Sociologen Alexandra Franzén har skrivit en bladvändare om underrättelsearbetets historia – och oroas av vår tids hemlighetsmakeri.
Sociologen Alexandra Franzén möter mig vid den snurrande entrédörren till Kungliga biblioteket. Hon pratar bred skånska och ser snällare ut än jag hade väntat mig givet hennes specialområde: underrättelseanalys. Jag har läst hennes bok Sanningen ska göra er fria, en bearbetad version av hennes avhandling och en osannolik popsociologisk bladvändare om informationskrig som just kommit ut i handeln.
Själv är jag besatt av spioner. Min vän säger att det gör mig till en pick-me-tjej, men hon har inte förstått. Till vardags oroar jag mig för att bli gripen av främmande makt och att jag inte vet var man får tag i cyanidtabletter. Jag plågas också av irrationell skräck att bli torterad och bara att skriva det känns som jinxarnas jinx. Samtidigt är lockelsen enorm. När en forskare från Försvarshögskolan för ett par år sedan föreslog att vi skulle mötas ”under linden” i Gamla stan gick jag dit, redo att möta mitt öde. Det visade sig vara ett helt vanligt kafé och min själs tulpan sloknade. Tills nu.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
Alexandra var tjugo-nånting och hade just läst Graham Greenes bok Vår man i Havanna när hon fick syn på en annons i en lokaltidning för Lunds universitet hemma hos sin mamma med texten: ”Vill du lära dig hur man stryper någon med en pianotråd? Vad gör Säpo egentligen? Kom och läs underrättelseanalys!” Efter första föreläsningen var hon fast.
Boken dyker ned i frågan om och hur en stat kan kontrollera sin egen säkerhets- och underrättelsetjänst.
Det delikata är att de opererar i en juridisk gråzon eftersom deras ibland kontroversiella men kanske nödvändiga verksamhet inte går att skriva fram i lagtext. På fint språk kallat ”legalitetsparadoxen”.
Berättelsen följer fyra välkända händelser: Pentagonläckan, Watergateskandalen, Snowdendokumenten och svenska IB-affären. Alla är spionskandaler enligt samtidens definition. Men det fanns en tid för inte så länge sedan när ordet spionskandal betydde något annat än att olagligt underrättelserverksamhet avslöjats för allmänheten. Begreppet syftade då på skandaler kring enskilda hemliga agenter som till exempel bytt sida.
Varför är distinktionen viktig? Därför att det, som Franzén (bilden) illustrerar, speglade en tid av lojalitet mellan massmedia och säkerhets- och underrättelsetjänst. Grävande journalistik uppstod som en konsekvens av Pentagonläckan, det vill säga i början av 1970-talet då det amerikanska folket fick veta att de förts bakom ljuset av sin egen regering om Vietnamkrigets orsaker och den efterföljande skandalen med inbrottet i Demokraternas huvudkontor Watergate.
I dag framställs Donald Trump ofta som en anomali i amerikansk historia, men när jag läser om Richard Nixon och Watergateskandalen ser han snarare ut som en reinkarnation. Alexandra Franzén håller med mig.
– Jag tänker ofta på Nixon i dessa dagar. Jag får déjà vu. Samma hat mot den fria pressen. Samma skurkmetoder.
I boken framträder visselblåsaren och journalisten som två symbiotiska huvudroller. Den grävande journalistens arbete är helt avgörande för att allmänheten ska begripa det som ofta är både snårigt och tråkigt.
– Snowden hade aldrig kunnat bli känd på egen hand. Hade han suttit själv och spelat in på Youtube hade avslöjandena för det första varit helt obegripliga för de flesta, och för det andra oerhört långtråkiga. Visselblåsares uppgifter måste paketeras i en spännande och begriplig story.
Själv kände Alexandra väl till den globala massövervakningen som Snowden avslöjade i juni 2013, för det hade hennes föreläsare, professorn i underrättelseanalys, Wilhelm Agrell berättat åratal tidigare. Alla som arbetade med underrättelsefrågor kände till den.
– Förstod jag då att jag satt på ett världsscoop? Nej. Alla människor som jobbade på de här institutionerna visste det. Men det räckte liksom inte.
Alexandra återkommer ofta till det som kan verka överdrivet ängsligt hemlighetsmakeri i branschen. Hon tror på en granskad underrättelsetjänst, det är tydligt. Boken inleds med ett citat av spionromanförfattaren John Le Carré som ungefär lyder: ”Vissa underrättelsehemligheter är kända i alla europeiska huvudstäder men är fortfarande för heta för skattebetalarna.”
Visselblåsares uppgifter måste paketeras i en spännande och begriplig story.
– Det där med att allt måste vara hemligt har jag funderat mycket på. Men för vem? Det är inte hemligt för ryssen. Det är inte hemligt för kinesen. De är mycket väl medvetna om det. Så för vem skulle det då vara det hemligt? Jo precis som han säger, ofta är det för skattebetalarna. De som ska betala för kalaset.
Men visst finns det sådant som måste vara hemligt. Samtidigt måste systemet vara demokratiskt. Hon ser en oroväckande trend i generell avdemokratisering i västvärlden.
Den svenska tryckfrihetsförordningen stärktes väsentligt efter IB-affären, då journalisterna Jan Guillou och Peter Bratt på vänstertidningen Folket i Bild/Kulturfront i maj 1973 avslöjade existensen av en socialdemokratisk underrättelsetjänst som kallades Informationsbyrån. De sysslade inte bara med verksamhet i utlandet utan spionerade också på och infiltrerade vänsterrörelser inom landets gränser. Men sedan den nya lagen om utlandsspioneri som trädde i kraft i januari 2023, som genomdrevs i stort sett utan diskussion, menar hon att utvecklingen har gått bakåt. Hon kallar det för en ”solfjäder” av lagändringar som syftar till att begränsa yttrande- och tryckfriheten för journalister och visselblåsare som rapporterar om internationella samarbeten rörande säkerhetstjänst, underrättelsetjänst, diplomati eller det militära. Det var en vag lagstiftning som bara Vänsterpartiet röstade emot.
Inte mindre än fyra nya eller utvidgade lagar har tillkommit med lagändringen som definierar tidigare lagliga uttalanden i Sverige som någon form av mer eller mindre allvarligt spioneribrott. Exempelvis hade Sveriges radios stora avslöjande om svenska planer på vapensamarbete med Saudiarabien 2012 kunnat anses kriminellt i dag. Hon kallar lagstiftningen för en ”politiserad gummibandslagstiftning som vid behov kan tänjas rejält”.
– Jag tror inte att många riksdagsledamöter förstod vad de röstade för.
Med sin bok har Alexandra velat höja nivån på samhällsdebatten. ”Injicera den med intelligens och sakkunskaper”, som Alexandra uttrycker det.
Vissa underrättelsehemligheter är kända i alla europeiska huvudstäder men är fortfarande för heta för skattebetalarna.
– IB-affären var på många sätt den gamla socialdemokratin när den var som sämst. Samtidigt tycker jag inte att man kan jämföra dagens partiledare med Olof Palme. Det är som att jämföra Lunds BK med Real Madrid. Palme hade en ideologi och stod för den även när det blåste kring den. Han var påläst, intelligent och alltid seriös.
Genom boken rör vi oss från en värld befolkad av journalister, mediehus och visselblåsare med läderportföljer där snudd på ridderliga ideal fyller sidorna, fram till dagens skärmar i svettiga pojkrum där hat-”skämten” och konspirationsteorierna regerar och där cynismen tycks vara den enda sanningen. Om första halvan är som att sugas in i en roman av Graham Greene, Franzéns personliga favorit vid sidan av John Le Carré, liknar andra halvan ett mardrömslikt avsnitt av den dystopiska tv-serien Black mirror. Amerikanen Jack Teixeira, som laddade upp hemliga dokument från Pentagon på plattformen Discord, får symbolisera samtiden. Drivkraften är uppenbarligen uppmärksamhet.
– Vi lever i en cynisk samtid.
Till tonerna av vapenskrammel, chauvinistiska tongångar och ett idogt upprepande om det försämrade världsläget verkar den grävande journalistiken onekligen hotad. Det är nästan så att man känner att det behövs en hjälte… En som inte tvekar men heller inte skryter. En som med sinnena på helspänn rör sig i det tysta över kullerstenarna i Gamla stan och slår sig ned, helt diskret, under linden.
