Så tror jag att många reagerar. De flesta tror nog att regeringen bara är beredd att strössla med skattemedel för att locka Vattenfall till investeringen. Men tyvärr handlar det om mer än så.

Regeringen försöker nu hantera två kärnkraftsfrågor samtidigt – den ekonomiska risken och den så kallade ”politiska risken”.

Den ekonomiska handlar om att kärnkraft är fruktansvärt dyrt och en extremt dålig och riskabel investering, inte minst på en elmarknad såsom Sveriges som har väldigt låga elpriser. För detta ändamål har regeringen nu avsatt ett antal hundra miljarder kronor, i runda slängar 25–35 gånger så mycket som hela miljöbudgeten.

Den politiska risken handlar om att det i framtiden kan komma att finnas politiska majoriteter som inte tycker att strössel av skattemedel över olönsamma och farliga reaktorer är en lika bra idé. Och det är nu vi kommer till demokratifrågan.

Dessa avtal ska binda staten till projekten så att staten måste betala skadestånd om framtida regeringar kommer på andra tankar.

För att lösa denna ”politiska risk” vill Tidö-gänget att staten ska skriva avtal med privata aktörer som ska sträcka sig minst 50 år in i framtiden. Dessa avtal ska dels garantera bolagen stora statliga stöd och dels binda staten till projekten så att staten måste betala skadestånd om framtida regeringar kommer på andra tankar.

Allt detta trots att det bara var drygt två år sedan som energiministern svarade följande på frågan om staten behöver gå in med pengar i nya reaktorer: ”Inte i dagsläget. Jag ser inte det behovet och det är inte alls ett spår som vi har jobbat med.”

Ovanpå detta har nu regeringen tillsatt en utredning för att göra staten betalningsskyldig även när äldre reaktorer tvingas stänga på grund av politiska beslut.

I klarspråk: Tidö-gänget gör just nu allt för att stoppa regeringar 50 år in i framtiden från att agera på energimarknaden. Sveriges nästkommande 13 regeringar, oavsett färg, ska inte få peta i energifrågorna, de ska bakbindas. Vad folkviljan än säger.

Detta med att ”stänga på grund av politiska beslut” är särskilt anmärkningsvärt i sammanhanget. När SD:s Tobias Andersson ska motivera det nya förslaget nämner han det tidigare stödsystemet för förnybart som ett sådant. Hans ambition är alltså att man i framtiden inte ens kan göra något alls för att stödja nya tekniker, så länge detta på marginalen kan påverka kärnkraftens konkurrenssituation.

Ringhals nedlagda reaktorer nämndes också. Ett av skälen till att de stängdes var de nya säkerhetskraven som den dåvarande rödgröna regeringen införde redan 2014. Ska man tolka Tidö som att man i framtiden inte ens kan ställa rimliga säkerhetskrav på kärnkraften?

Tycka vad man vill om kärnkraften, men jag tror inte att många skulle ställa upp på idén om att pausa demokratin för någon teknik. Gissningsvis hade högergänget haft ett och annat att säga om den rödgröna sidan skrev avtal om garanterade subventionerade batteripriser i 50 år med Northvolt.

Ha gärna ert favoritkraftslag. Låt oss helst slippa betala för det. Men framför allt, snälla, vi kan väl åtminstone få behålla demokratin?