– Vi är ett gäng vänsterfolk som har samlats här för att skåda kapitalismens undergång, säger artisten Billy Bragg med stenansikte när jag på en tre veckors semester i USA osannolikt nog springer på min gamla idol på ett kafé i Washingtons mer bohemiska delar. Ja, ”så bohemiskt som Washington tillåter sig att bli”, som guideboken påpekar.
Det finns sanning i skämtet. För även om det nog är för tidigt att utropa kapitalismens död så är det troligen början till slutet för USA som ensam supermakt vi ser. Problemen för imperiet hopar sig på ett vis som påminner kusligt mycket om slutet på Roms storhetstid. Skulderna drar iväg till astronomiska summor och dyra krig runt om i världen tömmer statskassan. Ökade konflikter mellan grupper på hemmaplan. Enorma eftergifter till en improduktiv och extremt rik överklass.
Kostnaderna för krigen i Irak, Afghanistan och Pakistan är nu uppe i ofattbara 3,7 biljoner dollar (3 700 miljarder). Allt fler röster hörs i debatten om att militären måste bereda sig på en längre tid med nedskärningar. På bilradion hör jag på den utmärkta public service-kanalen NPR debatten om det framtida försvaret, inte en enda kommentator tror på att militären kan undgå stora nedskärningar de närmaste tio åren, inte ens de konservativa Tea party-anhängarna.

Runtom kring mig viner den genommilitariserade delstaten Virgina förbi, där landets största flottbas trängs med en rad andra viktiga militära- och CIA-anläggningar. På nästan alla restauranger här på landsbygden sitter bilder på bygdens söner som tjänstgör i krig, på var och varannan bil sitter klistermärken som identifierar föraren som soldat eller veteran.
”En framtida nedbantad militär kommer ytterligare att öka arbetslösheten och kriminaliteten”, säger en sociolog på radion som menar att alla USA:s stora vågor av kriminalitet kommit strax efter att stora militära konflikter avslutats och unga män i massor skickats hem och ut på en trång arbetsmarknad med vapenträning och våld som främsta meriter i CV:n.
Här i Virginia vårdar man sina vapen. När vi tittar i tidningshyllan på den vanliga matvaruaffären på landsbygden räknar vi till inte mindre än 19 olika färgglada magasin om olika handeldvapen, allt i från kulsprutor till minipistoler. Här gäller kampanjerna heller inte längre rätten att bära vapen, den anses för självklar, utan rätten att bära vapen ”öppet” överallt. Det vill säga att ha pistolen framme i alla sammanhang, hängande utanpå kläderna.
I princip hela kostnaden för de extremt dyra krigen har satts på kredit. Redan inför Libyen-kriget visade sig nya tongångar, både på den demokratiska och republikanska sidan, när USA närmast motvilligt drogs med i kriget, påhejat av Frankrikes och Storbritanniens konservativa regeringar. När resultaten där nu uteblir kan vi förvänta oss än större motvillighet vid nästa eventuella ”humanitära intervention”.
– Det här är Bush-land som vi kör in i, säger vår värd G
i bilen på väg från flygplatsen som en av de första saker vi hör i USA.
– Jag som kommer från mer egalitära North Carolina vågar inte ens säga vad jag tycker här, fortsätter han.
– Det har gått för långt med skattesänkningarna för de rika här i landet, viskar han när vi sätter oss ned på en barbecue-restaurang i Washingtons utkanter.
– Kapitalismen går överstyr, fortsätter han som spenderat ett helt liv i den fastighetsbransch som 2008 fullständigt imploderade. Själv hann han sälja av sitt bestånd i tid, andra hade inte samma tur. Han berättar om kollegor som sagts upp vid 60 års ålder för att företagen ska slippa betala deras pensioner och han berättar i detalj hur vansinnigt upplagda de så kallade ”subprime”-lånen var för att kunna prångla ut huslån till människor som uppenbarligen inte hade råd med dem. Med till en början låga räntor som steg för varje år som gick.
– Alla kunde se att det inte skulle hålla!, säger G.

På CNN kablas de hela tiden ut, varje dag: nyheterna om de havererade budgetförhandlingarna där aggressiva Tea Party-aktivister tvingar en redan från början defensiv demokratisk president Obama till eftergift efter eftergift. Till slut har de lyckats, sparpaketet innehåller inte en enda skattehöjning, något Obama gått hårt in för i början av förhandlingarna (”en balanserad politik med både nedskärningar och skattehöjningar”). De ”skattehöjningar” som han föreslog var dessutom en liten skatt på miljardärernas privata lyxjet-flygplan och ett avskaffande av några av de skatteavdrag som George Bush d.y. genomdrivit för de allra rikaste. Inte ens det kunde sväljas.
Tea Party-gänget, de kaxiga nyvalda kongressledamöterna, valde en strategi där de vägrade gå med på vad som hittills varit en formalitet i kongressen  De vägrade att rösta för en höjning av det så kallade skuldtaket, som krävs för att den hårt skuldsatta regeringen ska kunna betala sina räkningar över huvud taget. Ronald Reagan höjde till exempel skuldtaket inte mindre än 18 gånger under sin period vid makten.
Men nu beslutade de sig alltså för att inte höja skuldtaket om de inte fick till ensidiga nedskärningar i statens utgifter, på saker som hälsovård, socialhjälp och utbildning.
– Det pågår ett klasskrig över hela USA, de superrika krigar mot de fattiga säger J till mig. Han är guide på det lokala indianmuséet i Apalacherna.
Redan 2007, innan krisen, hade inkomstskillnaderna i USA nått de högsta nivåerna sedan depressionen i slutet av 1920-talet. Mellan åren 1979 och 2006 fördubblade den rikaste procenten (1 procent alltså) sin andel av de totala intäkterna från tio till 23 procent och hade en genomsnittlig årlig inkomst på 1,3 miljoner dollar. 1973 tjänade en VD 27 gånger mer än arbetare på samma bolag, den skillnaden hade 2007 ökat till 275. Och sedan dess har landat gått igenom krisåret 2008 och den nuvarande krisen. Allt talar för att skillnaderna ökat än mer sedan dess.

Vår guide J berättar att hans delstat, Virginia, vägrar att acceptera Obamas sjukvårdsreform (som ska ge alla en sjukförsäkring) och att han därför är oförsäkrad. Delstaten har stämt Washington i domstol och kallar reformen för ett brott mot konstitutionen. På sin lilla lön har han inte råd med någon försäkring. Det innebär nu att han inte har råd att gå till tandläkaren och han får gå omkring med tandvärk tills tanden ruttnar och värken självdör. Om han blir allvarligt sjuk får han vänta flera veckor på en undersökningar som kostar flera hundra dollar. Om det blir tal om en behandling får han betala varenda krona själv.
Ett exempel på hur illa det står till med sjukvården i landet får vi när vår treåriga dotter slår i huvudet illa i en stentrapp får vi åka ambulans genom staden. Det första vi ser när vi kommer till Washingtons stora barnsjukhus är en enorm skylt där det står att sjukhuset ”är en gåva från det saudiska folket” och Shejk Zayed. Förutom att det tydligt understryker varför USA:s regering är flat mot att protestera mot brotten mot mänskliga rättigheterna i Saudiarabien är det ju rätt märkligt att ”världens rikaste land” inte har råd med sina egna sjukhus. Vi, som har en reseförsäkring, får utmärkt och snabb vård utan något att anmärka. Men om vi hade saknat försäkring hade vi fått betala varenda dollar själva, inklusive ambulansfärden, upplyser sjukhusets egen försäkrings- och betalningsansvariga oss.
I delstaten där vi spenderar vår tid, Virginia, är Tea Party-aktivisterna starka. De extremt rika i Washingtons södra förorter (norra Virginia) har slagit sig ihop med de konservativa, ofta fattiga, människorna på landsbygden i en allians som helt hindrar alla skattehöjningar. När delar av staten,
med stora problem med vägnätet, försökte lokalt dra in pengar till infrastruktursatsningar (läs vägreparationer och utbyggnader) sade delstaten nej till det också. De kunde inte bidra till något beslut som leder till någon skattehöjning av något slag. Det har alla Tea Party-aktivister dyrt svurit en ed på.

Alla demokrater jag pratar med, hör på radio eller ser på tv, om det så är organisten från Chicago på flyget, indianguiden J eller tv-personligheten Bill Maher på HBO, är eniga. Obama sålde sig alldeles för lätt. George Bush hade i samma läge tvingat fram sin vilja genom att använda något slags presidentiell makt. Det är nämligen inte glasklart att presidenten måste ha kongressens godkännande för åtgärder som kan anses vara i nationens absoluta intresse.
Men Obama valde att vädja. Vädja till folket, vädja till republikanerna och vädja till Tea Party-aktivisterna. Det av alla så avskydda devalveringshotet räckte inte ens för att skrämma tea Party-aktivisterna till att ge efter.
Om Tea Party-aktivisterna är galningar eller genier får framtiden utvisa. Kanske straffas republikanerna nu för sina illgärningar i nästa presidentval. Säkert är det inte. Hur som helst har den europeiska vänstern en del att lära av dem om hur man sätter en agenda och hur man trots att man är rätt få, opinionsundersökningar ger rörelsen cirka 20 procents stöd över landet, kan få enormt genomslag för sin sak genom stenhård ideologisk krigföring. De miljarder som de superrika i USA backar upp rörelsen med lär väl inte dyka upp här, så de får man klara sig utan.