Åsa Linderborg utkämpar en strid om hur andra världskriget i allmänhet, och Röda armens insats i synnerhet, ska förstås. På motståndarsidan återfinns historiskt oärliga (i båda bemärkelserna) liberaler. De älskar den här sortens debatter.
Att Europas bräckliga demokratier ska falla djupt ner i nationalistisk chauvinism och extrem högerpolitik är inte längre en dröm i en Anders Behrings Breiviks huvud, det är ett reellt hot. Men högern blir svaren skyldiga om hur rasism och antidemokrati ska mötas och vänsterns svar – ekonomisk rättvisa – hotar deras intresse. Vips har vi ytterligare en debatt om att allt rött egentligen är stalinism.
Att de orkar, vill jag skriva, men hur och varför är självklart. Finten funkar varje gång. Plötsligt talar vi om det förflutna och inte nuet.

Åsa Linderborgs kamp är heroisk. Hennes penna vassare än på länge och hennes ork tycks sakna gräns. Ändå kan jag tycka att debatten är … ja, förspilld energi. Inte Åsa Linderborgs insats, utan alla andra som låter sig dras in i den, läser och delar, diskuterar. Historia är viktigt. Tyckte jag inte det skulle artikeln här intill inte publiceras. Men tänk tanken: Om vänstern i stort var lika duktigt inlästa på SCB-siffror, fackliga rapporter och den senaste sociologiska forskningen som på världskrigen, Sovjets historia och spanska inbördeskriget, hur hade samhällsdebatten sett ut då?
Hur hade debatten förts om frågan inte grävdes ner i skyttegravar utan ställdes enkelt och rakt, underbyggd av siffror: Extremhögern är här – vad tänker ni i högern göra?