Sverige skiljer sig fördelaktigt från många andra EU-länder i synen på narkotika. Trots beskjutning från allsköns knarkliberala opinionsbildare har vår restriktiva – och i ett internationellt perspektiv mycket framgångsrika – narkotikapolitik lyckats stå pall i flera decennier. En anledning därtill är att denna politik är fast förankrad i folkdjupet och har stöd från hela arbetarrörelsen, ja från vänstern i vid mening. Medan däremot den knarkliberala kampanjen drivs av en liten grupp väletablerade personer, utan kontakter med folkets breda lager.
Hur annorlunda är det då inte i ”mitt” älskade Italien – för att nu jämföra med ett EU-land där synen på droger är en helt annan! Där är det i stället vänstern som är drogliberal och motståndare till förbud. Där är det vänstern som kräver fria sprutor åt narkomaner. Där är det vänstern som protesterar så snart någon politiker på allvar försöker göra någonting åt de gigantiska problemen med drogmissbruk och knarkhandel. De italienska ungdomar som vill bekämpa knarket drivs därför rakt i armarna på extremhögern. Problemet förvärras också av att maffians och camorrans ekonomiska imperium till stor del grundar sig på handel med narkotika och att all seriös knarkbekämpning därigenom oundvikligen kommer i konflikt med den organiserade brottsligheten.

Att Italien har en annan syn på droger visar sig också på så vis att det där är mer socialt accepterat att knarka än i Sverige, något som ofta förklaras med att den härskande klassen är för evigt märkt av sin drogromantiska ungdom under sextiotalet. Hösten 2006 avslöjade tv-programmet Le Iene (Hyenorna) att var tredje ledamot av Deputeradekammaren använde droger. Testet tillgick så att man inbjöd en rad parlamentariker till debatt. När de skulle sminkas före sändning samlade man från deras pannor upp svett som senare analyserades. Analysen visade att 32 procent hade använt någon form av droger under de senaste 36 timmarna (24 procent cannabis, 8 procent kokain). Nu var kanske testet inte statistiskt signifikant, eftersom det endast omfattade 50 deputerade. Men det illustrerade ändå vad de flesta italienare redan hade på känn. Vänstern ryckte på axlarna och skämtade bort hela frågan. Som jag minns diskussionen var det bara högern, Berlusconis Forza Italia och de tidigare fascisterna i Alleanza Nazionale, som upprördes och krävde hårdare tag mot knarket.

I min bokhylla står en festskrift som utgavs till narkotikaforskaren Nils Bejerots 65-årsdag 1986. Där ingår en intervju med födelsedagsbarnet där han uttrycker sin tillfredsställelse över att knarkliberalismen i Sverige äntligen tycks besegrad. Samtidigt är han upprörd över att det ännu inte stiftats någon lag som förbjuder all icke-medicinsk befattning med narkotika. 1988, samma år som Bejerot avled, kom dock den lag han efterlyste (med ytterligare skärpningar 1993).
Och jag måste säga att jag flög i taket när jag i tv-Aktuellt i mitten av maj hörde Alice Åström, första vice ordförande i Vänsterpartiet, kritisera denna lag och förespråka avkriminalisering av själva missbruket. Visserligen talade hon inte för hela sitt parti utan bara för de fyra riksdagsledamöter som nyligen lagt fram en rapport med just detta budskap. Men det är ändå ett synnerligen allvarligt och illavarslande tecken. Riksförbundet Narkotikafritt Samhälle (RNS) anser Åströms utspel vara direkt ”pinsamt” för Vänsterpartiet, och det har också redan applåderats av olika drogliberala kretsar.
Jag säger bara det: Gud förbjude att även den svenska vänstern — precis som den italienska — börjar flumma i väg och bli knarkliberal!