören Johan Grimonprez vill säga med allt detta, utöver att det var en annorlunda och cool period, framgår inte.
I slutändan är det arkivmaterialet som bär upp hela filmen. Kanske räcker det: intervjuerna från Fidel Castros hotellvåning i Harlem, där han myste i en osannolik trio med Malcolm X och Chrusjtjov kan i alla fall inte jag se mig mätt på.
