Nedskärningar och frysta anslag har varit recept för budgetbalans i Västra Götalandsregionen. Primärvården är en av verksamheterna som fått gå under kniven. I början av sommaren stängdes fem vårdcentaler i Göteborg med kaos för patienter och anställda som följd.
De tre hälso- och sjukvårdsnämnderna i Göteborg tar fler grepp för att, som det heter, höja prestation och effektivitet.
Nyordningen gäller från årsskiftet. Då sänks den fasta ersättningen till varje vårdcentral, istället ska antalet patientbesök på vårdcentralen i större grad avgöra inkomsterna. Detta, som tidigare legat till grund för 33 procent av vårdcentralernas ersättning, ska nu bli 50 procent.
Dessutom byts det gamla listningssystemet ut – patienter ska nu tillhöra vårdcentralen i det område där man bor. Systemet har ansetts dyrt och komplicerat, och från fackligt håll välkomnas att det försvinner.
Men i övrigt är det inte riktigt så enkelt, menar flera fackliga företrädare. Om arbetstakten nu ska öka och det inte samtidigt tillförs mer pengar riskerar det att gå ut över patienter och personal, menar Sören Hogner, klubbordförande på SKTF (Svenska Kommunaltjänstemannaförbundet) som representerar bland annat läkarsekreterare.
Enligt Hogner har det nya systemet bara piska, men saknar morot.
– Man kan säkert höja prestationer på en del områden, men nu rör det sig om en så kraftig höjning av den prestationsbaserade delen av budgeten att det är orimligt, säger Sören Hogner.
Totalsumman till alla vårdcentraler ska inte höjas; det är bara fördelningen dem emellan som påverkas när den rörliga andelen av ersättningen utökas. Upplagt för kamp mellan vårdcentralerna; utan ökade resurser.
– Ökar man arbetstakten blir det ytterligare merarbete. Personalen är redan tungt belastad, särskilt sedan stängningarna av vårdcentraler tidigare i år.
Frågan är också om detta går att förena med regionens löfte om konkurrens på lika villkor mellan offentlig och privat vård.
– Avtalen med de privata vårdföretagen fortsätter dessutom att löpa, vilket innebär att de offentliga vårdcentralerna utses till svarta fåret, säger Sören Hogner.
Han beklagar att det inte finns en gemensam hållning från berörda fack i frågan, och att de inte diskuterat ärendet innan förhandling.
Förslaget förhandlades enligt medbestämmandelagen (MBL) i slutet av september. SACO och SKTF tog upp en del kritik medan Kommunals representant satt tyst vid bordet. Vårdförbundet hade (av interna personalskäl) ingen representant närvarande.
Lisa Svedestad, som företräder Kommunal avdelning Väst, håller med om att det skulle gett mer tyngd om facken kommit överens, vilket tillhör det vanliga.
– Det här är nog första gången under de ett och ett halvt år jag har representerat Kommunal som vi inte hållit samma linje. Men ibland lyckas vi inte enas och det tycker jag inte är så upphetsande i och för sig, säger Lisa Svedestad.
Förhandlingarna har förts enligt regelboken från arbetsgivarens sida. Protokollet konstaterar oenighet mellan arbetsgivarsidan och fackliga företrädare, men det enda lagen kräver är att förhandling hålls och inte att utfallet påverkar beslutet.
Huruvida en tvärfacklig linje hade gjort skillnad är alltså svårt att säga; enligt Svedestad var detta aldrig aktuellt.
– Vi tycker inte det här är en facklig fråga så vi tar inte ställning, säger hon.
Exempel på fackliga frågor på regional nivå är upphandlingar, budget och organisationsförändringar enligt Lisa Svedestad. Om ett nytt ersättningssystem betyder förändringar på de områdena tycker hon är för tidigt att säga.
– Vi har inte kunskapen om vilka konsekvenser det kan få för våra medlemmar, utan lämnar det till politikerna att besluta om, säger hon.
Har politikerna bättre kunskap om konsekvenserna för era medlemmar?
– Det får du fråga dem om, men sen är det ju så att allt som politiker fattar beslut om inte går att MBL-förhandla.
Men i det här fallet var ni faktiskt tillfrågade och tackade nej?
– Ja, men vi har aldrig fått förhandla om ersättningssystemet tidigare heller, säger Lisa Svedestad.
Kerstin Brunnström (s), ordförande i en av de tre nämnderna, säger att politikerna velat lyssna på opinionen.
– Just ersättningssystemet bestäms politiskt av nämnderna (som beställer vården – reds anm.) och då kan fackens synpunkter vara intressanta även för oss politiker. Många andra beslut ligger hos primär- och tandvårdsförvaltningen (som är arbetsgivare – reds. anm.) och då förhandlar fack och arbetsgivare.
Nämnderna har bestämt att förvaltningen ska göra en konsekvensuppföljning, men det kunde gå att göra mer, tycker Brunnström.
– Alltför ofta beskriver man bara konsekvenser, men jag efterlyser även underlag för hur man konstruktivt kan göra något åt dem.
