Under flera år bodde mina föräldrar på Björkö i Göteborgs norra skärgård. Ett havsblått, granitgrått och segelvitt fiskarsamhälle – tillräckligt nära Andra Långgatans pubar för att jag skulle hinna ta en öl med polarna under föräldrabesöken.
Mellan Björkö och stan tog man Västtrafiks buss Röd Express från det blåsiga färjeläget vid Lilla Varholmen till Järnvågen, vilket tar en förbi Volvo Cars enorma fabrik i Torslanda. Åkte man förbi vid skiftbytet så fylldes bussen till bristningsgränsen av volvoanställda och trafiken korkade igen så att man missade första rundan öl.
En fabrik av den storleken påverkar hela Göteborgsregionens arbetsmarknad. Under sommarens sena festkvällar delade man buss med många unga göteborgare på sitt första sommarjobb där. Flera av de ensamkommande afghanska killar som hamnade på Björkö 2015–16 fick också jobb här efter gymnasiet – en biljett in i den svenska drömmen. För tjänstemän mitt i livet kunde en anställning där betyda både bostad och ny Volvo.
Medan Kina satsar på framtidens teknik satsar Sverige på städning och renovering av de rikas kök.
I maj kom nyheten att Volvo varslar 3 000 anställda, varav 2 000 i Sverige. Det handlar mest om akademiker och tjänstemän och inte arbetare. Samma månad ökade arbetslösheten i Sverige till 9,7 procent, en ökning med en procentenhet på ett år. Som av en händelse rapporterade EU rekordlåg arbetslöshet.
Kommunägda Business Region Göteborgs vd Patrik Andersson försökte tona ned allvaret: ”Vi ska samtidigt komma ihåg att det rör sig om attraktiv personal. Göteborg har ett starkt och dynamiskt näringsliv som behöver kompetens.” Framtiden får utvisa hur snabbt de tvåtusen faktiskt får nya jobb i regionen. Många bedömare menar att AI och automatisering framöver slår mot just tjänstemannayrken, vilket i sin tur kan pressa löner och arbetsförhållanden i den privata sektorn – en grupp som i dag utgör borgerlighetens kärnväljare. Volvovarslet kan alltså vara en försmak på framtidens stora arbetsmarknadstrend.
Officiellt handlar varslet om besparingar. Men Dagens PS och Dagens Industri har rapporterat att storägaren Geely tröttnat på förseningar och dyra utvecklingsprojekt, och vill flytta all teknikutveckling till Kina.
Allt detta sker samtidigt som Kina tar över allt mer av den globala bilindustrin. Kinesiska biljätten BYD säljer nu en elbil i Kina för knappt 77 000 svenska kronor, och testar ett batteri som kan ladda 1 500 kilometer på 12 minuter.
Inte konstigt då att det i dag säljs fler elbilar i Kina än bilar överhuvudtaget i bilnationen USA. Låga priser och tekniksatsningar pressar vinstmarginalerna – samtidigt som bilföretagen i EU och USA hellre delar ut vinster än investerar i utveckling.
I Sverige säger vi ofta att vi lever i ett ”tjänstesamhälle” eller det vagare ”kunskapssamhälle”. Industrin är, för att tala med Fredrik Reinfeldt, basically gone. Men Volvos varsel visar varför industrin är central. Ekonomiska studier visar att 100 jobb i tillverkningsindustrin skapar i snitt 27 jobb i andra sektorer, medan 100 jobb i tjänstesektorn bara skapar tre.
Trots det har Sverige fokuserat sin industripolitik på medelklassens tjänstekonsumtion i stället för just industri. 2023 kostade rutavdraget för hushållsnära tjänster staten 7,4 miljarder kronor. Det är mer än de 5,9 miljarder som Industriklivet – statens stöd till industriomställningen – kostat sedan införandet 2018. 2022 kostade rotavdraget för renoveringar 12 miljarder, mer än de 10 miljarder subventionerna till elbilar kostade 2018–2022, innan Tidöregeringen avskaffade dem med motiveringen att det var för dyrt.
Medan Kina satsar på framtidens teknik satsar Sverige på städning och renovering av de rikas kök. Samtidigt är allt större delar av svensk arbetsmarknad och innovationskraft basically gone.
