Hö-hö-högern har tappat verklighetsuppfattningen och den samlade arbetarrörelsen, aktivister och nätverk är betydligt bättre rustade nu än efter det förra borgerliga maktövertagandet 2006. Per Björklund om hoppet för 2019 och framtiden.
När Alliansen vann valet 2006 och inledde sitt systemskifte – med attacker på a-kassan och facken, nedmontering av sjukförsäkringen, avskaffad fastighetsskatt och förmögenhetsskatt – mötte de inget större organiserat motstånd. Socialdemokraterna satt stilla i båten och drev med högervindarna, uppenbarligen fast förvissade om att det borgerliga styret skulle överleva max en mandatperiod, och LO förmådde inte mer än symboliska protester mot försämringarna för deras egna medlemmar.
Tolv år senare tror det nya konservativa block som uppstått i riksdagen – M, Kd, Sd – uppenbarligen att de ska kunna upprepa den första Alliansregeringens bedrift. Övertygade om att ha vunnit har de drivit igenom en budget som är ett frontalangrepp på jämlikheten, klimatet och feminismen – på hela samhällsbygget. Problemet är att det inte kommer att hålla.
Det börjar faktiskt likna hybris. För vad ska man annars kalla det när partier som inte klarar av att bilda regering tillsammans lägger fram en budget som prioriterar skattesänkningar och tredubblade Rut-avdrag framför välfärd och trygghet? Som slaktar miljösatsningar när oron för klimatförändringarna är större än någonsin? Som utan beredning plötsligt lägger ner en myndighet som arbetar mot hedersvård och trafficking för att tillmötesgå en liten men högljudd skara kvinnohatande nationalister? Som i marknadsfundamentalismens namn snabbstoppar tusentals planerade hyresrätter och studentlägenheter samtidigt som 243 av 290 kommuner lider av bostadsbrist?
Organisationer som OECD och IMF och marknadsliberala tidskrifter som The Economist har förstått att växande klyftor och otrygghet göder populism världen över. Men den svenska höhö-högern gått på sin egen retorik. De tror att högerpopulismen beror på genusflum och massinvandring och att de har arbetarklassen i sin ficka med krav på hårdare tag och strypt invandring. Det blir ett smärtsamt uppvaknande; de har lovat guld och gröna skogar, men erbjuder bara växande klyftor, otryggare anställningar, ännu sämre pensioner och mer våld och otrygghet.
Den svenska höhö-högern gått på sin egen retorik. De tror att högerpopulismen beror på genusflum och massinvandring och att de har arbetarklassen i sin ficka med krav på hårdare tag och strypt invandring
Högerns stora misstag är att man räknar med att inte möta någon opposition. Det ”värsta” som kan hända är att Socialdemokraterna, Centerpartiet och Liberalerna gör upp om en mittenregering till slut. Högerpolitik blir det ju oavsett, samtidigt som M, Kd och Sd kan bida sin tid i oppositionen. Men de har fel.
Den här gången kommer ingen vänta på att Socialdemokraterna eller LO går i spetsen för motståndet. De senaste dagarna har protester ordnats runt om i landet mot Moderaternas och Kristdemokraternas och Sverigedemokraternas budget. I Stockholm slöt ungefär 5 000 upp med ett par dagars varsel, i snömodd och kyla, sista helgen före jul. Partiledare delade talartid med klimatstrejkande högstadielever och förortsaktivister.
Högern har varit så upptagen med att låtsas ”lyssna på människors oro” över invandringen att man inte sett de rörelser som växt fram de senaste åren i protest mot renovräkningar, sjukhusnedläggningar och utförsäljningar. De har inte hört uppropen mot överbeläggning, sjukskrivningar och ständiga smygbesparingar. De har avfärdat alla förskollärare, sjuksyrror och brandmän som slagit larm om en alltmer ohållbar situation som planterade vänsteraktivister.
Det är i alla dessa upprop, nätverk och protester som förutsättningarna att bygga en bred rörelse finns. ”Eliten oroar sig för världens slut, vi oroar oss för att pengarna ska räcka i slutet av månaden”, löd ett plakat i en av de gula västarnas demonstrationer i Frankrike. Högervindarna kan motas tillbaka, men bara av en rörelse som tar oron för att pengarna ska räcka till slutet av månaden – eller kroppen till slutet av arbetspasset – på lika stort allvar som oron för jordens framtid.
En sådan rörelse måste också se bortom katastrofbudgeten. För kampen för jordens framtid och ett rättvist samhälle är knappast över bara för att socialdemokratin sätter sig i en mittenregering. Tvärtom är det då den börjar på allvar.
_____________________________________
Prova Flamman!
Nu kan du få Flamman i en månad helt gratis. Följ länken för mer information.
