I musikvideon bär hon en kitschig kristalltopp med hoodie och pösiga jeans, en vit träningsjacka stajlad med brudslöja och spets-bh, samt en överdimensionerad pälshatt som även fungerar som topp – som om hon dragit hela pälsen över huvudet och gått vidare. Plaggen skaver, förstärker, överdriver. Estetiken är mättad av surrealism och satir, men frånvaron av ironisk distans gör uttrycket svårsmält.

I en brittisk kontext – där klass alltid är närvarande, särskilt i estetiska omdömen – blev Young snabbt en symbol för något större: konflikten mellan stil och trovärdighet. Hon uppfattades som ännu ett exempel på ”rah where’s my baccy”-fenomenet (ungefär: ”hörru, var är min tobak?”), där överklassungdomar (oftast tjejer) spelar arbetarklass genom att prata och klä sig som dem. Att Young själv sagt att hon inte växte upp rik spelade ingen roll.

Det går bra att vara kåt – eller bär klassmarkör – men helst inte samtidigt.

När klasskodade uttryck korsas med ocensurerad kvinnlig sexualitet uppstår en symbolisk kortslutning. Det går bra att vara kåt – eller bär klassmarkör – men helst inte samtidigt. Då vet ingen om de ska känna skam, attraktion eller äckel. Och det gör folk nervösa. ELLER När uttryck som kodats som arbetarklass – i språk, stil eller attityd – sammanfogas med en naken, icke-ironisk kvinnlig sexualitet, kollapsar det kulturella tolkningssystemet. Det bryter mot två av våra mest djupt rotade smakregler: att sex ska vara kontrollerat, och att klass ska hållas på avstånd.

Alla kvinnliga artister som sjunger om att vara sugen på sex möts inte av samma motstånd. I låten ”Bed chem” viskar Sabrina Carpenter: ”Come right on me, I mean camaraderie” (”Kom rätt på mig, jag menar kamratskap”) – en rad som, trots sitt explicita innehåll, uppfattas som charmig. Carpenter rör sig inom en estetik där sötma avväpnar sexualitet. Hennes stil – retrofierad, kokett, polerad – flörtar med oskuldsmyter, men alltid med självdistans. Hon är sexig, men aldrig krävande.

Därför får hon vara vulgär – så länge det är smakfullt och kontrollerat. Vulgariteten blir en stilistisk gest, inte ett existentiellt uttryck. Och hon är dessutom smal, på det sätt som fortfarande fungerar som kulturellt frikort. Carpenters vulgaritet är kostym. Youngs är kropp. Där den ena är koreograferad maskerad – omsorgsfullt inramad, stiliserad och medveten om publikens blick – är den andra ett rakt konstaterande: ett uttryck som inte ber om tillåtelse, inte förhandlar om utrymmet, inte lindar in sitt begär i estetik eller ironi.

Ytterligare ett exempel – diametralt motsatt det sockersöta – är den virala låten ”Peggy” av artisten Ceechynaa. Den har kunnat cirkulera med relativt lite motstånd, trots textrader som: ”He told me to squirt in his mouth, so I gave him a golden shower.” (”Han bad mig spruta i hans mun, så jag gav honom en kissdusch”.) Men där Young blandar ömhet och hunger, är ”Peggy” ren karneval. Ett överdrivet, nästan groteskt maktspel. Sexualiteten blir ett skådespel, inte ett begär. Och även det är mindre hotfullt. Det är show, inte sanning.

Vill man förstå hur snedfördelad den estetiska friheten är, räcker det med att scrolla några minuter på sociala medier. Där poserar tusentals manliga influerare, artister och aspirerande stilikoner i ribbade linnen, cigg bakom örat, guldkedjor runt halsen och designerkepsar djupt neddragna över ögonen. De lutar sig mot betongväggar i Crocs och Chrome Hearts. Det är också en form av vulgaritet – kroppsnära, överspelad, ibland nästan hotfull i sin performativa maskulinitet. Deras texter är minst lika råa, men det spelar ingen roll. Deras kön ger dem tolkningsföreträde. Det som hos kvinnor tolkas som opassande appropriering, läses hos män som frustande autenticitet.

Den klassbetingade kritiken mot Young fungerar som svepskäl, en genväg runt det verkliga obehaget. Vulgaritet i sig är inte problemet. Det är vad den tillåts betyda – och för vem. Det som hos en kvinna kan vara ett uttryck för kontroll, blir hos en annan ett tecken på att hon saknar den.