Johan Lönnroth önskar i sitt debattinlägg i Flamman nr 9/2013 bland annat överstatliga strategier. Han ”gråter inte” över den försvagade nationalstaten. Mina invändningar i detta inlägg baserar jag i huvudsak på min bok Erövra demokratin (Notis förlag, 2011)
Först vill jag erinra om borgerlighetens förhärskande ideologi – nyliberalismen, som handlingsmönster bland annat för det överstatliga EU. Nyliberalismens tre viktigaste dogmer är kort: försvagning eller avveckling av nationalstaten, marknadens okränkbarhet och fri rörlighet för kapital, arbete och varor.
Kapitalismens nuvarande skede karakteriseras av nya imperialistiska länder med export av kapital och strävan att skaffa nya råvaror och marknader. Kina är väl bästa exemplet på utsugning av arbetskraft, export av kapital och exploatering kanske främst av Afrika.  
I kapitalismens nya skede sker produktionen av industriellt mervärde allt mer i nya imperier som Kina, Indien och Brasilien. Eftersom den industriella mervärdesproduktionen är otillräcklig för en förväntad ackumulering (ansamling) av kapital, kastas blickarna på nya områden. Ett sådant är den genom teknologin nu så snabba omsättningen av värdepapper. Ett annat har uppstått när den offentliga sektorn (reproduktionssektorn) tar allt större del av produktionsresultaten. Exempel är den svenska regeringsalliansens ansträngningar att privatisera mesta möjliga från sjukhus och äldreomsorg till barnomsorg och skolor.
Just framväxten av välfärdsektorn visar att arbetarklassen kan påverka sina levnadsförhållanden.

Den parlamentariska demokratin har inte gett de arbetande klasserna makt över staten och dess institutioner, men däremot inflytande. Enligt min mening är det på tiden att vår hundraåriga parlamentariska demokrati vidgas med demokrati på de ekonomiska, sociala och kulturella områdena. Det räcker emellertid inte, som Lönnroth framhåller, att ”proletariatet i alla länder förenar sig”.  
Globaliseringen av kapitalismen, ansamlingen av kapital, den gigantiska rovdriften på människor och natur skapar kriser – den ekonomiska och finansiella krisen och den ekologiska krisen där de globala miljökonferenserna i Danmark 2009 och i Mexiko 2010 visade imperiernas oförmåga att stoppa miljöhoten. Andra följder är livsmedelskrisen med cirka 930 miljoner undernärda eller vattenkrisen med miljontals människor utan tillgång till drickbart vatten. För att på allvar ta upp kampen för demokrati och mot imperialismens förödande girighet fordras en global social rörelse som omfattar alla arbetande skikt, alla progressiva organisationer, kvinnorörelser och fredsrörelser.
Imperialismens strävan att skaffa råvaror och nya marknader leder till förtryck av de mindre och svagare länderna. Där nationalstaten försvagats lyckas de lättare nå sitt syfte, exempelvis i Kongo. Men imperierna följer också den nyliberala doktrinen och undergräver eller splittrar upp nationalstaterna. De relativt svaga nationalstater som uppstått efter Jugoslavien kan vara exempel.

De globala motsättningarna mellan arbete och kapital skapar givetvis en internationell klasskamp. Men eftersom produktionen fortfarande mest inriktas på att tillgodose den egna befolkningens efterfrågan förblir klassklampen främst nationell, präglad av landets traditioner, regelverk och organisationsformer.
Mot den här skisserade bakgrunden verkar Lönnroths överstatliga strategi milt uttryckt illa genomtänkt.
”Utan ett återupprättande av varje nations oavhängighet och enhet är det omöjligt att skapa vare sig en internationell sammanslutning av proletariatet eller ett lugnt och medvetet samarbete mellan dessa nationer för gemensamma mål” (Friedrich Engels).
Det gäller fortfarande och i det perspektivet blir också de nationella strävandena en antiimperialistisk kamp och ett led i motståndet mot imperiernas försök att genom överstatlighet hindra folkens motstånd.