Med inte ens två veckor kvar till D-day så frågar sig politiska tyckare och analytiker när valets X-faktor kommer? Den faktor som vänder upp och ner på väljarnas inställning till allt och alla. De kan sluta leta, för den har varit framför näsan på dem hela tiden. Välfärdens söndrande kroppar borde i alla fall vara valets X-faktor.
”Det är redan kvavt i rummet som är för litet för så många uskor. Något fönster öppnas inte eftersom det är svårt att nå fram; fönsterbrädet är överbelamrat av vissna krukväxter som ingen hinner bry sig om. Morgonljuset blandas med insikten om kaoset som väntar. Kaoset som redan är. Som en cancer som rotat sig djupt inne i människans hjärna. Oupptäckt men farlig. Faran som redan är.”
Man skulle kunna tro att detta är ett utdrag ur den dagbok journalisten Anna Bäsén förde under veckan som hon tog ett springvikariat i hemtjänstföretaget Bonita i Stockholm. En text som för en vecka sedan gjorde ett stort intryck på sina läsare. Bäsén vittnar om stressen som gör att hon blöder näsblod på vägen hem från jobbet, tiden som är pengar i företagets ögon och som de gamla önskar att det fanns mer av.
Men nej. Textutdraget kommer från antologin”Var ligger min arbetsplats i morgon?”som gavs ut av tidningen Kommunalarbetaren under 2013. Författaren heter Frida Lundgren och jobbar som vårdbiträde i hemtjänsten i Göteborg. Det är en samling noveller som kommunalare i hela Sverige har skickat in som bidrag till en novelltävling ”om arbetets lust, lycka, längtan och plåga”.
Frågorna som Bäsén lyfter i sitt reportage är inte nya men likväl viktiga. Hon, som är utbildad undersköterska, tog sin tidigare och sin nuvarande yrkeskunskap som journalist och gjorde ett försök att skildra hur det ser ut i verkligheten. Men att det är kris inom hemtjänsten har varit ett faktum sedan länge. Att lagen om valfrihet (LOV) har varit en guldgruva för hemtjänstföretag utan tidigare erfarenhet och med krav på stor vinstutdelning finns det otaliga bevis på. Sveriges största fackförbund Kommunalarbetarförbundet, har också försökt säga detta – i flera år.
Det Bäséns reportage säger är en hel del om den politiska debatten och vilka som får synas i den. För antalet människor som lever med de här arbetsvillkoren varje dag, varje månad, varje år är väldigt många. Precis som i kommunalarnas noveller så finns det många som älskar sitt jobb, sina gamla och sina kollegor. Men bara för att de älskar jobbet som ger dem mat på bordet ska inte priset för det vara att kroppen bryts ner av lyft, stress och press. Ansvaret som borde tas av politiker i form av resurser till välfärden tas nu inte av någon.
Arbetarklassen, som rimligtvis borde vara det viktigaste subjektet i den här valrörelsen, får återigen se sig omkullsprugna av den mer välmående övre medelklassen. Det är deras livspussel, deras bolån, deras valfrihet som diskuteras. På valdagen väger dock alla röster lika tungt, oavsett vems intressen som har fått stå i fokus under valrörelsen. Då har alla arbetarklassens kvinnor i hemtjänsten varsin röst. Låt oss hoppas att det syns i valresultatet den 14 september.
