Jag drömmer att ett internt dokument har läckt från FN:s klimatpanel IPCC. I detta framgår att det som tidigare har delgetts allmänheten om klimatkrisen är en grav underdrift. I själva verket kommer det inom några månader att vara så varmt att hela jordens befolkning bränns ihjäl. Jag hetsar runt bland vänner och bekanta på jakt efter råd. Finns det någon chans att forskarna har misstagit sig? Om inte: hur avslutar man livet på minst plågsamma sätt innan värmen hinner göra det?
Drömmen gör sig påmind som ett tryck över bröstet under resten av dagen. Ångesten, skrev filosofen Martin Heidegger på 1920-talet, gör oss isolerade, ”o-hemma” i världen. Kanske är det då inte så konstigt om vi får ångest av klimatkrisen, som ju på det mest fundamentala sätt hotar att beröva oss vårt hem. Även om ångest är en ensam känsla, så är jag inte ensam om att ha klimatångest. Klimatkrisen är en av de saker som oroar svenskarna mest, enligt en undersökning från SOM-institutet från 2017, och för ett stigande antal slår oron över i ångest eller depression. Dessa är symptom som vi kommer att behöva förhålla oss till framöver, som samhälle såväl som individer. Frågan är bara hur.
Jag träffar Gerhard Andersson, professor i psykologi vid Linköpings universitet. Han leder ClimateCope, ett forskningsprojekt vars syfte enligt hemsidan är att med hjälp av internetbaserad KBT-terapi ”minska psykologiska problem och svårigheter som uppstått eller förvärrats i samband med klimatförändringar och dess konsekvenser”. Hittills har projektet kunnat uppvisa positiva resultat.
Men är det över huvud taget önskvärt att minska klimatångesten? De flesta experter – Gerhard Andersson inräknad – är överens om att klimatångest inte ska förstås som något patologiskt, utan som en rimlig reaktion på en verklig fara. Han betonar att projektet på intet sätt ifrågasätter klimatkrisens allvar. Tvärt om kan terapi hjälpa individen att göra nytta för klimatet, vilket kan vara svårt om man är deprimerad eller ångestfylld. Målet, säger han vidare, är inte att helt bli av med ångesten, utan att minska dess intensitet, få lite distans till den och lära sig att leva med den.
Jag frågar om inte själva intensiteten i känslan bär på ett viktigt budskap, som vi riskerar att gå miste om ifall den reduceras. Klimatkrisen är ju ändå akut. Gerhard Andersson hävdar det motsatta:
– Det du indirekt säger är att om man känner väldigt mycket ångest så får man mer insikt, och då lär man sig mer och förstår stundens allvar, och så är det inte. Om du läser en bok när du är full av ångest så kommer du att minnas noll, medan du kommer att minnas mer om du kan läsa boken i lugn och ro, säger han och fortsätter:
– Att vara lite uppjagad kan göra att man förstår och inser saker bättre, inte minst argument och liknande. Men kraftig ångest eller väldigt mycket nedstämdhet eller väldigt mycket stress gör inte saker bättre. Man tar inte bort någons insikt om, eller rädsla inför, den existentiella krisen genom att minska på ångesten eller nedstämdheten.
Det låter rimligt. Men det är ändå skillnad på klimatångest och andra psykiska åkommor. Åtminstone vill jag att det ska vara det. I terapi mot fobier handlar det om att rädslan är irrationell; har patienten posttraumatiskt stressyndrom behöver hen förstå att faran är över. Så är det inte med klimatrelaterat psykiskt lidande. I dessa fall är symptomen kopplade till något reellt och närvarande, som dessutom kommer att bli värre.
Kanske är det distansen som gör att projektet känns kontroversiellt. Borde inte de flesta av oss känna mer klimatångest, snarare än mindre? Gerhard Andersson betonar att studiedeltagarna var människor med stora besvär. Om vissa av oss, så att säga, skulle ”må bra” av lite mer klimatångest, så gäller inte det dessa individer. De behöver snarare få lite distans till katastrofen – också för att kunna agera konstruktivt i förhållande till den.
Jag skriver ett mejl till Sotiris Greveniotis, psykoanalytiker och chef inom psykiatrin i Stockholm, och frågar om han har stött på klimatångest bland sina patienter. Han svarar jakande, och menar att han behandlar detta fenomen som vilket annat symptom som helst: ”Jag lyssnar respektfullt på den manifesta nivån (det finns väl ingen tvekan om att vi som art, samhälle, kollektiv har anledning att oroa oss för detta liksom för en hel rad andra fenomen) men så klart ’lyssnar’ jag också efter vilka fler källor som kan tänkas ladda denna fråga. Inte så sällan kommer man dessa på spåret genom deras frånvaro”.
Han ger exempel på patienter vars intensiva klimatångest tycks bero på att andra, mer personliga källor till psykiskt lidande har trängts bort. Poängen är inte att förneka klimatfrågans allvar, säger Sotiris Greveniotis, men i ett terapeutiskt sammanhang är det relevanta vad denna fråga betyder för den enskilda patienten: ”Varifrån kommer energin, varför blir denna fråga så viktig för just denna individ? Som med all dynamisk terapi så åstadkoms ’kuren’ indirekt. Symtomet man sökt för tappar i betydelse, får andra proportioner i takt med att dess andra källor dragit tillbaka det som så att säga hör till dem.
I detta fall är det dessutom tydligt att ’symtomet’ inte bör försvinna, liksom annat engagemang gällande sociala orättvisor, politiska frågor etc. Men för den enskilda individen kan det vara mycket värt att få frihetsgrader i relation till frågan, att kunna se och möta fler oroande aspekter av sin verklighet som ju annars döljs för hen ’där bakom’”.
Om likheter och skillnader mellan de frihetsgrader som Sotiris Greveniotis nämner och distansen som kan upprättas med hjälp av KBT har andra skrivit på andra ställen. Men frågan här är vad patienten gör efter terapin. Det går förstås utöver klinikerns traditionella uppdrag att hjälpa människor till politisk handling. Men en stor och stridbar klimatrörelse är det främsta – kanske enda – hoppet för en hållbar framtid. För att en terapeutisk verkan ska komma klimatet till godo, så kan det inte stanna vid frihetsgrader från klimatkrisen. Då måste det också resultera i frihet att agera för att avvärja den.
Kata Nylén är psykolog med inriktning på organisationspsykologi. Hon utgör en fjärdedel av Klimatpsykologerna, som bland annat föreläser, konsulterar och skriver i skärningspunkten mellan miljö och psykologi. Jag träffar henne över Zoom. Efter några minuters intervju dyker dottern upp och växlar några ord med sin mamma innan hon försvinner ut ur bild. Jag överväger att ställa någon personlig fråga om föräldraskap i relation till klimatet, men bestämmer mig för att låta bli. Det känns för intimt, och kanske vore det sexistiskt att låta den enda kvinnliga av textens experter stå för det privata.
I stället frågar jag hur man ska förhålla sig till klimatångesten i allmänhet.
För det första, säger hon, är klimatångest som paraplybegrepp för klimatrelaterat psykiskt lidande missvisande. Detta eftersom det senare förekommer i ett spektrum, med känslor som skuld, skam, ilska, frustration och inte minst sorg och depression. Känslor, fortsätter hon, är funktionella och ger oss information om våra behov. Men liksom Gerhard Andersson poängterar hon att känslor som är för starka får oss att sluta fungera. Det är alltså viktigt att kunna reglera dem. Och detta kan vi göra genom att acceptera dem, prata om dem och agera i enlighet med dem. Om det tredje alternativet säger hon:
– Det verkar som att de flesta människor har lättare att reglera sina känslor när de agerar med andra, när man är tillsammans och gör någonting för att minska klimatförändringarna, eller öka den biologiska mångfalden, eller vad man nu är intresserad av. Det kan vara att man helt enkelt är med i en miljörörelse, men för vissa kan det också vara att man engagerar sig med sina grannar eller på jobbet eller, om man pluggar, tillsammans med de andra studenterna. Att försöka hitta något meningsfullt och kollektivt verkar vara ganska centralt för att kunna reglera sina känslor, och att faktiskt få vara med och påverka.
Det har blivit för mycket fokus på individen som konsument, menar Kata Nylén. Detta har inte bara som effekt att klimatkrisen förblir olöst. Det tenderar också att försämra den psykiska hälsan, eftersom det leder till känslor av ensamhet och uppgivenhet.
I klimatsammanhang verkar det alltså finnas en koppling mellan att må bra och att agera på sätt som faktiskt har en potential att göra skillnad. Handling med liten effekt, såsom medveten konsumtion, tycks inte vara lika gynnsamt i detta avseende. Panu Pihkala är professor i miljöteologi vid Helsingfors universitet och en framstående forskare på klimatkänslor. Ångesten, skriver han, hör samman med en känsla av hjälplöshet och maktlöshet. Han skriver att detta gäller även för personer aktiva inom miljörörelsen: ”De vet att de helt enkelt inte har den politiska makten att göra vad de anser behöver göras”. Att engagera sig politiskt saknar dock inte effekter för måendet, enligt Panu Pihkala. Liksom Kata Nylén menar han att det kan hjälpa människor med deras klimatångest, även om den inte försvinner helt.
På frågan om hur hon tycker att samhället ska arbeta för att bemöta klimatångest, trycker Kata Nylén framför allt på kompetenslyft inom skolan. Där behövs kunskap om hur man validerar klimatkänslor och hjälper barnen till kollektiv handling. Också Gerhard Andersson är inne på att insatser i skolan, och även på arbetsplatser, kan vara till nytta. Eftersom vård och psykiatri är till för sjuka människor är han inte säker på att klimatrelaterat psykiskt lidande över huvud taget ska behandlas där. I ClimateCope, säger han, närmar de sig inte klimatångest och klimatdepression som psykiatriska sjukdomar, utan som psykologiska besvär.
– I stället för att få behandling för sin ångest går man en kurs för sin ångest. Det är ett lite annat sätt att tänka.
Bland dem inom primärvården och psykiatrin som ändå möter klimatrelaterat psykiskt lidande hos sina patienter tycks det också saknas kompetens, berättar Kata Nylén. Människor som söker konsultation hos Klimatpsykologerna uppger ofta att de inte har blivit tagna på allvar, och många känner sig ensamma med sina klimatkänslor.
– Mycket klinisk personal inom primärvård, psykiatri och skola famlar lite. Man vet inte hur man ska bemöta människor som lider psykiskt av klimatet, man kanske själv har svårt att hantera sina klimatkänslor och man saknar förmåga att separera detta lidande från annan psykologisk problematik. Behandlingen är egentligen att hjälpa människor till ett sammanhang, och hjälpa dem att vara med och påverka.
När jag träffar Kata Nylén är det en månad före valet. Jag frågar henne om hon, med tanke på klimatkrisens psykologiska dimensioner, önskar sig några särskilda reformer. Hon påminner mig om att de effektivaste åtgärderna för att minska klimatångesten är att klimatförändringarna minskar, den biologiska mångfalden ökar, att haven börjar må bättre. Och för detta, säger hon, behövs strukturförändringar som sätter naturen före marknaden. Med andra ord: vi måste behandla lidandets yttre orsaker.
Här bör tilläggas att, liksom naturen, behöver även den mentala hälsan överordnas penningen. I nuläget erbjuds nästan uteslutande korta KBT-behandlingar, eller i värsta fall medicin och ingen terapi alls. Tusentals sjuka faller mellan de berömda stolarna ”primärvården” och ”psykiatrin”. Köerna till Barn- och ungdomspsykiatrin är långa och psykologer flyr från verksamheten. Det behövs kompetenslyft på området klimatkänslor, men institutioner behöver också finansieras och organiseras så att vi överhuvudtaget har en tillförlitlig apparat att vidareutbilda.
Stress är, som den framlidne brittiske teoretikern Mark Fisher skrev, ingen privat fråga. Poängen med att tala om klimatets psykologiska dimensioner är därför inte att lägga ansvaret för krisen på individen. Tvärtom är målet en politiserad klimatångest.
