”Det sista kapitalisten säljer är det rep, i vilket vi skall hänga honom”.
Många har hört frasen. Vissa ser den som exempel på revolutionsromantikers blodtörst. Många andra, som jag, ser den främst som ett träffande uttryck för kapitalismens inneboende motsättningar. Hur både kapitalismen och den enskilde kapitalisten är offer för sin egen vinstdrift.
I 25 år har kapitalismen varit ensam herre på täppan. Innan dess fanns det faktiskt ett annat ekonomiskt system som, med alla dess brister, ändå erbjöd en referensnivå, en jämförelse, en lägstanivå. För att uttrycka det i inomkapitalistiska termer: med realsocialismens fall tog kapitalismen monopol på tänkbara ekonomiska modeller, och utan konkurrens behövde den inte göra sig attraktiv för vanligt folk.
I dag är det ett system som i västvärlden inte orkar stå på egna ben. Kapitalismen behöver återkommande konstgjord andning i form av allt mer bisarra ageranden från världens centralbanker och politiker. Trots minusräntor, trots det ena stödpaketet efter det andra, trots rea på olja backar den reella ekonomin. Hjälpen träffar bara ”marknaden” och den så kallade tillgångssidan som blåses upp ytterligare. Men säg inget om den finansialiserade bubblan. Säg inget om att det förstås vore makroekonomiskt rimligare att den europeiska centralbanken pumpade ut 500 miljarder per månad till Europas fattiga i stället för som nu till börserna.
Kapitalismen lämnar upplysning och civilisation. Den parasiterar på uppstyckning och omvandling av det redan uppbyggda i stället för att investera produktivt. Det gäller såväl sociala strukturer som materiella institutioner. Och det förstörelsearbetet – beroende på världsdel och kontext – sker genom att oblygt ta hjälp av nynazister för att mörda politiska motståndare, statsapparat för att övervaka eller mörda, jurister för att ändra på tidigare givna betydelser, och byråkrater för att administrativt svälta ut motståndet. När den inte kan erbjuda någon framtid, förfaller dess politiska företrädare till irrationalitet och dumhet i sitt försvar av det bestående.
Men vi matas med bilden av att marknad och demokrati går hand i hand.
I Sverige har invanda spelregler slutat gälla. Arbetsköparnas rätt att leda och fördela arbetet sväller till allt fler tillämpningsområden, medan ansvaret för arbetsledningsrättens konsekvenser blir allt luddigare. Allt mindre är det kapitalisterna som tar risker med egna pengar – allt mer är det de anställdas trygghet och hälsa som tar stötarna.
Det är förvisso förhållanden som rått i stora delar av världen sedan länge, men som nu även ger oss skäl att å det bestämdaste ifrågasätta den svenska självbilden.
Arbetets innehåll utarmas till uppstyckad meningslöshet – men beskrivs som ett arbetsliv präglat av medarbetarskap och kreativitet. Där vi uppmanas att ”tänka utanför boxen”.
Vi lever dock i den kapitalistiska box där det är förbjudet med samhälleliga investeringar, skattehöjningar och omfördelningspolitik. Här tog det tio års tjat innan socialdemokratin ens vågade tänka bortom överskottsmålet. Boxen har blivit så trång att ett värdigt arbetsliv eller rimliga socialförsäkringar inte får plats – det skulle gå emot rådande utbudsdogmer. Kvar finns bara ett liv som löneslavar på jobbet och låneslavar på fritiden.
Nu säger den heliga tillväxten att resan mot den ekologiska, sociala och ekonomiska kollapsen måste gå ännu snabbare. Att vi ska låna pengar för att köpa repen i vilka kapitalismen hänger oss.
Och det är väldigt bråttom att tänka utanför boxen. Att organisera för ett liv utanför den.
Kapitalismens box är trång och brutal
