Snarare än att samlas kring politiska krav, kämpar den nya ”folkliga” klassen för sin existens. Men när missnöjesgrupperna kokar, saknar vänstern en radikal kritik av det ekonomiska systemet. Mathias Wåg har läst “De degraderade”.
Protesterna i Frankrike dör aldrig ut. Så fort en våg ebbat ut väller en ny fram. Strejker mot höjningar av pensionsåldern eller försämrad arbetsrätt, landsbygdsbor i gula trafikvästar som blockerar rondeller mot höjda bränslepriser, klimataktivister som förstör maskiner, universitetsockupationer, förortskravaller efter polisens dödsskjutningar. Breddar man bilden kan man räkna in det ökande missnöjesröstandet på populistpartierna, Marine Le Pens Nationell samling till höger och Jean-Luc Mélenchons Det okuvliga Frankrike till vänster.
Geografen Christophe Guilluy beskriver Frankrike som ett kluvet land mellan en ny superrik elit i storstäderna och de nya folkliga klasserna i småstäder och landsbygd. Han använder just begreppet folkliga klasser, les classes populaires, för att beteckna de samhällsskikt som förskjuts allt mer ut i periferin i det franska samhället.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
I boken La France périphérique (Det perifera Frankrike, 2014) förutspådde han hur de bortträngda klasserna skulle utgöra grunden för kommande proteströrelser och proteströstande, något som gav honom rollen som expertkommentator när gula västarna gick ut på gatorna. I nya boken De degraderade (2023) utvecklar han detta tema. Guilluy skildrar en nationell gentrifieringsprocess, hur landet delas i centrum och periferi. De folkliga klasserna har deklasserats, drivits bort från kusterna och storstäderna, till glesbygdens småstäder och övergivna industrilandskap. Förorten skohornas däremot in i analysen och skildras som en transitort för metropolernas tillfälliga förvaring av arbetskraften.
De folkliga klasserna utgör 60 procent av befolkningen, alltså majoriteten av det franska folket. Ändå förekommer de aldrig i den politiska debatten, syns inte i medierna och deras kultur lyfts aldrig fram. Det vilar en politisk, kulturell och social dimma över dem som inte bara gör dem osynliga som subjekt, utan också ser till att deras intressen aldrig lyfts. Den urbana vänstern däremot har inlemmats i elitblocket, menar Guilluy, och förenats med en progressiv nyliberalism, wokekapitalismen.
De folkliga klasserna utgör 60 procent av befolkningen. Ändå förekommer de aldrig i den politiska debatten.
Men nu håller de degraderade på att få sin revansch. Majoriteten går inte längre att bortse ifrån. Deras protester bryter genom dimman. Det folkliga klassernas revolter, likt gula västarna, lyfter inte fram några kravpaket eller program, de ber inte om medborgarlön eller ökad välfärd. De kämpar snarare för sin existens, att politiskt, socialt och kulturellt få fortsätta finnas. Det nyliberala elitblocket kan inte tillfredsställa det behovet inom ramen för det ekonomiska systemet. Det räcker inte bara ge billigare lån och konsumtionsvaror eller ökad social rörlighet och möjlighet att karriärsklättra.
Det går att läsa Guilluys klassanalys på två sätt. Antingen kan man se de folkliga klasserna som ett försök att reducera arbetarklassen till folk, en homogen etnicitet, ”den vanliga franska arbetarmannen”. Då blir det en bok om den klimat- och jämställdhetsvurmande politiskt korrekta vänsterns svek och hur högerpopulismen kunde vinna arbetarklassen in i sitt folk.
Men en intressantare läsning är att vända på perspektivet: att genom Guilluy se det populismröstande och protesterande ”folket” som materiell klass, där ekonomiska förändringar får politiska, kulturella och sociala resultat. Varför klarar inte ens vänstern av att gå bortom att diskutera fördelningspolitik och formulera en radikal kritik av det ekonomiska systemet? Då ges en nyckel till hur de bortträngda klassernas kamper, som inte kan lösas inom systemets ramar, kan förenas med klimatkampen och förorternas protester i kravet på rätten till existens.
