Från den nattblå himlen störtar en gestalt ned med ett gyllene svärd i handen, medan flammande projektiler regnar ned över landskapet.
Målningen lades ut på X av Irans högste ledare Ali Khamenei den 28 november, ungefär samtidigt som de första rapporterna om hans död började cirkulera. Plötsligt framstod den shiamuslimska martyren som sitt eget spöke, tidsinställt av en man som förstod att hans tid var utmätt.
”Khamenei, en av historiens ondaste människor, är död”, jublade Donald Trump på Truth Social. ”Det här är den enskilt största chansen för det iranska folket att ta tillbaka sitt land.”
Orden påminner om hans löfte i januari om ”fred, frihet och rättvisa för det fantastiska folket i Venezuela”. Två månader senare är landet fortfarande samma enpartistat, men formellt styrd av vicepresidenten och tidigare oljeministern Delcy Rodríguez. Utan demokrati – men med amerikanska handelsavtal.
Samtidigt förstår jag dem i dessa länder som jublar, för att de föredrar en tioprocentig chans att vinna i kaoset som uppstår i ett maktvakuum, framför några årtionden till av blodigt förtryck.
Som jag påpekade då handlade det inte ens på ytan om folkets frihet, utan om att tvinga uppkäftiga motståndare till underkastelse. Så är fallet även i Iran.
Folkrätten är lyckligtvis tydlig på den punkten. FN-stadgans artikel 2:4 förbjuder användning av våld mellan stater, med två undantag: självförsvar och mandat från säkerhetsrådet. Så när Romina Pourmokhtari i SVT Agenda hänvisar till ”skyldigheten att skydda” (R2P), omvärldens plikt att ingripa för att skydda en civilbefolkning från sin egen stat, missar hon att principen kräver internationell förankring och i praktiken konsensus i säkerhetsrådet. Den ger inte USA rätten att agera världspolis, eller världspirat för den delen.
Och som Ali Esbati påpekar i inslaget har Donald Trump och Benjamin Netanyahu varken några goda intentioner eller utgör några konstruktiva krafter i regionen, vilket de 165 flickorna som dödades när en skola i staden Minab bombades vittnar om.
Problemet är bara att det iranska folket inte har råd att vänta på perfekta förutsättningar. FN har försvagats av Trump, och det säkerhetsråd där Kina och Ryssland sitter med vetorätt aldrig skulle godkänna en intervention, oavsett hur många medborgare den iranska regimen hänger från lyftkranar.
Det jag saknar i det selektiva åberopandet av folkrätten från vänster är ett konkret svar på frågan: vad är alternativet?
Det är därför diktaturen har kunnat stänga ned internet och döda tusentals om inte tiotusentals av sina egna medborgare på två dygn, med hänvisning till brott som ”fientlighet mot Gud” och ”korruption på jorden”. Och därför har delar av det olydiga iranska folket ropat javid shah, leve kungen. Inte för att de nödvändigtvis vill ha en återgång till monarkin, utan för att shahens son Reza Pahlavi av många upplevs som den enda möjliga samlande kraften. Inte för att de är ovetande, utan för att den iranska regimen inte har gett dem något val. Därför ställer sig även socialdemokrater med iransk bakgrund som Ardalan Shekarabi och Rassoul Pourassad bakom shahen som det minst onda alternativet.
Det är korrekt som Amineh Kakabaveh och Rojin Pertow skriver i Flamman att Reza Pahlavi är en exiliranier med svag folklig förankring och ambivalent relation till faderns absoluta monarki. Samtidigt presenterar de inte något alternativ. Anledningen är enkel: det finns inte. Detta är ytterligare ett av teokratins brott. Den hade nämligen omedelbart mördat eller fängslat en oppositionspolitiker med sådana anspråk. Ska teokratins blodiga effektivitet verkligen vara ett argument för att låta den överleva?
Det jag saknar i det selektiva åberopandet av folkrätten från vänster är ett konkret svar på frågan: vad är alternativet? För precis som att ukrainarna vände sig till Nato, gick de kurdiska miliserna till den amerikanska militären. Det är lätt att klandra dem från Sverige, men i Krim eller Rojava är frågan inte lika enkel. Inte heller i Teheran.
Därför kan jag också förstå att Abdullah Mohtadi, ledaren för det kurdiska socialdemokratiska partiet Komala, den 28 februari tackade Donald Trump för att ha ”stått vid vår sida och kommit till vår undsättning”, och uppmanade oppositionen att enas mot mullorna. Desperata människor tar det stöd de får.
Det ger inte USA rätt att attackera länder och avrätta deras ledarskap, varken juridiskt eller moraliskt. Och två möjliga alternativ framöver är antingen en misslyckad stat som Irak, med enormt mänskligt lidande som följd, eller att Donald Trump tappar intresset och låter diktaturen leva vidare.
Samtidigt förstår jag dem i dessa länder som jublar, för att de föredrar en tioprocentig chans att vinna i kaoset som uppstår i ett maktvakuum, framför några årtionden till av blodigt förtryck. Det är därför en stor del av Ungerns opposition har slutit upp bakom oberoende högerkandidaten Péter Magyar, likt den ryska vänstern med Aleksej Navalnyj: när diktaturen blir tillräckligt hård blir det första målet att störta den.
Så när vi har fördömt världspiraten Donald Trump och hans nyimperialistiska politik står vi inför en svårare uppgift. Nämligen att finna ett sätt att försvara både ockuperade småländer och förtryckta befolkningar från despoter som struntar i folkrätten. I min mening är det bara ett stärkt Europa som kan uppfylla denna demokratiska uppgift. Ingen av dessa grupper har råd att vänta.
