Regeringen Reinfeldt ändrar just nu den svenska biståndspolitiken. Kajsa Johansson, som arbetar med bistånd i Mozambique undrar vad som finns bakom de nya begreppen i regeringens planer.
Kära biståndsministern och alliansen,
När ni nu skall till att bestämma vilka länder och verksamheter som skall få det svenska biståndet, skulle jag vilja bjuda in till ett besök på en barnklinik.
– Här är intensiven säger läkaren som visar oss runt och öppnar försiktigt dörren till ett litet rum. Fem par mammaögon tittar på oss. I rummet finns utöver mammorna fem små liv, alla liven under ett år, som vårdas för livshotande sjukdomar. Rummet är stort som ett litet sovrum, ett antal sängar har ställts in fast de egentligen inte får plats, en mamma sitter på golvet med sitt barn i famnen precis innanför dörren. Sängarna räcker inte till alla. Det otroligt lilla livet i famnen har kateter på handen. Läkaren är stolt, barnen här har det bra, de finns i alla fall på sjukhuset. De allra flesta kommer inte så långt och barnen dör hemma. Vilken tur de har!
– Här är salen för undernärda barn säger läkaren och visar in oss i ett större rum. Tio mammor med barn fäster sina blickar mot oss. Det finns en trötthet i luften, mammornas ögon är gamla trots att de är unga. Naturligtvis kan vi egentligen inte ta hand om undernärda barn förklarar läkaren. De som är här har haft turen att komma med i ett program vi har där de ska få tre mål mat om dagen. Vilken tur de har!
– Det här rummet behövs nästan inte just nu säger läkaren när vi kikar in i rummet för barn med diarré. Likt de övriga rummen är det är trångt, slitet, alla möbler är omaka, ingenting är helt, någon teknisk utrustning syns inte till. I vissa perioder är det hur många barn som helst i detta rum, berättar läkaren, ett rum som alltså finns till för en av de allra vanligaste dödsorsakerna för små barn. Men nu står det nästan tomt, endast två väldigt små bebisar med varsin mamma finns där. Vilken tur de har!
Det sista vi får se på kliniken är väsenskilt från allt det andra. I ett rum står tre ouppackade kuvöser, läkaren berättar glatt att det inom kort ska komma en person och installera dem. I det enda luftkonditionerade utrymmet på kliniken visar de stolt upp utrustning för att kontrollera hjärtat. Vilken tur de har!
Jag vet inte hur många av bebisarna och barnen vi möter på kliniken som har hiv men ett antal av dem finns bland de 30.000 barn som föddes hiv-positiva under förra året, varav hälften inte kommer att få uppleva sin andra födelsedag. Hälften av alla kvinnor i landet föder barn i frånvaro av utbildad personal och vid en av hundra förlossningar dör kvinnan och varje kvinna föder i snitt drygt fem barn. Spädbarnsdödligheten är ungefär 10 procent bland de barn som föds levande.
Jag funderar på om dessa människor och platser finns med i era prioriteringar när ni pratar om handelsinriktat bistånd, militära utgifter i biståndsbudgeten, användning av biståndsmedel till flyktingmottagning. Jag undrar om dessa människor får plats nu när ni ska dra åt svångremmen och minska biståndets storlek – eller räknas de inte till det kvalitativa biståndet?
Barnsjukhuset ligger i landet Moçambique som härjats av krig i 30 år innan freden kom i början av 90-talet. Under det senaste kriget förstördes tillgångar värda 50 år av internationellt bistånd. Samtidigt som landet inte bara förlorade tillgångar och skuldsatte sig djupt, finansierades kriget av utländska källor med egna politiska intressen. Biståndet, då liksom nu, handlar om att välja sida och att vara ödmjuk inför sin egen och andras historia.
Vi återvänder till barnkliniken där vi möter de minsta spädbarn jag sett, kanske har du sett mindre. Besöket gör ont. Ett av barnen ligger insvept i ett tygstycke med regeringspartiets tillika befrielserörelsens slagord och symboler. Där i tyget med trycket ”Förändringens kraft” ligger det som verkligen borde få vara just förändringens kraft, osagt inom vilket parti eller rörelse, om vi är beredda att kämpa för det. Bistånd behöver inte handla om välgörenhet eller överseende med saker man inte håller med om. Att ge de små byltena möjlighet att vara kraften i samhällsförändringen handlar varken om medlidande eller altruism utan om självbestämmande och mänskliga rättigheter.
Vilken tur vi har som kan vara med och bidra till detta!
