Förra torsdagen. I Strasbourg. EU-parlamentet antar tre militaristiska betänkanden som förespråkar kraftig upprustning i EU med målet att bygga en stark och samordnad militärmakt.  
I måndags. I norra Sverige. Arctic Challenge Exercise inleds med 3 600 militärer och 115 flygplan från nio länder. Nato-landet Norge är huvudansvarigt och fem andra Nato-länder deltar.
Det är tecken i tiden.
Det slås på trummor. Och det marscheras. Högerpolitiker och militärer målar svart-vita propagandabilder.
EU, det påstådda fredsprojektet, fattar beslut som är avspänningen och nedrustningens motsats. Klimatet hårdnar.
Den som säger nej till militariseringen av EU, och nej till Natos utvidgningspolitik och krigsövningar i Sverige, anklagas för att gå Putins ärenden. Och detta även om man också fördömer Rysslands annektering av Krim och Putins auktoritära styre.
Intet nytt under solen. För på samma sätt har anti-militarister och förespråkare för nedrustning behandlats i alla tider. Det sägs att krigets första offer är sanningen. Men kanske borde det heta att sanningen offras redan före kriget. För sanningen kan förhindra upprustningen.

Nu påstås med tvärsäkerhet att om vi tränar krig med Nato så ökar vi vår säkerhet. Men i vårt eget land har vi inte mött krigets helvete på mer än 200 år. Och det har vi gjort utan att vara med i Nato. Den svenska alliansfriheten har varit en av nycklarna till två sekler i fred. Smyganpassning till Nato pågår utan öppen politisk debatt och utan folklig förankring. Innan högerregeringen avgick undertecknade de ett svenskt värdlandssavtal med Nato, som gäller både i fred och i krig. Det förenklar för Natos snabbinsatsstyrka att öva och använda baser i vårt land. Ett stort steg på vägen till medlemskap i Nato. Och det ökar inte vår säkerhet. Tvärtom.  
Men alliansfriheten handlar inte bara om militära frågor. Än viktigare är att den ger vårt land ett möjligt utrymme att agera i världen. Ett utrymme som Olof Palme aktivt använde. På den tiden bidrog Sverige med konkreta avspännings- och nedrustningsförslag för Europa och världen. Och Palme protesterade kraftfullt mot alla sorts diktaturer, liksom mot stormakters övergrepp på andra länder. Den alliansfria rösten har tystnat. Dels beror det på närmandet till Nato, men än mer på medlemskapet i EU. För unionen ska ha en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik.
I de betänkanden som antogs förra veckan i EU-parlamentet så klagar högermajoriteten på att finanskrisen lett till att flera medlemsländer inte rustar upp. Det föreslås att EU ska hjälpa de krisdrabbade länderna. Att rusta upp alltså.

EU-parlamentet kräver enhetlig samordning; att EU blir ”en verklig försvarsaktör inom ramen för Nato”. Och att rustningsindustrin ges stora skattelättnader, att EU skaffar egna drönare samt att rymdprojektet Galileo ges militär användning. Parlamentet vill också utvidga Athena-mekanismen, som handlar om hur medlemsstaterna ska finansiera EU:s militära operationer. I korthet säger EU-parlamentet: Bygg EU:s krigsmaskin.
De svenska högerallianspartierna röstade ja. Det gjorde inte S, MP, Fi och V.
Den svenska regeringen förespråkar en feministisk utrikespolitik. Det är bra. Men det vore logiskt om den också knöts till en feministisk försvars- och säkerhetspolitik. Ett annat sätt att tänka:
Inse att klimatförändringarna är det största säkerhetspolitiska hotet, där hjälper inte stora krigsövningar eller Nato-medlemskap.
Arbeta för civila fredliga strategier för konfliktlösning, avspänning och nedrustning.
Våga använda Sveriges alliansfria röst igen. Världen behöver den.
Bli det hoppfulla nya tecknet i tiden!