Det var en annan tidsålder när man i sina politiska brandtal fortfarande sa saker som att feminismens moral ”blott är ett annat namn för ljus”. Då, runt förra sekelskiftet, skrev Frida Stéenhoff en mängd dramer och texter som inlägg i den feministiska debatten. Nu har tre smakprov från hennes produktion återutgetts i samlingen Blott ett annat namn för ljus. Ett föredrag, en novell och ett drama. Hon förespråkade kärleken som ledande princip, förkastade äktenskapet och framhöll vikten av begränsad barnalstring. Ställningstaganden som så klart skandaliserade både den ena och den andra. Feminismen var för henne förnuft, upplysning och frigörelse från dammiga seder och bruk överlag i samhället.
Stéenhoff blickade in i framtiden och såg revolutionerande samhällsomvälvningar framför sig. Som läsare tittar man bakåt på hennes framtid. Man står med facit i hand och ett övertag över författaren som inte känns riktigt rättvis. Man vet något som hon inte vet. Historien har skrivit om den ursprungliga betydelsen av hennes text. Tidens sirliga uttryck, de höga idealen och de rena känslorna känns gammaldags. Då var det nog modernt och häftigt när människor svimmade, hade blossande kinder och rannsakade sina samveten. Nu ler man åt det.
Mindre rolig blir tillbakablicken på Lejonets unge. Stéenhoff målar upp framtidsvisioner om ett ungt, upplyst och till och med ”ljust” avantgarde. En speciell typ av människor som ska våga och kunna gå längre än andra för att skapa en ny och bättre värld. Från vår sida 1900talet sett känns kopplingen till fascismen rätt klockren. På Stéenhoffs sida seklet fanns ännu inga sådan kopplingar att göra.
Stéenhoff behandlar idéer som var riktigt radikala för sin tid. I den gamla språkdräkten läser man de gärna som anakronismer. Novellen Ett sällsamt öde, om queerkärlek och normöverskridande, känns för den som varit med om de senaste decenniernas hbt-debatt snarast som en postmodern pastisch. Man garvar gott flera gånger när stil och innehåll bryts mot varandra. Blott ett annat namn för ljus är en bit historia värd att läsa igen.
