Har du någon gång upplevt den känsla av oro hällas över dig när du får reda på att det inträffat en hemsk olycka. Som lyder följande, två självmordsbombare som lyckats ta livet av över 25 personer och lämnat bakom sig mer än 200 skadade för livet?
Jag har. Det hände häromdagen, ni kanske inte känner igen det så bra men det kanske känns bekant?
Libanon ett land som brukade kallas för Mellanösterns pärla, det brukade vara det starkaste turistattraktiva landet i Mellanöstern. Libanon, det är det land jag kommer från, det land jag föddes i och det land jag och min familj liksom flera tusentals andra tvingades fly ifrån.
Efter flera år av mina föräldrars desperation till att få pengar lyckades vi sälja allt, ja precis ALLT. Jag var bara fem år när vi gav oss iväg till en plats vi inte visste vart, men till och med jag visste att den platsen vi ännu inte kunde namnet på skulle i alla fall ge oss det minsta man kan begära, nämligen trygghet.

Vi hamnade i Sverige, något av det som jag är mest tacksam för i dag. Vi var en av de familjer som, trots allt som vi genomgått, lyckades att anpassa oss. Jag började förskolan i en klass som lärde mig mycket, mina klasskamrater var de som accepterade att jag inte kunde deras språk eller deras traditioner. Istället för att kalla mig för ”muhammedan” så la de ner tid och kärlek till att lära mig det jag behövde för att klara mig, och jag lyckades. Jag försökte även lära en av mina närmsta vänner flytande arabiska samt hur våra traditioner såg ut, och hon lyckades. Därefter firade vi jul, Id al fitr (muslimsk högtid), påsk och Id el adha (ännu en muslimsk högtid) tillsammans. Känslan av att få uppleva två olika språk, traditioner och maträtter, var något att skryta om för både mig och min nära vän.

Hur som helst efter 17 avslag på våra ansökningar, efter våra nära vänners brev och klagomål på Migrationsverket fick vi uppehållstillstånd. Vi blev nu svenska medborgare enligt staten, men enligt de människor som vi med all tacksamhet omringades av var vi det sen första gången vi kom innanför Sveriges gränser.
Det jag vill komma fram till är att jag med all bestämdhet inte accepterar att Kent Ekeroth ska sitta i Sveriges RIKSDAG. Riksdagen som ska representera den hjärtvänliga svenska befolkningen, som ska representera mina klasskamrater som redan vid fem års ålder visste att man inte kallar människor som jag för djur och istället göra som de, lära mig det jag behöver för att klara mig. Jonas Åkerlunds ursäkt till hans oacceptabla uttalanden var att han var ”barnslig”, vid 50 års ålder??

Till slut vill jag att ni därute som av missnöje med andra partier röstar på Sverigedemokraterna, gör inte det. Vi alla vet att man inte ska utföra en handling när man är arg eller besviken, för den handlingen kommer inte från ett gott människohjärta. Slutligen vill jag påpeka att jag är väldigt tacksam att jag får uppleva det som händer i Libanon via sociala medier och inte genom att jag själv upplevde det. Kent Ekeroth, du är inte den som ska representera mitt land och mitt folk.
Ut från riksdagen!