I dokumentären ”Strejkarna” möter vi en generation som fick hela samhällets stöd – och nästan ingen hjälp. Klimataktivisternas största problem är inte hatarna, utan alla som håller med men lämnar arbetet åt någon annan.
Det är tre månader kvar till valet och sent på jorden.
I bioaktuella Strejkarna, som följer kärntruppen i Fridays For Future i sju år, ser vi rörelsens mobilisering inför valet 2022. Vi ser aktivisterna gå från högstadiekids till vuxna. Vi ser några av dem desillusioneras. Men det är inte främst hatarna som förbränner de unga demonstranterna.
Snarare är det den överväldigande men till intet förpliktigande välviljan. Alla klappar på axeln, alla hejarop som visar sig betyda nästintill ingenting. Vid ett tillfälle är det Magdalena Andersson själv, då statsminister, som säger något i stil med att ”jag står på er sida”, som vore det de och inte hon som sitter i maktposition. Denna dissonans är filmens vibrerande grundton.
Något av det mest förbjudna för en klimataktivist är att använda skam och skuld. Engagemang uppmuntras med att det är roligt och givande, aldrig som en plikt. Många rörelser ägnar kraft åt ett slags rörelse-wellness, med allt från bullfika till meditation.
Men det går inte att sminka grisen. Det är inte jätteroligt att gå på möten. Inte heller att föra protokoll, boka lokal, skicka Teamslänk, organisera bikupor, söka polistillstånd, ansvara för flygbladsutdelning eller sätta ihop en mejlinglista. Även den torftigaste hemmakväll, som plockad ur en visa av Kjell Höglund, är bättre.
Det behöver tydligen påpekas, för det finns en återkommande missuppfattning om att aktivister är en annan art som liksom verkar gilla det där med kollektivt handlande.
Jag lyssnar på ett gammalt avsnitt av podden Stormens utveckling från den tiden då FFF som mest försökte få ut folk på gatorna. Ola Söderholm samtalar med en klimatjournalist. Hon säger att hon ”aldrig demonstrerat eller gjort nåt sånt”, hon känner sig ”inte lockad, helt enkelt, det är inte mitt uttryck”. Söderholm är rörande enig. Han ”känner in i märgen att jag inte är en föreningsmänniska, det bara är så”. De fnissar belåtet över hur de båda har ”svårt att gå i grupp” men tillägger generöst att de ”har ingenting emot att andra gör det”.
Det finns en återkommande missuppfattning om att aktivister är en annan art som liksom verkar gilla det där med kollektivt handlande.
Häpnadsväckande nog menar båda likväl att förändring kommer underifrån. Oklart från vilka. Man får anta att det måste komma från några som inte håller sin integritet fullt lika högt som poddarna. Några lite töntigare. Lite jagsvaga.
Själv har jag inkorgen full av hejarop i detta nu. Jag försöker få lokala namn att tala på den klimatmarsch jag är med och arrangerar en vecka före valet. Hittills har ingen tackat ja, vilket i sig inte är något att orda om. Det nervpåfrestande är mängden uppriktiga lyckönskningar som följer på vartenda ”tyvärr”.
En svarar att hon tyvärr måste tacka nej eftersom hon ska ha barn senare under hösten, och jag slås över att det motsatta svaret hade varit så mycket mer logiskt: ”Jag tycker det verkar pisstrist att tala på er klimatmarsch, men jag ska ha barn senare i höst så jag måste tyvärr tacka ja.”
Samtidigt har koldioxiden i atmosfären ökat till 430, från den förindustriella nivån på 280 ppm och högt över de 350 som anses vara den högsta säkra nivån. Blockaden av Hormuzsundet har dessutom exponerat fossilekonomins hela bräcklighet, som Jonas Elvander visade i Flamman nr. 22/2026, och alla indikatorer pekar mot blodig kamp om gödsel och matjordar.
Därför måste jag framföra ett meddelande till alla Söderholmar där ute, med risk att påföra en aning skuld och skam.
Nej, vi tycker inte att det är roligare än ni tycker. Ingen tycker att flygbladsutdelningar är ”mitt uttryck”. Varenda en av oss skulle hellre sitta och skämta om Romina Pourmokhtari över en öl än gå på möte. Man känner sig aldrig ”lockad”.
Det finns heller aldrig några garantier för att just denna protest visar sig vara verkningsfull. Men här kommer hemligheten: vi gör det ändå. Inte för att det är kul, utan för att vi tycker oss ha något slags demokratisk plikt. En tiondel av fritiden är inte orimligt att offra. Lite obekväma känslor dör man inte av. Ni är vuxna och har ett överjag – kamma er och skaffa er ett plakat.
Och om ni ändå tänker fortsätta att hålla er sköna feeling och absoluta integritet högst, visa oss åtminstone den respekten att inte kompensera slappheten med peppighet som en gåva. Den kognitiva dissonansen är svåruthärdlig och hejarop bokstavligt talat värdelösa.
