Han är inte ensam om den braskande tonen. Det råder stor politisk enighet om att elbehoven kommer att öka i rasande fart. Regeringen talar om en fördubblad elproduktion fram till 2045. Diskussionen handlar mest om fördelningen mellan vind, sol och kärnkraft i den nya elproduktionen.

Att ifrågasätta det troliga, rimliga och möjliga i dessa framtidsprognoser är tabu. Den elektriska åsiktskorridoren är trängre än en jordkabel.

Energimyndigheten publicerar regelbundet en rapport med scenarier för energisystemet i framtiden. I den senaste räknar man med att det behövs 349 terawattimmar (TWh) el vid mitten av århundradet i scenariot där elektrifieringen fortsätter i snabb takt. Andra prognoser har kommit fram till liknande resultat. Energiföretagen räknar med att det behövs 330 TWh 2045. När flera statliga myndigheter gjorde en gemensam bedömning landade man i det högre alternativet på så mycket som 370 TWh. Det är i samtliga fall väldiga ökningar jämfört med de 137 TWh som Sverige gjorde av med 2022.

I rättvisans namn ska det sägas att de statliga myndigheternas bedömningar också innehåller alternativ där elanvändningen ökar i mer måttlig takt, men det är inget som har märkts i den politiska diskussionen om elbehoven.

För bara några år sedan såg bedömningarna annorlunda ut.

I Energimyndighetens rapport om framtidsscenarier som kom 2016 är bedömningen att elbehovet kommer att vara oförändrat under de kommande årtiondena eller möjligen öka i måttlig takt till 152 TWh. I samtliga scenarier kommer det att vara olönsamt att driva kärnkraften vidare, än mindre är det möjligt att bygga ny kärnkraft. Det kommer inte att gå ihop ekonomiskt.

I de följande rapporterna skruvar Energimyndigheten steg för steg upp förväntningarna. 2018 bedöms elbehovet kunna öka till 200 TWh vid en snabb elektrifiering. 2020 är motsvarande siffra 234 TWh och i den senaste rapporten läggs alltså ytterligare mer än 100 TWh till. Nu är bedömningen att ”alla fossilfria” kraftslag krävs för att klara detta.

Den stora förändringen är de industriella processer som planerar för en omställning för elektrifiering. Om LKAB och H2 Green Steel genomför sina planer på att ställa om det första steget i stålframställningen till en metod som ger låga koldioxidutsläpp krävs det närmare 90 TWh mer. Batterifabriker och industrier som ska tillverka flytande bränslen med lägre klimatpåverkan kräver också mycket el.

En del av elektrifieringen har inletts. Antalet elbilar som rullar på vägarna ökar snabbt. En del tyngre fordon har också börjat köras på el. Produktionen vid Northvolts batterifabrik i Skellefteå har startat. Så man skulle kunna förvänta sig att elanvändningen börjat öka så smått. Så är det inte. Tvärtom minskade elanvändningen med fem procent 2022. I fjol fortsatte minskningen, om än i långsammare takt. En viktig förklaring som Energimyndighetens analytiker Lars Nilsson lyfter fram är att hushåll med relativt stor elanvändning har dragit ned på bruket, till exempel genom att byta ut eldrivna element mot luftvärmepumpar när elpriserna steg kraftigt.

Detta visar att även det här myntet har två sidor. Samtidigt som det tillkommer nya behov av el går det också att använda elen effektivare och mer sparsamt. Det blir tydligt i den nya rapporten Effektivare användning av energi, effekt och resurser från Energimyndigheten. Där går man igenom potentialen för samhällsekonomiskt lönsamma åtgärder för att minska elbehovet. Redan till 2030 handlar det om 20 till 25 TWh och fram till mitten av århundradet är det fullt möjligt och lönsamt att spara in 60 TWh. De största möjligheterna att minska elanvändningen finns i bostäderna, men myndigheten gör bedömningen att även industrin och transporterna kan minska sin elanvändning.

En viktig poäng i rapporten är att en mer sparsam användning av el också minskar behovet av metaller. För särskilt sol- och vindenergi kräver relativt mycket metaller och andra råvaror per producerad kilowattimme. Utnyttjas möjligheterna till att hålla igen på elanvändningen minskar stålbehovet med tio procent. Det krävs 20–25 procent mindre cement och 30 procent mindre aluminium.

Rapporten visar att ett viktigt hinder för att sparmöjligheterna verkligen tas tillvara är subventioner av olika slag. En stor del av industrin betalar i dag nästan ingen skatt på elen. För kärnkraften täcker beskattningen inte de faktiska kostnaderna för resten av samhället.

Energimyndigheten visar att det finns stora möjligheter att hålla nere elanvändningen, ändå är perspektivet ganska begränsat. Tydliga politiska vägval när det gäller samhällsutvecklingen skulle kunna ge ytterligare besparingar. En kraftfull satsning på järnvägen, som är det i särklass mest energieffektiva transportsättet, skulle minska elanvändningen jämfört med att i första hand satsa på att landsvägstrafiken ska drivas med el. I dag finns det flera konkurrerande nät för mobiltelefoni, som kräver tusentals eldrivna basstationer vardera. Det är ett av en rad exempel på hur ”den fria konkurrensen” ökar behoven av energi och metaller.

Sammantaget pekar mycket på att prognoserna om en fördubblad elanvändning inte kommer att slå in.

Tittar man bakåt är det inte första gången det förutspåtts stora ökningar av elbehoven. Under en stor del av 1900-talet ökade elanvändningen i ett rasande tempo. Från 1920 till 1987 var ökningen i genomsnitt 6,2 procent per år. Prognoserna som gjordes vid slutet av den perioden pekade mot en fortsatt snabb ökning. Statens industriverk räknade med att elbehovet 1985 skulle vara uppe i 160 TWh, det vill säga betydligt mer än dagens elanvändning.

I boken När folkhemselen blev internationell skriver författarna Per Högselius och Arne Kaijser om hur Vattenfall så tidigt som 1989 räknade med en ökning med 15 TWh under de kommande fem åren. I själva verket planade elanvändningen ut. Inte heller den prognos om en procents årlig ökning som Energikommissionen presenterade 1995 infriades.

Förklaringarna var flera. Oljekriserna hade fått fart på åtgärder för att hushålla bättre med energi. Industrin förändrades. En del av de tunga och elkrävande basindustrierna lades ned. I stället växte branscher för mer högförädlade, men mindre energikrävande produkter. Utan att dra direkta paralleller till dagens situation visar de grova prognosmissarna inför millennieskiftet att frågan om elbehoven är allt annat än mekanisk och kan förändras snabbt.

Slutligen finns det en aspekt som helt saknas när prognoserna om snabbt ökande elbehov presenteras: att tillämpa den ”svenska modellen” för elektrifiering i global skala är omöjligt. Bristen på ändliga naturresurser kommer att sätta stopp.

Kärnkraften är ett tydligt exempel. Sverige och en grupp andra länder presenterade planer på att tredubbla kärnkraftsproduktionen i världen i samband med klimatmötet i Dubai. En sådan ökning kräver en hel del uran. För att inte anklagas för att ge en överdrivet negativ bild hämtar jag data om urantillgångarna från branschorganisationen World nuclear association. De kända fyndigheterna räcker för att försörja dagens kärnkraft i 90 år framåt. Med den utlovade tredubblingen fram till 2050 tar tillgångarna slut mellan 2065 och 2070. Det går att hitta mer uran, men enligt en rapport från Finlands geologimyndighet GTK kommer det främst att finnas i fyndigheter med låga halter, vilket gör att det blir dyrt och ingreppen i naturen stora. Dessutom kräver utvinningen ironiskt nog stora mängder energi.

Energimyndighetens rapport om potentialen för hushållning med el innehåller också underlag för metallbehoven för den ökade elproduktionen – som stål till vindkraftverken, aluminium till solcellerna och koppar för elektrifiering. De kan användas för en grov uppskattning av metallbehoven för att elektrifiera världen till dagens svenska nivå. Det krävs ungefär två års världsproduktion av stål och aluminium och nära hälften av de kända koppartillgångarna i världen. Ska resten av världen dessutom hänga med i den ökning som de svenska prognoserna förutsäger krävs ökning med ytterligare 150 procent.

Simon Michaux, forskare vid GTK, har gjort en mer heltäckande beräkning av metallbehoven vid en klimatomställning av energisystemet utan hushållning. Resultaten i den tusensidiga rapporten är glasklara. Metallerna räcker inte om de fossila bränslena ska ersättas med i första hand el, utan att detta kombineras med en betydligt mer sparsam hantering av energi och därmed metaller.

Sammantaget pekar mycket på att prognoserna om en fördubblad elanvändning inte kommer att slå in. Men inget tyder på en tillnyktring i den politiska diskussionen kring de framtida elbehoven. Möjligheterna att använda elen mer sparsamt nämns knappt, och än mindre de möjligheter som finns att på ett mer genomgripande sätt styra ekonomin mot bättre hushållning med energi och ändliga resurser. Ändå vandrar Sverige vidare i riktning mot en massiv elektrifiering, där de resursmässiga begränsningarna kommer att lägga allt fler hinder i vägen.

Varför är det så? Den ofta använda journalistiska regeln ”följ pengarna” kan ge svaret. Industrin har ett starkt intresse av att blåsa upp elbehoven. Det gäller både för de befintliga företag och de nya industrier som kräver mycket el. De vill förvissa sig om att det finns ett överskott på el vilket kan hålla priserna nere. Ett elsystem där andelen vattenkraft och kärnkraft är stor minskar behoven av flexibel elanvändning. Därför är det rimligt att många tunga industriföretag gillar regeringens satsning på kärnkraft, vilket bland annat framgått i en artikel på DN Debatt (9/1).

Kraftbolagen är självklart glada om de kan sälja dubbelt så mycket el. Med ett utbyggt nät av internationella elledningar spelar det inte så stor roll om det skulle bli överskott i Sverige. Det går alltid att hitta köpare. Dessutom öppnas nya potentiellt lönsamma marknader när en större andel sol- och vindel behöver kompletteras med olika former av energilagring. Dessa starka ekonomiska intressen talar för att inriktningen mot en fördubblad elproduktion kommer att leva vidare under de kommande åren, även om det kommer att dyka upp hinder längs vägen.