Nu har ”Kockarnas Kamp” börjat på TV. Jag kan inte låta bli att titta. Det ser så fint och mysigt ut. Hur de sitter där, med champagneglas i handen och skålar för hur duktiga de är och hur långt de har tagit sig i restaurangbranschen. De är åtta. Två kvinnor och sex män.
Genom mitt fackliga engagemang har jag lärt känna några av dem. En använder sig gärna av helt obetald arbetskraft i sitt fina kök under förevändningen att han bedriver utbildning. En har byggt upp ett helt imperium av toppkrogar där arbetstakten är omänsklig och facklig organisering ovanlig. En kröp ut från vår fackliga avdelning för ett par år sedan, efter att ha blivit i det närmsta manglad av en facklig ombudsman som tröttnat på den arroganta stilen han uppvisade. En skryter i TV just nu, över att hans yrke egentligen är en livsstil och att han inte haft mer än två veckors semester någonsin. Och då jobbade han en av dem. En förbjöd sina anställda att prata med varandra på arbetsplatsen efter att de börjat prata om sina rättigheter. En marknadsför sin restaurang med sexistiska bilder på kvinnor i köket, domderade av en manlig kock med en purjolök i handen. Så beundransvärt.

Vi pratade om dessa män idag, jag och en fackligt aktiv kamrat: en ung lovande kvinnlig kock på en topprestaurang i stan. Vi pratade om arbetsmiljön och arbetsklimatet i branschen. Vi pratade om jargongen. Vi pratade om hur många gånger vi hört ”jargongen här är hård men familjär” och bara kunnat tänka på hur fel just den jargongen känns. Hur kränkande, hur påträngande, iskall och förnedrande.
Vi pratade om de celebra kockarna, eller krögarna snarare, som är på TV nu, och deras kamrater i branschen. De manliga toppkrögarna. De flesta av branschens manliga kockar vill vara dem. Ingen av branschens kvinnliga kockar kan bli som dem.
Jag har tidigare skrivit om arbetsmiljön för kvinnorna i restaurangbranschen. Om hur det snarare är en självklarhet att bli sexuellt trakasserad på jobbet än ett undantag. Om hur arbetsgivarna smiter undan sitt ansvar. Om hur gästerna beter sig. Om hur cheferna beter sig. Om hur det är lika normaliserat att bli kränkt på restaurangen som på kasinot, caféet, i baren eller i köken.

I köket kallar de manliga kollegorna min fackliga kamrat för feministfitta. ”Är du pryd eller?” fick hon höra när hon sa ifrån på jobbet senast. Samtalsämnet var då spermakonsistens. Innan det var det porr, knull och hur många brudar som erövrats under helgen. Chefen säger ingenting. Han har fullt upp med att delta i samtalet. Hon berättar för mig att hon börjar känna hur hon tröttnar. Hur kärleken till yrket påverkas negativt.
För er som slipper sådant kan jag försäkra en sak: det är otroligt påfrestande att spendera sitt arbetsliv mitt i en manlig testosteronkarusell. Den dåliga arbetsmiljön kryper på en. Förvandlar ens kärlek till yrket till obehag. Den tvingar en att varje dag välja mellan att tiga men skrika inombords eller att säga ifrån och bli nedtryckt och förminskad. Den bryter ned. Och slutligen tvingar den ned duktiga och kompetenta kvinnor från karriärklätterväggen helt. Och till toppen når de där starka tuffa männen som nu sitter i TV och dricker champagne.
De ÄR jargongen. Den tuffa men familjära. De är kärnan i den dåliga arbetsmiljön för kvinnor.
Det är skillnad mellan stolthet och yrkesstolthet. Stjärnkrögarna på TV, som medvetet eller omedvetet upprätthåller den dåliga arbetsmiljön i branschen känner säkert ofantligt mycket stolthet över sig själva.
Men min kamrat, den kvinnliga kocken på topprestaurangen, som både lagar god mat och säger ifrån mot kränkningar samtidigt, är yrkets egentliga stolthet.
Hon och alla vi andra.
Vi som vägrar bli kallade feministfitta.