Ladivine

Marie NDiaye.
Översättning: Ragna Essén.
Natur & Kultur, 2014.

Ladivine är en roman om mödrar och döttrar, föräldrar och barn. Ett kammarspel om stelnade relationer. Den handlar om rötter och den förvirring, osäkerhet och osalighet som kan uppstå när kontakten med ursprunget kapas, eller förnekas.
Ladivine är oerhört lättläst och andlöst spännande. Samtidigt är den så intrikat konstruerad, i sin symbolism, att man kan läsa den på många olika plan. Man kan tolka den rent bibliskt om arvsynd, om att bryta mot budet ”Du skall hedra din fader och din moder”. Den kan också läsas som en spökhistoria om klassresan från arbetarklass till medelklass.
”Var är samhället?!” antecknade jag under läsningen. Berättaren skildrar nämligen inte samhället, här förs inga resonemang om klass, genus och etnicitet. Förtrycket, utsattheten, rasismen är ristade i karaktärernas kroppar, deras sätt att tala, tänka och gå.
Ett par valkiga grågula hälar i ett par stiliga sandaler avslöjar allt.

I forskning om klassresenärer återkommer ständigt några begrepp. Förnekelsen. Skulden. Skammen. Den dubbla identitetens overklighetskänslor. Det är vad Marie NDiaye så skickligt gestaltar när hon skildrar Clarisse på väg mot sitt pliktskyldiga besök hos modern Ladivine – den ensamstående städerskan – som bor i något av Bordeaux ytterområden.
Hemma hos modern återfår Clarisse sitt riktiga namn Malinka. Att använda det namnet, att ertappas med sin verkliga identitet, är för henne förenat med fara.
Förnekelsen får mig att tänka på reklamgurun Don Draper i dramaserien Mad Men. Han är ett under av tjusighet, balans och briljans bakom vilket han döljer sin verkliga identitet, son till en prostituerad. ”Ska han avslöjas?” är seriens kittlande nerv.
Men positionen kvinna och arbetarklass är en klass för sig som handlar om ett dubbelt underläge. Lägger vi därtill icke-vit ensamstående mor som Ladivine, då talar vi om dem som står lägst i samhällshierarkin.
Malinka älskar sin mamma innerst inne, trots det förnekar hon henne. Mamman – som icke-vit arbetarklass – är inte välkommen på de restauranger som dottern arbetar på. ”Min lilla prinsessa”, säger modern. Och det säger sig självt att en sådan prägling kräver en avvisning – eftersom en prinsessas mor är drottning.
Sociologen Beverley Skeggs skriver i sin avhandling Att bli respektabel om att hon på universitetet ljög om sina föräldrars yrkesidentitet. Arbetarklasstjejerna vars liv hon följer använder en påtagligt stor del av sin energi åt ett identitetsbygge som döljer deras arbetarklassursprung. En mental självstympning: psykologiskt, kroppsligt, rumsligt.
I skolan är Malinka – allstå Clarisse – så upptagen av att spela fin, ambitiös och lyssnade elev att hon inte hör vad läraren säger. En anpasslighet till självutplåning glider lätt över i självförakt. Det börjar gro i medvetenheten om att den arbetarklasskultur man själv är formad av föraktas av medelklassen som avfärdar den som lat, smaklös och smutsig.
Clarisse älskar sin mamma, den omtänksamma gladlynta, Ladivine. Men hon skäms för mamman och för det enkla hemmet.
I Elsie Johanssons delvis självbiografiska romansvit om Nancy skildras ensamheten som uppstod när det inte gick att bjuda hem klasskamraterna till den fallfärdiga stugan vars tak höll på att rasa in.

Clarisse svingar sig uppåt i den sociala hierarkin med hjälp av skönhet, smärt figur och plikttrogenhet.
Hon gifter sig med en bilhandlare och hon hemsöks av en plågsam återgäldsbävan inför sin mor. Driften att ta sig ur en framtidslös social position och bli en uppkomling väcker skuldkänslor. Det förknippas med högfärd: Vem tror du att du är?! Särskilt svårt är det för arbetarklassflickor som förväntas vara försynt anpassliga till lågt betalda yrken där man servar och vårdar andra.
Clarisse anstränger sig så infernaliskt för att passa in som representativ bilhandlarhustru, att hon blir som en porslinsdocka inför maken och dottern. Alla som läst Kristina Sandbergs romantrilogi om servitrisen Maj i Östersund som gifter upp sig med en fabrikörsson i Härnösand vet vad det handlar om.
Om att städa och laga mat intill perfektionism, om att gå på tå i sitt eget hem.
Självförnekelsen gör att självbevarelsedriften rubbas, man följer andra lydigt – som en hund. Hur ska Clarisse kunna värna om ett jag som kapslats in för att hantera ett rollspel som går ut på att aldrig blotta det som anses vulgärt. Balans, precision, jämvikt utåt. Inombords: Ett skred.
Bilhandlaren står inte ut med främlingen som är hans fru och lämnar henne. Efter det väljer Clarisse sanningens väg. En socialt utslagen man som hon kan ta med hem till sin mor utan att skämmas. Hon återtar sitt riktiga namn: Malinka.
Problemet är att ett återvändande är omöjligt, eftersom Malinka har blivit en Clarisse.
Läsningen väcker frågor. Vad är att lyckas? Hur skapar vi ett samhälle där alla yrken respekteras och vithetsnormen bryts? Där en icke konkurrensstinn Ladivine – med sina omsorger och godmodighet – uppvärderas.