Varulvskaninens förbannelse är den första långfilmen om Wallace och Gromit. För den som händelsevis inte bekantat sig med den kreativa, ostälskande och något självcentrerade Wallace och hans trogna hundkompis Gromit är det hög tid att göra det nu.

Den lilla stadens årliga grönsakstävling står för dörren och invånarna sköter sina gigantiska pumpor, morötter och zucchinis med stor noggrannhet. Tyvärr hotar en ansenlig mängd kaniner tävlingen – på nätterna tar de sig in i trädgårdarna och sätter tänderna i grönsakerna. Wallace och Gromit har startat Anti-Pesto S.W.A.T team, en ”human skadedjursbekämpning” som går ut på att fånga kaninerna levande och hålla dem i förvar tills tävlingen är över. Den humana metoden är mycket uppskattad, inte minst av Lady Tottington som envist hävdar att det aldrig är rätt att ”döda gosiga djur”. Metoden verkar också fungera ganska bra tills Wallace beslutar sig för att testa sin ”hjärntvättningsmaskin” på kaninerna för att få dem att sluta tänka på morötter. Det hela går, milt uttryckt, snett och istället börjar en gigantisk varulvskanin att hemsöka staden.
Precis som i serien med Wallace och Gromit slås tittaren av den enorma detaljrikedomen. Det krävs stor uppmärksamhet för att inte gå miste om de många underfundiga skämten: Wallace finurliga uppfinningar, små kaniner som hetsäter morötter och affären ”Angry mob supplies” bara som ett par exempel. Men trots att filmen håller ett högt tempo och trots att den är mycket välgjord blir den aningen seg. Den vill verkligen fungera på två nivåer, och lyckas nästan – de yngre kan hänge sig åt äventyret, de vuxna kan skratta åt de mer sofistikerade skämten.

Men historien förmår inte att överraska någon över sju år, och efter en timme har den vuxna besökaren blivit imponerad av de visuella effekterna så många gånger att intresset sjunker. Med detta sagt måste det ändå påpekas att filmen absolut är sevärd. Alla som uppskattar klassisk, brittisk humor får garanterat sitt lystmäte stillat.