Allt fler till vänster lockas av tankarna på en ”Grön ny giv” och storskaliga klimatinvesteringar. Men vi måste också diskutera reformer som kan överskrida kapitalismen.
För att komma på offensiven i klimatfrågan ropar allt fler till vänster efter en ”grön ny giv” (green new deal), vilket det kan finnas anledningar till. Men det öppnar också för nya frågor. Det finns en rad olika GNG på marknaden, vilken vill vi ha och vilka följder får valet?
Vissa argumenterar för ”revolutionära GNG”1, som Max Ajl i boken A people’s Green new deal, men detta är undantag. Nästan alla förslag till GNG kan tryggt placeras inom keynesianska ramar, där kärnan är att stater genom stora investeringar och reformer ska lösa både ekologiska och ekonomiska kriser. Keynesianismen handlar i slutändan handlar om att rädda kapitalismen från sig själv – den kan vara nog så skarpt formulerad men är aldrig ämnad att överskrida vinstmotivet. Även om de flesta GNG skulle vara ljusår bättre än högerns kommer alla projekt som enbart baseras på en progressiv keynesianism möta några centrala utmaningar. Låt mig peka på fyra.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
Kriser löses aldrig enbart av investeringar och ny teknologi. Minst lika viktigt är förstörelse och devalvering. Lösningen på 1930-talskrisen var det andra världskrigets förödelse. Vi behöver mera grön energi, men för klimatets skull är det viktigare att förstöra det fossila. Folk som är tvärsäkra på att enorma investeringar löser kriser sitter fast i två liberala premisser: att det som är bäst för vanligt folk är bäst för kapitalismen och vice versa, och att allt kan köpas för pengar – ju större kris, desto mer pengar. Verkligheten är mer komplex, inte minst i kriser.
GNG ska lösa både ekonomiska och ekologiska kriser, men om man bara lyckas lösa den ena är det givet vilken som får vänta. Alla inom-kapitalistiska lösningar har som förutsättning att profiter och tillväxt måste säkras först. En kapitalism utan profiter har inget existensberättigande. Som med all krispolitik inom kapitalistiska ramar: den måste rädda ekonomin. Men den måste inte rädda klimatet. Lyckas man inte lösa båda kriserna kommer även progressiva politiker nödvändigtvis att välja ekonomin, eftersom konsekvenserna av ekonomisk kollaps är enormt mycket större här och nu, än fortsatt gradvis global uppvärmning.
Vad händer om en GNG faktiskt lyckas? Vad händer efter att man har lyckats med både att återskapa profiter och stoppa den globala uppvärmningen? Efter järnvägsinvesteringarna, efter att vägnätet är elektrifierat och nya energikällor implementerats? Sådana investeringar skapar ingen en ny ackumulationsregim, i linje med fordism eller nyliberalism. Diskussioner handlar ofta om vilken energi vi kör in i systemet: men vilket system pratar vi om? Hur ska produktion, konsumtion, transporter och infrastruktur – och så vidare – organiseras? En GNG som – helt hypotetisk – skapar både hög ekonomisk tillväxt och reducerar utsläppen av växthusgaser kommer också att skapa ett ökat tryck på naturen från andra håll, med alternativa energikällor, mineraler, och så vidare. Nya rundor kapitalackumulation skapar nya ekologiska kriser.
Strategier som inte ifrågasätter kapitalismen kommer att reproducera den. Ett argument2 för GNG är vi kan köpa oss tid, vilket skapar möjligheter för djupare förändringar. Tyvärr tror jag att motsatsen är minst lika trolig. Så länge frågan handlar om hur mycket det kostar att stoppa klimatkrisen kan politiker alltid hosta upp mer pengar. I en allt varmare värld kan det vara betryggande att politiker förstår allvaret och gör något! Detta kan hindra att ekologiska kriser utvecklas till politiska kriser. Det kan bli det bästa sättet att leva med klimatkrisen. Om keynesianismen är ett sätt att lindra kapitalismens problem medan man upprätthåller systemets centrala funktioner, kan GNG vara det perfekta verktyget för att rädda systemet och lindra smärtorna hela vägen ned i apokalypsen.
Ett återkommande argument för GNG är att eftersom kapitalismen inte kommer att falla inom 10 eller 20 år måste vi arbeta inom systemet. Reformisterna, till exempel, menar att vi måste acceptera kapitalets lagar eftersom vi ”inte [har] tid att invänta kapitalismens hypotetiska sammanbrott” (Grön ny giv för Sverige, 2021). Detta är en intressant retorik. Reformisterna har väl aldrig varit revolutionära socialister eller intresserat sig för kapitalismens potentiella slut. Ändå dyker detta upp för att skapa en dikotomi mellan total revolution – där allt omkullkastas på några år – eller total kapitalism – där man accepterar alla kapitalismens järnlagar. Men detta är en halmgubbe. En retorisk figur som gör att vi accepterar kapitalismens ramar som eviga.
Socialister måste diskutera vilka icke-kapitalistiska övergångs-program vi ska möta klimatkrisen med.
Det är som om Rosa Luxemburg aldrig skrev Social reform eller revolution, som om Trotskij aldrig publicerade Övergångsprogrammet, eller André Gorz aldrig diskuterade icke-reformistiska reformer. För sansade radikala socialister har kampen för ett annat samhälle alltid både handlat om konkreta reformer som leder bortom systemet. I kontrast till vad som verkar hända inom vänstern just nu, borde det vara extra viktigt i just klimatkrisen att inte fångas av systemets ramar.
Snarare än att diskutera projektens namn måste vi diskutera innehållet. Vi måste klargöra: Ska logiken om profit och tillväxt få vara en premiss för klimatkampen? Eller ska vi arbeta för reformer oberoende av om de är förenliga med kapitalismens ramar? Vi skulle kunna kalla ett projekt som även öppnar för att utmana kapitalismens ramar för GNG – eftersom det är snärtigt. Men i så fall har vi lämnat originalets nya giv bakom oss, som primärt handlade om att rädda kapitalismen på 1930-talet. Själv skulle jag välja ”ekosocialistisk klasskamp” framför GNG, men så är jag heller ingen säljare – och detta är som sagt sekundärt.
Socialister måste diskutera vilka icke-kapitalistiska reformer eller övergångsprogram vi ska möta klimatkrisen med. Hur kan finanssystem och energisystem exproprieras och nationaliseras? Hur kan infrastruktur fungera enligt ett bruksvärdesystem, hur kan profiter regleras, och så vidare. Reform efter reform som sätter bruksvärde över bytesvärde, och som gör ekonomin mera demokratisk. I dagens Sverige är sådana diskussioner knappt existerande, jämfört med frågor om investeringar. Och ja, det behövs även stora statliga investeringar, men då som en komponent i ett större program. Inte som en universallösning på alla kriser, för det är det inte.
Ett argument för att acceptera alla kapitalets lagar är att detta alltid är mest realistiskt. Om vi med realistiskt egentligen menar sannolikt så är det väl sant. Men då är det mest realistiskt att inte stoppa klimatkrisen över huvud taget. Menar vi vad som båda skulle kunna genomföras och stoppa den globala uppvärmningen ser vi att den falska dikotomin total kapitalism/total revolution döljer ett realistiskt alternativ – nämligen att vi rör oss mot socialismen, steg för steg, reform efter reform.
Alla vänsterrörelser som blir framgångsrika kommer att krocka med det privata ägandet och en arg politisk höger. Även en framgångsrik GNG kommer att väcka mörka reaktionära högerkrafter som allierar sig med den härskande klassen. Blir man förvånad av detta, och i sådana lägen direkt söker en klasskompromiss, så har man redan förlorat. Rörelser som inte vågar sig på klasskamp kommer direkt att lägga sig platta den dag som sammandrabbningen kommer. Att möta klimatkrisen utan klasskamp är helt orealistiskt.
