Efter en försening på grund av pandemin samlas nu världens politiska och ekonomiska makthavare i Glasgow för att förhandla om en global hantering av klimatkrisen. Förhandlingarna leds av FN och besluten blir inte juridiskt bindande. De måste också fattas med total enhällighet. Det anses vara en av förklaringarna till att det förra toppmötet i Madrid 2019, som skulle ha formulerat en ”regelbok” för hur länderna ska leva upp till Parisavtalets löften, slutade i fiasko. I stället för en global koldioxidmarknad med tydliga gränser ledde mötet till vaga formuleringar om skärpta utsläppsmål.

Nu står hoppet till att förhandlarna ska kompensera för det misslyckandet. Institutioner från katolska kyrkan och Världshälsoorganisationen till privata finansjättar har också uttryckt förhoppningar om att coronapandemin ska mana fram ett uppvaknande och höja ambitionen i förhandlingarna.

Statsvetaren Naghmeh Nasiritousi vid Stockholms universitet, som forskat om hur internationella klimatförhandlingar går till, säger till Flamman att en hel del har förändrats sedan förra toppmötet.

– Hela pandemikontexten är ny, och allt detta med grön återstart som samtidigt har bidragit till en energikris i världen. Det som är positivt är väl att USA har försökt ta på sig ledartröjan igen och skickat sitt klimatsändebud kors och tvärs över världen. Samtidigt har de en geopolitisk konflikt med Kina, där klimatsändebudet fick kalla handen eftersom Kina menar att man inte bara kan samarbeta på klimatområdet och samtidigt vara i konflikt i många andra frågor. Men de senaste två åren är det väldigt många länder som kommit med mål om nettonollutsläpp, så det rör på sig.

Enligt Nasiritousi kommer några av de hårdaste förhandlingarna kretsa kring klimatbistånd till fattiga länder, handelsregler för utsläppsrätter och hur länderna ska rapportera om sitt klimatarbete till FN.

– Det är centralt i Parisavtalet, eftersom avtalet bygger mycket på att länderna gör vad de själva säger att de ska göra. Och då behöver man ju en mekanism för att se till att de lever upp till det.

Just den saken – att avtalen bygger på frivillighet och att det inte får några konsekvenser när länder bryter mot sina åtaganden – pekas ut av klimatrörelsen som ett av de stora problemen med FN:s klimattoppmöten. Samuel Jarrick, som är aktiv i protestnätverket Extinction rebellion (XR) och sysslar med civil olydnad, säger till Flamman att han är rädd att mötet kommer leda till en halvmesyr som sedan dämpar människors krisinsikt.

– Det som är klurigt är att klimatförändringarna har blivit en symbol i en allt mer polariserad värld, man säger ”kolla, vi kan faktiskt samarbeta”. Det skapar illusionen av att samarbete i sig skulle räcka. Jag är mest rädd att man kommer sy ihop något som är alldeles för dåligt och sedan vara nöjd just för att man samarbetat.

Enligt Jarrick finns det alltså en förväxlingsrisk: att budskap om förhandlingsframsteg leder till att människor tror att världsledarna börjat göra de gigantiska insatser som krävs.

– Vi lever i den värld vi lever i, så det är oundvikligt att vi måste ta hänsyn till en massa andra saker som inte gäller vår gemensamma överlevnad. Men än så länge låtsas man som att det är samma sak. Att man pratar med varandra ses som detsamma som att lösa problemen. Blir det genombrott i förhandlingarna så antas det ha en koppling till att man räddar planeten. Men det finns ingen sådan koppling alls egentligen.

Han syftar på att de nivåer av utsläppsminskningar som diskuteras helt enkelt är otillräckliga, och att de ambitiösa färdplaner som behövs för att göra stora utsläppsminskningar inte finns. Den slutsatsen har också stöd i de rapporter som FN:s klimatpanel IPCC producerar, som säger att en radikal utsläppsminskning är möjlig men kräver en djupgående omställning av hela samhället.

– Man måste nog inse det som de rapporterna slår fast, att vi inte kommer lösa det här problemet inom ramen för nuvarande problembeskrivningar, eller ens inom nuvarande ekonomiska system. Därför kan man börja fundera på om det över huvud taget är meningsfullt att fortsätta de här förhandlingarna. Jag är osäker.

Men finns det inte en poäng med förhandlingar och fortsatta försök?

– Jag vet inte. Det är i alla fall ett bra tillfälle för klimatrörelsen att beskriva det här glappet mellan vad som behöver göras och vad som faktiskt görs. Och ett bra tillfälle för önationer, urbefolkningar och fattiga nationer att göra sina röster hörda.

Naghmeh Nasiritousi förstår uppgivenheten och frustrationen över att förhandlingarna går för långsamt.

– Delvis stämmer det, eftersom klimatfrågan är komplex och svår, det är svårt att göra stora hopp och framsteg. Men det har stor betydelse att man utformar regler som ska gälla i nästan 200 länder, och att man ger en skjuts till ickestatliga aktörer – företag, kommuner och civilsamhälle – och kan visa att ambitionsnivån ändå höjs år efter år. Efter Parisavtalet har utsläppskurvan plattats ut lite, även om vi såklart har en lång väg att gå.

Samuel Jarrick berättar att klimataktivister bland annat diskuterar om det vore bättre att ersätta de konsensuskrävande FN-­förhandlingarna med ett slags utbrytargrupp som fattar mer långtgående och bindande beslut utan att bry sig om övriga länders godkännande. Han jämför med George Bushs begrepp ”de villigas koalition”, som syftade på en grupp länder som kringgick FN:s säkerhetsråd när de beslutade att invadera Irak 2003.

Sveriges försök till ett sådant spjutspetsprojekt kallas ”Lead it” och är en industrifokuserad grupp som lanserats ihop med Indien och storbolag som SSAB och Scania. Dit har bland andra USA, Australien, Danmark och Storbritannien anslutit sig. Men enligt Naghmeh Nasiritousi behöver inte det ena utesluta det andra.

– Det har pratats om sådana lösningar sedan toppmötet i Köpenhamn 2009, som slutade i kris. Några har lyft G20 som ett sådant forum. Några har lyft EU. Men det gör inte att toppmötena blir mindre viktiga. Och det är ju i just G20-länderna som problemet ligger, så att sätta sitt hopp dit tror jag blir svårt.

Noa Söderberg

Tidigare reporter på Flamman.