Den lärda essän har fått lite av en renässans. Man skriver fritt och kunnigt, gärna spirituellt, och undersöker, och utvecklar, ett ämne, inte sällan kontroversiellt. I sina bästa stunder ett intellektuellt äventyr som öppnar nya perspektiv och ger nya infallsvinklar, som sämst ett snobbigt lärdomsposerande.
Problemet med David Anderssons bok om Arthur Koestler, ”Timmarna vid fönstret” (Atlantis), som han själv kallar för en essä, är att han istället för att vara lärd essäist är en enkelspårig propagandist. Tillvägagångssättet är beprövat: en genomgång av ett författarskap, eller ett historiskt fenomen tjänar som argument i en aktuell politisk debatt. Anderssons huvudfiende är utilitarismen, och inte minst Torbjörn Tännsjö, som demoniseras och tillskrivs en milt uttryckt överdriven betydelse, när han beskrivs som en av Sveriges mest kända filosofer och att hans idéer har en stor genomslagskraft. Runt hörnet hotar Gulag, och Andersson skriver gillande hur det enligt Koestler var uppfattningen att ändamålet helgar medlen som bar skulden till stalinismens terror. Vilket är något förvånande med tanke på att Koestlers författarskap anses fast rotad i den historiska verkligheten, och att Anderssons hjälte gör sig skyldig till just den reduktionism som är en annan av hans måltavlor.

Samtidigt som Andersson vill påvisa en kontinuitet i Koestlers livsverk utesluter han stora delar av det ur sitt resonemang. Kan det bero på att det är bisarra skrifter om parapsykologi, slumpens rötter eller Israels trettonde stam. Dessutom behandlas Koestlers sionistiska engagemang ytterst perifert eftersom det riskerar att rubba bilden av den självständige tänkaren höjd över alla grupplojaliteter.
Dessutom skjuter Andersson mygg med en haubits när han drar ut i ett korståg mot behaviorism, determinism, utvecklingsoptimism, klyftan mellan de två kulturerna, som alla är ingredienser i den hotande totalitarismen. Den diskussionen förs helt utan sammanhang och på en låg nivå. En rabiat antikommunism går igen genom hela boken. Inte oväntat bagatelliserar Andersson Koestlers engagemang i den CIA-finansierade Kongressen för Kulturens Frihet.
Arthur Koestlers stora betydelse låg i att han som ingen annan förmådde visa de psykologiska mekanismerna bakom Moskvaprocesserna absurda anklagelser och bekännelser. Där ligger säkerligen en viktig nyckel till förståelsen av ett av 1900-talets viktigaste fenomen. Hans övriga författarskap är begravt i tystnad och bör så förbli. Det är mossigt och överspelat, och fungerar dåligt som krycka åt Anderssons konservativa haltande.