Kapitalismen kommer, citerat, ”att dö av en överdos av sig själv” skriver Flamman på ledarplats i nummer 20/2017. Processen framställs som i det närmaste självreglerande och det enda vi behöver göra är att fundera på alternativet.
Kapitalismens inneboende kriser och dess fallande profitkvot (som marxister har olika uppfattning om) är ingenting nytt. Direkt från den marxska källan. Att kapitalismen leder till ojämlikhet och fattigdom, visste Marx för mer än 150 år sedan och det har nu bekräftats under hela marxismens existens. Eftersom staten i de kapitalistiska länderna, det vill säga i det närmaste globalt, har till uppgift att värna ”det allmänkapitalistiska intresset”, så ökar också skulderna. Just för att minimera krisen.
Ingenting av detta betyder att kapitalismen tar död på sig själv inom överskådlig tid och med en möjlighet att skapa ett nytt och människovärdigt samhälle: socialismen.
Den kapitalistiska produktionsprocessen är, som Marx påpekar, tvingande både för kapitalägaren och arbetarna, även om liberalerna försöker slå i oss något annat. Den bygger på ett ständigt behov av kapitalackumulation och, i detta, expansion. Kapitalismens överlevnad är direkt kopplad till fortsatta expansionsmöjligheter. Finns det sådana? Ja, verkligen. De stora, största, befolkningsgrupperna på klotet deltar just nu i denna kapitalistiska expansionsprocess som svarar mot önskan om ett liv som är lika fullt av prylar och servicefunktioner som våra. Också en utbyggnad av välfärden till en rimlig nivå för dessa människor, stödjer den kapitalistiska expansionsprocessen.

Dessutom är det omöjligt att sitta och vänta på kapitalismens tänkta självdöd. Bortsett från att andra generationer också har trott det och därför gjort det men aldrig sett det, kommer kapitalismens uppgivna självdöd också att bli vår död. Den kapitalistiska produktionsprocessen upphör inte, just därför att den är tvingande, förrän allt redan passerat alla möjligheter till överlevnad, förrän det sista kolet har förbrunnit, förrän den sista fisken har fångats, förrän allt råvarumaterial är förbrukat, förrän utsugningen av arbetskraften är slutligt fullbordad och nästan allt förött.
Så vill vi få stopp på detta system och dess destruktion, från psykiska, fysiska, miljömässiga och ekonomiska missförhållanden i välfärdsländerna, till totalt armod och vanmakt där det inte finns något hopp i fattigdomen och med eskalerande hot om krig och miljökatastrof, innan det är för sent, måste vi slåss.

En lågmäld självdöd, avmätt diskuterad på universiteten, är inget kapitalet köper

Slåss med målsättningen att stoppa denna produktionsprocess. Reformismen ska inte föraktas. Arbetarrörelsen i exempelvis Sverige har genom reformer tvingat ur kapitalet det som (än)nu är vår välfärd. Men något nytt har hänt: Kapitalismen skenar globalt utan politiskt institutionellt motstånd. Det kommer att ta tid att få det på plats och därför tilltar destruktionen på alla plan, relativt också här och absolut över hela klotet.

En lågmäld självdöd, avmätt diskuterad på universiteten, är inget kapitalet köper. Tvångsmässigt kommer man att fortsätta förstörelsen och inte ge ifrån sig en krona om man inte tvingas till det, precis som hittills. Och det är tvinga dom vi måste. Vi måste slåss. Numer inte bara för rimliga levnadsvillkor utan för överlevnad.