Ojämlikheten ökar både i världen och i Sverige. Men i Sverige saknas statistik över en av den mest extrema ojämlikheten: den i förmögenhet och tillgångar.
Inequality Inc., eller ”Ojämlikhet AB”, är titeln på Oxfams senaste globala ojämlikhetsrapport. Undertiteln lyder ”Hur företagsmakt söndrar vår värld och behovet av en ny era av offentliga åtgärder”. Senaste upplagan av den årliga rapporten beskriver en utveckling där världens fem rikaste män har fördubblat sina förmögenheter sedan 2020, samtidigt som mer än hälften av världens befolkning blivit fattigare. En dryg tredjedel av de femtio största företagen styrs av dollarmiljardärer, och en allt starkare monopolmakt beskrivs som ett av samtidens allvarliga problem.
Sverige nämns inte i rapporten. Men till nyhetsbyrån Finwire ger Suzanne Standfast, generalsekreterare för svenska Oxfam, en liknande bild av läget – de fem rikaste i landet äger ungefär lika mycket som fem miljoner svenskar tillsammans. I samma intervju säger hon något minst lika uppseendeväckande: att man i Sverige saknar den utförliga data som i många länder, då vi inte längre för statistik över förmögenhet och tillgångar.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
Elinor Odeberg (bilden), chefsekonom på tankesmedjan Arena Idé, bekräftar uttalandet.
– Tillgångsregistret hängde ihop med förmögenhetsbeskattningen. I samband med att den avskaffades 2007 så slutade man också föra statistik över hushållens samlade tillgångar och skulder. Det är olyckligt ur två aspekter. Dels försvårar det forskning om ojämlikhet och ekonomiska klyftor. Det andra problemet är att det försvårar för Riksbanken och finansministern att vara träffsäkra i sin ekonomiska politik, om man inte vet hur hushållens ekonomiska ställning faktiskt ser ut.
De senaste åren har man utrett möjligheten att införa ett sådant register igen, på förfrågan av bland annat just Riksbanken. Kritiken från näringslivs- och högerhåll om att detta skulle vara integritetskränkande avfärdar Elinor Odeberg som ”absurd”, och grundad i att man inte vill att detta ska leda till en högre eller mer träffsäker kapitalskatt. Men hon ser även ett behov av att prata mer om inkomstklyftor, något Oxfam 2022 meddelade att Sverige blivit sämst i Norden på.
– När vi pratar om ojämlikhet handlar det nästan alltid om skillnader mellan dem som äger mycket kapital och dem som saknar kapital. Det är den mest extrema ojämlikheten, och den som framför allt förklarar varför Sverige har gått från bäst till sämst i klassen när det gäller i vilken takt ojämlikheten ökar, säger Elinor Odeberg till Flamman, och fortsätter:
– Men vi har också problem med en ojämlikhet i inkomster och löner överlag, som på sätt och vis berör vanliga människor mer. Och så finns klyftan mellan dem som har en lön och dem som saknar en, och i stället är beroende av försäkringar eller bidrag. Förutom att toppen har dragit ifrån så har sjuka och arbetslösa halkat efter, så det drar isär samhället från två håll. Otrygga anställningar har också ökat.
De största fiskar som rapporten fokuserar på – mångmiljardärer och internationella storbolag – är svåra att komma åt med svenska skatter och lagar. Här krävs att länder samarbetar.
– Ett exempel är att enas om en global miniminivå för bolagsskatt som OECD jobbar med, och det finns liknande initiativ på EU-nivå. Ifall alla enas om samma golv minskar möjligheten för rika individer att ”hoppa runt” med sina tillgångar. Det är precis denna typ av frågor som vi har internationella samarbeten till – kapitalet är globalt, men våra välfärdsbehov är lokala. Däremot skulle vi kunna ha en fastighetsskatt på tillgångar i Sverige, man kan liksom inte flytta ett hus utomlands.
Skatt ska inte vara ett straff, utan ett sätt att bygga samhället på, menar Elinor Odeberg. Men som systemet ser ut nu är det inte konstigt att många upplever det så.
– Vi måste ha ett skattesystem som grundar sig på att man betalar efter bärkraft. Det har vi inte i dag. Det hotar legitimiteten för beskattningen överlag om folk som stretar på jobbet varje dag frågar sig varför de ska betala 35 procent i skatt, när den superrika individen bredvid dem bara betalar tio procent, eftersom de skatteplanerar och lägger sina tillgångar på Caymanöarna. Det är inte rättvist.
