Att i Flamman (nummer 16/2023) läsa några avhoppade miljöpartisters lovsång till kärnkraft är deprimerande. Den faktaresistenta och historielösa kör som i Sverige dirigeras av Kristersson/Busch/Åkesson och skämtet Johan Pehrson med ett partitur från kapitalets tillväxtfanatiker får här kastratinslag.

Med risk för att beskyllas för att gå runt med Glenn Miller i öronen måste jag påminna Take Aanstot och Jessica Eek om att kärnkraften föddes den 6 augusti 1945. 120 000 människor och en stad som hette Hiroshima förintades. Tre dagar senare var det Nagasaki. 80 000 döda i ruinerna.

Det som åstadkom detta var sex kilo rent plutonium. Plutonium är en sällsynt mineral och när USA och sedermera Sovjetunionen, England, Frankrike, Kina, Indien, Pakistan, Israel och Nordkorea skapade atombomber var det enklaste sättet att säkerställa tillgång till plutonium att starta kärnreaktioner i kontrollerade former och bearbeta avfall. Enkelt uttryckt: ett kärnkraftverk är en del av tillverkningen av atombomber. För att kamouflera denna militärstrategi kallade man anläggningarna kärnkraftverk och pekade på att elproduktion kan ske. Så invigde den brittiska drottningen 1955 ”världens första kärnkraftverk” vid anrikningsanläggningen Sellafield.

Dit skickades också det svenska avfallet sedan vårt eget hemliga bombprojekt avbröts 1972. Under 1990-talet var Ryssland destinationen. Numera ska det ned i urberget i väntan på att 100 000 år ska glida förbi. Den globala mängden använt kärnbränsle i tillfälliga förvar närmar sig i dag 400 000 ton. Det blir många djupa och dyra hål i moder jord för vår eventuella överlevnad.

Det är kärnvapenländerna som driver att kärnkraft måste finnas. Denna militärindustriella koppling mellan tvillingarna kärnvapen och kärnkraft berörs aldrig i dagens politiska debatt. Varken av motståndare eller de som faktaresistent efterlyser kärnkraft som en snabb, klimatvänlig och nödvändig fix. Inte ens nu när dess risker i det pågående ryska anfallskriget i Ukraina gör Europas största kärnkraftverk Zaporizjzja till en tickande bomb.

Global utbyggnad? Existerar inte. Det finns 400 reaktorer i 38 länder som, när de inte har stoppats av en eller annan anledning, är igång. Allt äldre. Allt farligare. De nyprojekt som finns präglas av eviga förseningar och galopperande kostnader. Ta bara ”Framtidens reaktor” Olkiluoto 3 i Finland. Bygget startade 2004 med planerad invigning 2009. Nyligen startade reaktorn, mänsklighetens näst dyraste byggnad i historien: 90 miljarder kronor! De populära förslagen om kärnkraftverk i små byggsatser förtränger att detta är på experimentstadium. Kanske kan en första startas i Ryssland 2026. Om inte det stora kriget hinner före.

Det viktigaste skälet till att kärnkraften ska avvecklas är ju att världen måste avrustas. Skälet formulerade redan Alfred Einstein och Bertrand Russell i ett manifest 1955: ”Vi uppmanar, som människor till människor: kom ihåg din mänsklighet, och glöm resten… Om du inte kan det får du räkna med risken att hela världen dör.”