”Det är ingen Hollywoodfilm längre”, var rubriken på Per Gudmunssons ledare om händelserna på Drottninggatan i Stockholm den 7 april (SvD 10/4). Nej, varken före eller efter var det en Hollywoodfilm, men Hollywood, liksom övrig populärkultur, har en del att svara för när det kommer till vår förståelse av terrorister och deras motiv.

I sin avhandling från 2015, The Burden of Valour: The Hero and the Terrorist-Villain in Post- 9/11 Popular Fiction visar den syriska litteraturvetaren Lina Mohamad hur terrorister och hjältar skildras i 16 bästsäljande action-thrillers skrivna efter den 11 september 2001. Oavsett om författaren är från Ryssland, Storbritannien, Frankrike eller USA, och oavsett vilken nationell kontext terrordådet utspelar sig, så konstrueras terroristen ungefär på samma sätt, menar Mohamad.
I botten ligger uppfattningen om vad postkoloniala teoretikern Edward Said har kallat för Den Samme (The Self) och Den Andre (The Other) – det vill säga, det som leder till konstruktionen Vi och Dom. Terrorismen i dessa action-thrillers definieras utifrån den muslimske Andres hat mot ’civilisationen’ och våldet som ett uttryck för religionens inneboende oförsonlighet och underlägsna värderingssystem. Terroristen har ingen politisk agenda, utan drivs av religiös fanatism, sadism eller galenskap. Hans motsats är den manliga hjälten – Den Samme – som, förutom att vara offer för terroristen, representerar identifikation, motstånd och självständig förmåga.

Action-thrillern har alltid varit en plattform för att leverera glorifierad manlighet. Här innebär det att medan berättelsernas hjälte presenteras som den idealiserade maskuliniteten förkroppsligad, är terroristen någon vars ideologi har avmaskuliniserat och avhumaniserat honom. Hjälten är modig och lojal, terroristen är en feg förrädare. Intelligens och ’civilisation’ sätts i motsats till bakåtsträvande primitivitet och det rättfärdiga våldet mot det godtyckliga.

Det här är en berättelse som vi, oavsett om vi har läst thrillerförfattare som Frederick Forsyth eller Danil Koretskiy, känner igen. För litteraturen och samhället speglar varandra.

När terroristattacken på Drottninggatan ska bearbetas så bör vi förhålla oss misstänksamt till suggestiva troper som ”räddande hjältar”, ”fega attacker” och ”irrationellt hat”. De enkla berättelserna kan trösta, men innebär också en verklighetsflykt. Bort från de konkreta och materiella förklaringar som kan hjälpa oss att förstå, och förebygga.