Varför har Hamas sexuella våld den 7 oktober blivit så omdiskuterat? Synen på våldtäkt kan inte vara beroende av ens hållning i Israel/Palestinafrågan, utan borde erkännas och fördömas av alla parter, menar Catrin Lundström, biträdande professor i etnicitet och migration vid Linköpings universitet.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vad hände egentligen den 7 oktober 2023? Är det alls en fråga vi borde ägna oss åt efter att den svårt klaustrofobiska Gazaremsan har bombats sönder och samman av Israel under tio månader sedan Hamas attack? Är ödet för 1 139 mördade barn, ungdomar och familjer i Israel och 253 gisslantagna, varav uppskattningsvis 124 fortfarande vid liv i Hamas fångenskap, ens relevant i ljuset av uppemot 40 000 döda och mer än dubbelt så många sårade och skadade palestinier i ett land i ruiner?

En del av svaret hittas i argumentet att Israel fortsätter att använda Hamas våldsamma sexuella övergrepp som en form av propagandakrig för att legitimera dödandet av oskyldiga civila i form av sönderbrända kroppar i det provisoriska tältlägret i Rafah, dit människor uppmanats fly undan kriget, allt brutalare räder i Gaza stad, för att inte tala om eskalerande sexuella kränkningar mot tillfångatagna palestinska män och kvinnor – en verklighet som tvingar oss att älta det som inträffade den 7 oktober om och om igen.

En annan förklaring är att Hamas sexuella våld under anfallet fortsätter vara en knutpunkt där meningsmotståndare i kriget strålar samman.

Det är den sistnämnda delen som förbryllar mig.

Till en början framstod inte våldtäkterna som ett ämne för debatt, utan snarare som en fruktansvärd omständighet. Men det stod snart klart att olika falanger skulle gå åt olika håll i just denna fråga.

Sexuellt våld som antikolonial kamp

Den fransk-israeliska sociologen Eva Illouz anade tidigt oråd, och vädjade till vänstern redan den 17 oktober i tidningen Dagens ETC, om att inte släta över ”massmord på oskyldiga civila i deras hem, urskillningslöst våld mot kvinnor, äldre och barn, och masskidnappningar av israeliska medborgare”.

Men mot slutet av månaden gick nordamerikanska feminister, queer- och transforskare ut i ett samlat upprop, ”Feminists for a free Palestine. Stop the genocide. End the occupation”, mot vad de förstod som ett pågående folkmord. Där slog de fast att ”koloniserade folk har rätt att välja sina medel för motstånd”. De närmare 150 undertecknarna, bland dem Angela Davis, Yasmin Gunaratnam och Chandra Talpade Mohanty, ansåg att Israel cyniskt använde vittnesmålen om sexuellt våld för att berättiga det orättfärdiga kriget, men att de själva tog avstånd från den typen av ”pinkwashing” och ”kooptering av HBTQ-rättigheter”.

Och här gick möjligen chansen till en global feministisk israelisk-palestinsk kvinnoallians om intet.

Kritiken då, liksom nu, kan summeras i att de återkommande rapporteringarna om Hamas anfall faller in i en islamofobisk berättelse om muslimska män, samt att årtionden av förödmjukelse, fördrivning, förtryck och ockupation inte kan fortlöpa utan motstånd. Dessa sakförhållanden fick humanekologen Andreas Malm att omedelbart rubricera gärningarna som ”antikolonial kamp” i tidningen Parabol.

Prioriteringen av offerkategorier delades inte av judiska kvinnor, som den 17 november tröttnade på omvärldens nedtoning av attackens sexuella karaktär och demonstrerade under parollen #MeTooUnlessUrAJew, med udden riktad mot FN:s senfärdighet i att fördöma inslaget av sexuellt våld. FN:s kvinnokommitté hade en särskild skyldighet att fördöma Hamas gärningar, ansåg de, och påminde om att FN slagit fast att systematiskt genusbaserat våld utgör ett folkrättsbrott.

Alltmedan över sjuttio kvinnoorganisationer i Gaza och annorstädes skrev ett gemensamt upprop i nättidningen Parabol i början av december (nr 4, 2023), där de å sin sida påpekade att ”inga trovärdiga bevis eller rapporter från oberoende internationella utredningsorgan” hade presenterats. Ändå, anmärkte de, användes dessa ”ogrundade anklagelser” – inte minst ”mot israeliska kvinnor som hålls som gisslan i Gazaremsan” – ”utan källkritik eller försiktighet” för att ”rättfärdiga folkmordet” i Gaza.

Den 5 december redogjorde brittiska BBC för de videor av nakna och blodiga kvinnor som Hamas själva filmade dagen för attacken, liksom för de många fotografier av kroppar från platserna som tydde på att ett flertal kvinnor (och män) hade våldtagits.

Och till sist, den 7 december 2023, fördömde även vicepresident Kamala Harris de sexuella övergreppen på X.

Striden om sanningen

Den första samlade artikeln om Hamas sexuella våld presenterades i tidningen The New York Times reportage ”’Screams without words’: How Hamas Weaponized Sexual Violence on Oct. 7”, av Jeffrey Gettleman, Anat Schwartz och Adam Sella den 28 december 2023. Tidningen beskrev videon av ”kvinnan i svart klänning” med sönderrivna kläder, särade ben med exponerat underliv, som blev viral under morgontimmarna den 8 oktober.

Journalisterna hade ägnat två månader åt att undersöka stödbevisning i form av videor, fotografier, GPS data från mobiltelefoner, därtill genomfört intervjuer med fler än 150 personer, bland dem vittnen, medicinsk personal, soldater och våldtäktsrådgivare, och slog fast ”att dessa attacker mot kvinnor inte var isolerade händelser, utan en del av ett bredare mönster om genusbaserat våld den 7 oktober”. Men det stora hindret för bevisföringen och vittnesmålen var att de flesta kvinnor som utsattes inte längre var vid liv.

Trovärdigheten i artikeln betvivlades av The Intercept och ett par detaljer i The Times text fick senare dras tillbaka.

Strax efter New York Times redogörelse publicerade Al Jazeera en artikel baserad på Hamas 16-sidiga promemoria ”Our Narrative”, om händelserna den 7 oktober. Enligt underlaget var Hamas plan ”att attackera israeliska militäranläggningar och tillfångata soldater”, vilka skulle kunna användas för att sätta press på de israeliska myndigheterna att släppa de tusentals palestinier som hålls i israeliska fängelser. Gruppen vidmakthåller att det är ”ett religiöst och moraliskt åtagande” för de stridande i Hamas väpnade gren, Qassambrigaderna, att undvika att skada civila, och förkunnar att om det fanns ”något fall av riktat våld mot civila så skedde det av misstag och under konfrontationen med ockupationsstyrkorna”. I utlåtandet medgav de dock att det ”kanske skedde några felgrepp” under attacken ”på grund av den snabba kollapsen av det israeliska säkerhets- och militärsystemet och det kaos som orsakades i områdena nära Gaza”.

Splittringen inom den judiska vänstern

Under en paneldebatt i Paris den 3 mars väckte den judiska filosofen Judith Butler stor uppmärksamhet när hon kallade Hamas attack den 7 oktober som ett uttryck för väpnat motstånd ”med en taktik som vi kan vara för eller emot”. Butler, som tidigare inkluderat Hamas i den progressiva, globala vänstern, klargjorde att hon som person förvisso kände avsky inför taktiken.

Reaktionerna lät inte vänta på sig. Eva Illouz konstaterade krasst, under den skarpa titeln ”The global left needs to renounce Judith Butler” i tidningen Haaretz den 21 mars, att Butlers kommentarer i Paris minsann inte kom efter ett kortsiktigt tvivel, dagen efter den 7 oktober, utan efter publiceringen av flera djuplodande reportage och inlagor. Illouz sammanfattar uppgivet att ”mot bakgrund av det extrema sexuella våld som israeliska kvinnor utsattes för av Hamasmedlemmar, mot bakgrund av rapporter och undersökningar av New York Times, advokater, läkare, icke-statliga organisationer, journalister och civila, som alla har vittnat om extremt sexuellt våld (inklusive könsstympning, blodiga nakna kvinnokroppar, vaginor med infogade spikar, bröst som skurits av med kniv och kvinnor som bundits med rep och sedan skjutits i ansiktet), inför de världsomspännande bilderna av en ung kvinna som dödats och paraderats på en gata i Gaza till folkmassans sång, vad säger Judith Butler till oss? Att de vill ha bevis.”

Men Butler var och är långt ifrån ensam i sin position som judisk kritiker av Israel i allmänhet och kriget i synnerhet. Uppemot 1 000 ”antisionistiska judiska feminister” i USA har till dags dato undertecknat uppropet ”Open letter to the Israeli and U.S. Governments and others weaponizing the issue of rape” från den 28 februari, 2024. Brevet tar sin utgångspunkt i judars särskilda ”ansvar att uttala oss till stöd för palestiniernas rättigheter och mot det pågående folkmordet”, men värjer sig också mot ”försöken att misskreditera anhängare av kvinnors rättigheter som uttalar sig mot våldtäkt”. En liknande balansakt framlades av författaren Masha Gessen i en essä i The New Yorker häromdagen (20/7-24).

FN:s rapport om konfliktrelaterat sexuellt våld

FN:s första skrivelse om förloppet den 7 oktober kom den 4 mars 2024, dagen efter Butlers uttalande. Pramila Patten, särskild representant för sexuellt våld i konflikter, konstaterade där att det fanns ”tydlig och övertygande information” för att gruppvåldtäkter, samt sexuell tortyr och övergrepp på bundna och avrättande kvinnor med sönderskurna genitalier, skett i åtminstone tre kibbutzer, längs gränsen mot Gaza dagen för anfallet.

Resultaten i Pattens protokoll återgavs senare i FN:s generalsekreterare António Guterres’ redogörelse för konfliktrelaterat sexuellt våld i världen under 2023 (tillsammans med anklagelser om sexualbrott utförda av israeliska IDF). I sammanfattningen citeras Pattens slutsatser om att ”det finns rimliga skäl att tro att konfliktrelaterat sexuellt våld förekom under attackerna den 7 oktober på flera platser i närheten av Gaza, inklusive våldtäkt och gruppvåldtäkt, på minst tre platser”, det vill säga musikfestivalen Nova och dess omgivningar, väg 232 och kibbutz Re’im.

Vidare står att läsa att på ”musikfestivalen Nova och dess omgivningar finns det rimliga skäl att tro att flera incidenter av sexuellt våld ägde rum där offren utsattes för våldtäkt och/eller gruppvåldtäkt och sedan dödades”. Ytterligare vittnesmål kom ”från personer som bevittnat minst två fall av våldtäkt på kvinnokroppar”.

På väg 232 kom ”trovärdig information baserad på vittnesmål om en incident där två kvinnor våldtogs av beväpnade element”. I ”kibbutz Re’im verifierade uppdragsteamet ytterligare en våldtäkt på en kvinna utanför ett bombskydd” och på ”de olika platserna för attackerna den 7 oktober fann uppdragsteamet flera helt eller delvis nakna kroppar från midjan och nedåt – mestadels kvinnor – med händerna bundna och skjutna flera gånger, ofta i huvudet”. I fallet med väg 232 hittades, enligt utsagan, ett liknande mönster, som också inkluderade kropparna av några män. ”Även om detta är indicier kan mönstret av avklädning och fasthållande av offer tyda på vissa former av sexuellt våld”, fastställer FN i sitt memorandum.

Beträffande gisslan som förts till Gaza slår redovisningen fast att uppdragsteamet ”fick tydlig och övertygande information om att sexuellt våld, inklusive våldtäkt, sexualiserad tortyr och grym, omänsklig och förnedrande behandling, förekommit mot vissa kvinnor och barn under deras tid i fångenskap” och att det finns ”rimliga skäl att tro att detta våld kan pågå”.

Två vitt spridda uppgifter om det sexualiserade våldet var enligt FN feltolkningar av otränade observatörer. I ett fall sade en första insatsperson att en gravid kvinnas barn hade skurits ut ur hennes livmoder. Det visade sig att kvinnan inte var gravid, utan hade fått inälvorna utskurna.

Resultaten ifrågasätts

Misstron mot beläggen för främst systematiken i det sexuella våldet tycks, trots dessa belägg, vara tämligen spridd inom vissa delar av den svenska vänstern. I tidningen Parabol intervjuas den svensk-uruguayanske Ernesto Katzenstein av den internationella redaktören Francisco Contreras. Katzenstein uppges ha arbetat med bistånd i Guinea-Bissau samt tågtillverkning – och tituleras i tidningen Proletären den 14 mars 2024 som ”ingenjören och lekmannaforskaren inom humaniora”. Katzenstein har, med den kompetensen, författat en bok med den hyfsat självsäkra titeln ”7 oktober – Hamas mot Israel: Myterna, propagandan, sanningen”, och går, i sällskap med Contreras, ”igenom vad som egentligen hände den 7 oktober” (nr 4/2024).

Katzenstein insinuerar att det i själva verket kan ha varit Israel som stod för morden på civila – och framställs som en trovärdig källa i Magasin Konkret, Kommunistiska Arbetarföreningen och Proletären (samtliga av manliga skribenter) som alla pekar på boken som en bra källa för att få reda på vad vi faktiskt vet om den 7 oktober. Katzensteins tillförlitlighet är delvis baserat på hans judiska ursprung (som han delar med cirka 15 miljoner andra) och hans egen släktforskning. ”Det finns två saker som alltid används i propagandasyfte i krig. Det är kvinnor och bebisar”, förklarar Katzenstein, och tillägger att han är beredd att sätta sin ”hand i elden på att våldtäkter inte begicks den 7 oktober” (och med den insatsen torde det vara av ganska stor vikt att försvara sin ståndpunkt).

Lisa Bjurvald, journalist på Vestmanlands Läns Tidning, förhöll sig däremot skeptisk till underlaget för Katzensteins bok, och beskrev argumentationen som inlindad ”i en storm av svårkontrollerade och detaljerade ’fakta’” som liknar de som ”gärna hänger upp sig på sådant som ”omöjliga” produktionsförutsättningar för gasen i koncentrationslägren” eller dylika avledningar.

Våldtäkt inte en fråga om sympatier i kriget

Tvivlen som omgärdar Hamas våldtäkter fick den nordamerikanska liberala feministen Sheryl Sandberg att kasta sig in i debatten med filmen ”Screams Before Silence” – med tydlig hänvisning till The New York Times artikel. I den i alla hänseenden partiska filmen från april i år träffar Sandberg ögonvittnen från Novafestivalen och går igenom utsagor från överlevande, soldater och medicinsk personal, och studerar foton av skändade kvinnokroppar.

Sandberg förtydligar sin ståndpunkt och sitt syfte med filmen i en intervju med Jake Tapper i CNN och understryker att inställningen till våldtäkt inte kan vara beroende av ens hållning i kriget.

På den punkten är jag enig med Sandberg. Och en sak står klart: om tanken med att konfrontera och ifrågasätta journalister, vittnesmål och bevisunderlag var att undvika att dessa berättelser skulle användas i ett propagandakrig, kan man med fog säga att resultatet blivit det motsatta. Uppfattningen om Hamas sexuella övergrepp har snarare förvandlats till sprängstoff, vilket förklarar en viss beröringsskräck.

Och frågan är varför. För vilken betydelse har det för kritiker av Israels förödande krigsföring om det fanns systematiska inslag av sexuellt våld under Hamas attack den 7 oktober? Gör det Israels eventuella krigsbrott ogjorda? Vore det omöjligt att härbärgera Hamas sexuella tortyr och samtidigt bekänna sig som pro-palestinsk? Eller är sympatin med Palestinasaken beroende av Hamas oskuld på den här punkten?

Den logiken riskerar att splittra i synnerhet kvinnor, som, likt Sandberg, antingen riktar blicken mot de sexuella övergreppen på israeliska kvinnor – och därmed förefaller direkt pro-israelisk i vårt polemiska tillstånd. Eller, jämte de självutnämnda manliga revolutionärerna inom vänstern, visar sitt stöd för Palestina genom att spela ned – eller faktiskt förneka – den komponenten. Den politiserade uppställningen visar, i mitt tycke, hur själva grunden för solidaritetsbanden formulerats utifrån ytterst betänkliga premisser. Under vilka genusperspektivet är fortsatt avlägset.

Catrin Lundström

Biträdande professor i etnicitet och migration vid Linköpings universitet.

Såg du veckans partiledardebatt i riksdagen?

Antagligen inte, för den sändes under arbetstid i onsdags. Jag blev dock inbjuden att kommentera den i SVT (tre timmar in), och även om den var sömnig – de hade väl knappt hunnit smälta julmaten – sade den intressanta saker inför valrörelsen.

Här kommer mina iakttagelser.

1. Det är ekonomin, dumbom

Magdalena Andersson gick hårt åt regeringens hantering av ekonomin. Usel tillväxt, massarbetslöshet och konkursrekord – det här är verkligen en svag punkt för Tidögänget. Och även om kulturkrig om mångfaldsprogram i brandkåren får mycket uppmärksamhet, är det ekonomin som vinner val.

Därför lät Nooshi Dadgostar som en klassisk socialdemokrat, när hon förklarade hur viktigt det var med ”tillväxt” och ”konkurrenskraft”. Frågan är hur tydliga reformer vänstersidan kan lova, med tanke på att Magdalena Andersson precis kommit överens om en stram finanspolitik med högern.

2. Småpartierna fokuserar

Vänsterpartiet och Miljöpartiet kommer att lägga allt fokus på profilfrågorna välfärd och klimat. Hellre få ett ja av Socialdemokraterna än nej på allt. Vissa tycker säkert att småpartierna även borde ta värderingskamperna, men om S har bestämt sig och belönas av väljarna, så är detta den enda möjliga strategin för att få inflytande.

Därför är det helt rätt att kritisera SD för att svika arbetare, snarare än att kalla dem rasister. När någon säger ”vi gillar inte invandrare” så är inte ”ni gillar inte invandrare” ett effektivt argument. Alla väljare vet det, men behöver påminnas om att SD är ett elitparti som alla andra till höger.

3. Konservativ hegemoni

Det betyder att de flesta partier är överens, eller tänker inte invända, om migrationen, brottsligheten och försvaret. Där kommer Sveriges linje att ligga fast i några år. Lägg till den strama finanspolitiken så blir slutsatsen att om inte vänsteroppositionen inom Socialdemokraterna vinner mark på kongressen i maj – så kommer vi att få en kombination av konservatism och nyliberalism oavsett vem som vinner nästa val. Det är dystert, som Mathias Wåg precis skrev i en analys av den blå socialdemokratin.

När till och med fackhataren Jeff Bezos har krävt att Washington Post, som han äger, ska bli bättre på att representera glesbygdens arbetare så vet man att något är lurt. Det krävs mer än ord för att vara folklig.

Leonidas Aretakis

Chefredaktör på Flamman.

Palestinas främste historiker erbjuder en välkommen motbild till den gängse rapporteringen om konflikten. Men med Gaza i ruiner tyder det mesta på att lärdomarna kommer för sent.

När USA:s president Joe Biden i slutet av november förra året, på Black Friday sågs komma ut ur en bokhandel med historikern Rashid Khalidis bok Hundraårskriget mot Palestina – som först kom ut 2020 – var det många som höjde på ögonbrynen. Var det ett tecken på att synen på Palestina kan vara på väg att förändras i USA? Khalidis svar på sådana förhoppningar var stramt: ”Det är fyra år för sent.” Palestinas öde är på många sätt redan beseglat, med USA:s goda minne. Nu har hans bok kommit i svensk översättning (Karnelval, 2024).

Som i alla konflikter har historien om den mellan Israel och Palestina skrivits av segrarna. I över hundra år har Israel och den sionistiska rörelsen kunnat utmåla sig som den svagare parten, trots att de från början har haft stöd av några av världens mäktigaste imperier, från det brittiska till det amerikanska. Det har gjort det möjligt för stora delar av västvärldens befolkning att se det som en jämn och ”komplicerad” konflikt (frågan om hur den ska lösas är komplicerad), trots att ena sidan har haft övertaget i över hundra år.

Resultatet är att den okunskap som präglar det allmänna medvetandet gör det möjligt att utmåla en palestinsk attack – hur förkastlig den än må vara – som en oförklarlig blixt från klar himmel, snarare än en förutsägbar reaktion på årtionden av allt hårdare förtryck.

Rashid Khalidis bok är på så vis ett undantag. Khalidi, som är pensionerad historieprofessor vid Columbiauniversitetet i New York och medlem av en av Palestinas mest framstående familjer, har skrivit en skildring av konflikten ur det perspektiv som ges minst uppmärksamhet: palestiniernas.

Huvudmålet för Khalidis kritik är inte oväntat den allt mer extrema israeliska eliten och dess naiva och duperade uppbackare i väst.

Som bevis på att det inte fanns något oskyldigt i sionismens projekt att anlägga en stat på ett redan befolkat land, inleder han med att citera ett brev av sin förfader Yusuf Diya al-Din Pasha Khalidi, ledamot för Jerusalem i det ottomanska parlamentet, till sionismens grundare Theodor Herzl. När denne offentliggjorde sina planer på att kolonisera Palestina skrev Khalidi den äldre till Herzl och bad honom att tänka om. Herzls svar var enligt Rashid Khalidi ett typexempel på kolonial logik: han tonade ned den inhemska befolkningens krav och hävdade i stället att judisk kolonisering skulle främja alla invånare i området, oavsett religion och etnicitet.

Det som gör sionismen unik enligt Khalidi, är att den både är en bosättningskolonial ideologi och en nationell självständighetsrörelse, något som gör att båda sidor kan välja att se vad de vill när de betraktar Israel. Kritikerna ser bara det förra medan anhängarna bara ser det senare. Khalidi håller dock konsekvent båda i blicken.

Israels självbild som en isolerad, demokratisk oas i en fientlig, auktoritär öken motsägs av det faktum att landet alltid haft de mäktigaste av allierade. Med brittiska, franska och amerikanska arsenaler i ryggen har Israels historia präglats av vad Khalidi ser som en serie krigsförklaringar mot det palestinska folket.

Khalidi visar att om det är några som har varit isolerade under konfliktens historia så är det palestinierna. Deras enda beskyddare i form av arabstaterna och deras organisation PLO, var från början opålitliga då de alla hade egna agendor, och i vissa fall till och med drog nytta av ett splittrat och ockuperat Palestina. I dag är Israel inte omringat av fientliga arabstater som vill utrota dem, utan av en rad auktoritära USA-allierade regimer som främst vill sitta still i båten.

Huvudmålet för Khalidis kritik är inte oväntat den allt mer extrema israeliska eliten och dess naiva och duperade uppbackare i väst. Men han har inte mycket mer till övers för det palestinska ledarskapet som han hävdar aldrig har förstått vikten av att påverka folkopinionen i länder som USA.

Den palestinska motståndsrörelsen har visserligen också frambringat klarsynta ledare och ideologer, men dessa har systematiskt mördats av Israel – såsom Ghassan Kanafani vars bil sprängdes av Mossad 1972. Vissa av dem insåg dock något annat som gör sionismen unik, nämligen förintelsen och antisemitismen. När den pakistanske tänkaren Eqbal Ahmad gjorde en lägesanalys för PLO 1982, påpekade han att väpnat motstånd mot ett folk som det israeliska bara kommer att stärka offermentaliteten och därmed dess mest extrema element: våld fungerar inte när man förtrycks av ett folk som självt utsatts för utrotning.

Läs mer

Jubel på gatorna i Tel Aviv i november 1947 efter FN:s omröstning om en tvåstatslösning. Foto: AP/TT.

Kultur • 20 augusti, 2023

Israel-Palestina: Målet är att minnas gemensamt – för att kunna glömma

Trots det blev reaktionen på den framgångsrika och ickevåldsamma första intifadan vad Khalidi ser som en regression: splittring av det palestinska ledarskapet och grundandet av det våldsbejakande och antisemitiska Hamas. Efter ännu en blodig våldscykel är det kanske dags att Ahmads insikt görs igen. Problemet är att Israels ledarskikt och stora delar av befolkningen i dag är så radikaliserade att varken fredligt eller militant motstånd tycks göra någon skillnad. Efter att USA bidragit till det allt fler experter nu kallar folkmord på palestinierna är det svårt att se en återgång till Ahmads linje. Även om opinionen skulle vända i väst, vilket den håller på att göra bland unga i USA, är risken därför stor att Khalidis svar till Biden även gäller för konflikten i stort: ”Det är fyra år för sent.”

Jonas Elvander

Utrikesredaktör och doktorand vid European University Institute i Florens.

David Lynch var motsatsernas man – en lekfull absurdist som inte vek för det skrämmande. Han var ett naivt charmtroll in i det sista, skriver Charlotte Wiberg.

Vi visste redan att utsikterna för ytterligare en film inte var goda. David Lynch var 78 år gammal och den rökning han alltid njutit så mycket av hade gjort honom så sjuk att han inte kunde lämna sitt hem.

Ändå verkar det på något sätt osannolikt att han nu faktiskt har dött. En förvuxen pojke med rufsigt hår som aldrig riktigt verkade bli gammal.

Och naturligtvis höll han humöret uppe i det längsta. Så sent som i augusti hävdade Lynch att han aldrig skulle gå i pension. Sådan var han – en ständig optimist. Men en optimist som med sin konst närmast konstant rörde sig i mörkret. Någonstans i denna motsägelse uppstod en alldeles egenartad konstnärlig uttrycksförmåga, och en överflödande kreativitet som gestaltade sig inte bara i film, utan också i musik och måleri.

I biografin Drömvärldar berättar Lynch om hur han som pojke cyklade runt i småstaden Boise och såg hur det lyste hemtrevligt i vissa fönster, medan andra befann sig i olika stadier av mörker. ”Från de husen fick jag en känsla av att saker pågick som inte var trevliga. Jag grubblade inte över det, men jag visste att det pågick saker bakom dörrarna och fönstren.”

Nej, David som var en glad helyllepojke i femtiotalets USA grubblade inte. Men i sina filmer är det just de dörrarna och fönstren som han öppnar och tittar in genom. Där finns Frank och Dorothy i Blue velvet, Bob i Twin Peaks, the Mystery Man i Lost highway, the Lost Girl i Inland empire. Skrämmande, lidande figurer, ofta i bjärt kontrast med en vykortslik idyll med hygglig men naiv befolkning.

Det lär ha varit en trend i London under åren efter att debutfilmen Eraserhead kommit ut (1977) att se den under en syratripp.

”Varför finns det så mycket lidande i världen?” utbrister Laura Derns rollfigur Sandy i Blue Velvet. Lynch var nu inte den politiska konstnär som försökte förklara sociala problem, men ändå kunde han ibland med sina mardrömslika gestaltningar belysa dem ganska precist. Det är ingen tillfällighet att hans allra mest skrämmande figur, en gestalt alltför hemsk för att få framträda tydligt, befinner sig i Mulholland Drive bland soporna på baksidan av en diner i Hollywood, som en hemlös och bortkastad person – helt enkelt ett förkroppsligande av total fattigdom.

Det lär ha varit en trend i London under åren efter att debutfilmen Eraserhead kommit ut (1977) att se den under en syratripp. Jag har alltid tyckt att det verkar vara en sällsynt dålig idé. Eraserhead är en abstrakt film med hög ångestnivå. Lynchs karriär innehåller mer förhållandevis konventionella filmer, som Elefantmannen eller The Straight story men mot slutet kom han tillbaka till den totala ångesten med Mulholland Drive och det abstrakta med Inland empire. Den sistnämnda filmen från 2006 kan karakteriseras som en tre timmar lång surrealistisk skräckfilm som gjordes med handhållen digital kamera, ett briljant långfinger till allt vad lyxproduktion och manusregler heter.

Men allt dess mörker och kaos kommer, om man ska tro vad Lynch själv hävdat, ur ett avklarnat sinne som hållit sig sunt med hjälp av transcendental meditation, något han under närmast hela sitt vuxna liv sysslat med. Återigen framträder en stark kontrast mellan något rofyllt och positivt och det mörker som ändå emanerar ur det.

Vid sidan av det konstnärliga arbetet finns David Lynch Foundation, en stiftelse som ägnar sig åt transcendental meditation. Året efter Inland empire åkte regissören till Tyskland med sin guru med planer på att upprätta ett TM-universitet i Berlin. Lynch höll ett föredrag inför tyska ungdomar om hur han ville skapa ett nytt och starkt Tyskland – gurun uttryckte det som ett unbesiegbares Deutschland, ett ”oövervinnerligt Tyskland”, och den vid denna historiska tidpunkt självklart antifascistiska publiken som kände vibbar från Tredje riket gick i taket.

Men Lynch lät sig inte avskräckas utan avslutade med ett hurtigt ”Låt oss djärvt marschera mot en glänsande, ljus framtid!” Det är förstås otroligt komiskt. Men att David Lynch trodde på meditation som ett sätt att förändra samhället till det bättre avslöjar ju en nästan oförlåtlig politisk naivitet. Att han samtidigt var en av historiens mest briljanta filmregissörer och en fantastisk konstnär, ligger väl i motsägelsefullhetens natur. Eller så är naiviteten det bjärt kolorerade vykortsvansinne som bara är genialitetens nödvändiga baksida.

Filmer i urval:

Eraserhead (1977)
Elefantmannen (1980)
Dune (1984)
Blue velvet (1986)
Wild at heart (1990)
Twin Peaks (1990–91)
Twin Peaks: Fire walk with me (1992)
Lost highway (1997)
The Straight story (1999)
Mulholland Drive (2001)
Inland empire (2006)
Twin peaks: The return (2017)

Charlotte Wiberg

Charlotte Wiberg är journalist och kritiker.

Den äldre mannen vände sig mot mig och frågade: ”Vilken judisk familj kommer du ifrån?” Mannen var en prominent företrädare från en känd judisk släkt, och hans självsäkerhet visade att han antog att jag visste vem han var, men att jag för honom var vem som helst. Vi satt bredvid varandra på en bokrelease, och överrumplad men artigt svarade jag att mina föräldrar flydde från Polen i slutet av 60-talet. Ett omotiverat stråk av skam drog genom hjärnan eftersom min migrationsvåg saknar status. Jag såg hur han sken upp och rätade på ryggen: ”Ni är den invandrargrupp som integrerats snabbast och klarat sig allra bäst!” Det var naturligtvis menat som en tröst, men jag kände ändå en tung eftersmak.

När Sverige i år uppmärksammar judars 250-åriga närvaro i landet är det 1775 som räknas som år noll. Det är då Aaron Isaac från Mecklenburg får ett skyddsbrev av Gustav III där han fick ett signerat tillstånd att slå sig ned i Stockholm och etablera sin sigilltillverkning. Händelsen får stå som symbol dels för det upplysta Sverige med dess religionstolerans och dels för den ideala juden. Den moderna versionen är den önskvärda invandraren, han som startar företag, tacksamt undviker att ligga någon till last och inte glömmer att ropa ”god jul” innan han utom synhåll sätter sig på en bönematta.

Bakom framgångssagorna med en handfull judiska familjer som grundade företagsimperier, fanns också ett trasproletariat, mestadels från Östeuropa och inte sällan ortodoxa, som överlämnades åt Judiska församlingen att ta om hand och städa undan. Judiska gårdfarihandlare, ”knallar” har förekommit i Sverige även före Aaron Isaac och utanför storstäderna. Eller har du hört talas om judekullorna, som tillverkade smycken av hår i Dalarna?

Hur mycket språk, kultur, trosuppfattningar och traditioner ska behöva offras i kampen för rätten att leva?

Missförstå mig inte. Jag ser fram emot att få lära mig mer om svenskt-judiskt liv och hur en minoritet blivit en del av svensk historia. Att regeringen anslagit mer forskningspengar är också välkommet. Jag blir stolt.

Men jubileet firas i skuggan och under direkt påverkan av ett kulturkrig där judars status automatiskt associeras till det som sker i Gaza och vi används som guldmynt i ett transaktionsnummer: att särskiljas oss från muslimerna. Det här är inte bara en känsla, utan formuleringar om accelerande antisemitism kopplat till den 7 oktober återkommer i motioner och debattartiklar om jubileumsåret. Fixeringen vid den här tidpunkten skymmer effektivt judars och muslimers tusenåriga samlevnad i Nordafrika, Irak, Turkiet och Syrien och Europas inbitna judehat.

Vårt beskydd och välkomnande är villkorat av kravet att vi – för vår egen säkerhet – sympatiserar med rådande syn på invandrare i allmänhet och muslimer i synnerhet. Varningsklockor klämtar så alla svenska judar borde höra dem. Det är nämligen inte första gången som en sårbar folkgrupp demoniseras och anklagas för varje samhällsproblem.

Om det är någon grupp som den hårda vägen fått lära sig att inte sticka ut så är det vi. Vägen till att accepteras som svenskar har varit både lång och fylld av bakslag. Priset? En stenhård assimilering som raderat ut en långt mer heterogen och rik judendom än vad som finns kvar i dag. Hur mycket språk, kultur, trosuppfattningar och traditioner ska behöva offras i kampen för rätten att leva? Jag tänker ibland på vilken ångest svenska judar måste ha haft när de såg hur norska tjänstemän beredvilligt och med civilbefolkningens hjälp lämnade över norska medborgare till nazisterna 1942. Så mycket var ett norskt pass värt.

Läs mer

Under gymnasiet gick SD:s Oscar Sjöstedt under namnet ”Rasse-Oscar”. I veckan var han en av undertecknarna av partiets artikel om SKMA. Bild: Inte rasist, men.

Kommentar • 21 oktober, 2024

För SD är vi judar bara ett redskap

Det känns sorgligt att firandet som ska minnas kampen för acceptans sker under ett år då Sveriges politik styrs av ett rasistiskt parti grundat av nazister och där nationalistiska idéer om svenskhet hos politiker som Ebba Busch blivit en tvångströja att vifta med som en varningsflagg.

Historien om judarna i Sverige är värd att berätta igen och igen. Men jag önskar att vi kunde ta tillfället i akt att visa större solidaritet med svenska muslimer och det de utsätts för. För vi vet exakt vad ni går igenom.

Paulina Sokolow

Kulturredaktör och konstvetare.

I tystnad har stålbolaget SSAB dragit sig ur USA:s största satsning någonsin på grön industri. Beslutet innebär att bolaget går miste om 5,5 miljarder – som skulle använts för att tillverka ”grönt stål” i Mississippi.

I mars 2024 beslutade Joe Bidens regering att investera en miljard dollar i tillverkning av så kallat grönt stål i USA. Satsningen var en del av ett större paket för omställning, som USA:s energiminister Jennifer M. Granholm beskrivit som landets största investering någonsin i grön industri.

En av de två vinnarna i upphandlingen var Nordens största stålkoncern SSAB, som till 16 procent ägs av svenska staten, och släpper ut nästan 12 procent av Sveriges årliga koldioxid. Bolaget är en av deltagarna i projektet Hybrit som inlett ståltillverkning med vätgas i Luleå – den första anläggningen i aktiv drift i Europa.

Det svenska bolaget skulle tilldelas 500 miljoner amerikanska dollar – motsvarande 5,5 miljarder kronor i dagens värde. Planen var att bygga en anläggning i staten Mississippi för att tillverka stål med hjälp av vätgas, i en så kallad DRI-process, även kallat järnsvamp. I stället för att framställa järnet i en masugn med hjälp av koks, som är ett fossilt kol, direktreduceras järnmalmen med en blandning av väte och kolmonoxid.

Läs mer

Det fossilfria stålet Hybrit utgör kronan i den gröna svenska industrisatsningen. Foto: Erland Segerstedt.

Inrikes • 03 juni, 2023

Frågorna som vänstern borde ställa om Hybrit

Men i december, precis innan jul, drog sig det svenska bolaget ur förhandlingarna. Beslutet skedde i tysthet, och uppmärksammades i media först i mitten av januari.

Leigh Perry-Herndon, SSAB:s amerikanska kommunikationsansvarige, svarar bara på Flammans frågor med ett kort officiellt uttalande från företaget. Där gör man tydligt att man fortsätter med andra liknande projekt i USA, men att detta samarbetsavtal är skrotat.

Flamman har tagit del av information och analyser som delats i upphandlingsprocessens interna kanaler. Där menar ”ståldirektören” från en involverad intresseorganisation att SSAB varit ”genomgående okommunikativa” i förhandlingarna, och kommit med få och tunna uppdateringar till resten av nätverket.

Man spekulerar även i om SSAB ”som ett svenskt företag” kan ha fått kalla fötter inför den kommande Trumpregeringens attityd till statligt industristöd, förnybar energi och utländska investeringar. Det visas dock inga bevis för att SSAB:s beslut skulle ha med amerikansk dagspolitik att göra.

De mer konkreta problemen tycks främst handla om Hy Stor, ett amerikanskt uppstartsbolag inom energilagring som är partner till SSAB och leverantör av det väte man behöver för stålprocessen. Enligt Flammans uppgifter står Hy Stor inför ”allvarliga utmaningar, både förändringar i ledarskap och utrustning som inte levererats”.

Läs mer

Stadssilhuetten i Esbjergs hamn vittnar om övergången till förnybar energi. Foto: Alexander Farnsworth/Istock.

Kommentar • 20 september, 2024

En frisk fläkt från Danmark

Hy Stor har haft stora planer i delstaten förut – Mississippi Clean Hydrogen Hub (MCHH), ett annat statligt sponsrat jätteprojekt, skulle bli USA:s största vätgasanläggning. Till detta lade företaget en miljardorder på elektrolysutrustning från det norska bolaget Nel, men avtalet bröts på grund av förseningar.

Hy Stors webbsida är vid tillfället ur funktion. Laura L. Luce, Hy Stors grundare och vd, uppger på Linkedin att hon lämnade företaget i höstas, och står nu i stället skriven som chef för ett bolag vid namn ”Re•stor” – troligen inte det australienska bolag med samma namn som tillverkar miljövänliga tvättprodukter.

Flamman har sökt SSAB i Sverige, som avböjer att kommentera.

Liz Fällman

Reporter på Flamman.

Svenskpalestiniern Ahmed Abuzaid blev fast i Gaza när kriget bröt ut. Nu bor han i tält i flyktinglägret Khan Yunis, medan Israels bombningar fortsätter oförtrutet. ”Min enda önskan är att komma tillbaka till mitt liv i Sverige”, säger han till Flamman.

När svenskpalestiniern Ahmed Abuzaid först hörde om vapenvilan satt han på ett litet kafé på stranden.

– Det första jag kände var en stark glädje i hjärtat. Äntligen. Men sedan blev jag snabbt ledsen igen. Vi har förlorat många vänner och släktingar, och mycket tid från vårt liv. Lite tid från min familj, från mitt jobb, från att ta hand om min hälsa.

I vårt område dog 7 personer samma morgon och totalt 45 i hela Gaza

Vapenvilan mellan Hamas och Israel i Gaza träder i kraft den 19 januari, uppgav Qatars premiärminister Mohammed bin Abdulrahman bin Al-Thani i onsdags. Redan då utbröt spontana firanden på Gazas gator.

Men på marken är allt som förut.

– Efter att vapenvilan annonserades kom ett helvete av bombningar. Det är ständiga skjutningar, folk som dör, gränsen har inte öppnats, ingenting. I vårt område dog 7 personer samma morgon och totalt 45 i hela Gaza.

Det har gått ett år sedan vi senast pratade. Även den gången skickade han sina svar som röstmeddelanden i en samtalsapp, då täckningen var för dålig för att prata över telefon.

Ahmed Abuzaid på kaféet i Gaza. Foto: Privat.

Inte heller i det längre perspektivet har mycket hänt.

Ahmed Abuzaid är en av många palestinier som i december 2023 klämdes ihop i Rafah nära egyptiska gränsen, efter att Israel bombat och gått in norra Gazas större städer. Staden hade 2017 en befolkning på 170 000, och i februari 2024 hade den växt till 1,4 miljoner.

Vid tidpunkten för invasionen bodde han tillfälligt i Gaza stad. Han har varit bosatt i Sverige sedan 2014, senast i Örebro med sin fru och hennes barn sedan tidigare.

– Jag saknar framför allt min familj. Hela mitt liv finns i Sverige, min fru och barn, mitt jobb.

Han är utbildad fysioterapeut och pendlar till jobbet som rehabassistent på Baggängens vårdcentral i grannstaden Karlskoga, och är även ungdomstränare för klubben ÖMBK Multibasket.

Vi äter precis så att vi överlever för dagen, och alla har inte råd att köpa mat

– Jag är fortfarande tjänstledig utan lön.

Han talar svenska, var populär bland sina kollegor, och hade familj.

– Men allt det är långt borta, så det är tufft för både min fru och mig. Hon har gått igenom mycket själv. Att hon jobbar, tar hand om familjen, är orolig för min situation och försöker hjälpa mig. Ibland får vi kontakt men ibland inte.

En kort tid innan kriget började reste han till Gaza för att äntligen ansöka om svenskt uppehållstillstånd för arbete, vilket bara kan sökas utomlands.

Så den 7 oktober kom kriget och de svenska myndigheterna kunde inte hjälpa ut honom, eftersom han inte var svensk medborgare. I stället behövde han resa till Kairo för att ansöka om att resa tillbaka, men gränsen mot Egypten var stängd, och är det fortfarande i dag.

Läs mer

Brända bilar i Huwara den 27 februari 2023, efter en våldsam bosättarräd som svarade på att två bosättare sköts ihjäl av en palestinier. Foto: Majdi Mohammed/AP.

Utrikes • 12 januari, 2024

Dagen efter Gaza

Han säger att det senaste året har livet varit hårt för palestinierna.

– Det är jättesvårt att få tag på mat. Den sista veckan finns det att köpa, men har blivit otroligt dyrt. Många viktiga saker finns inte alls, som mjöl och ägg. Mjölk finns, och ett kilo kyckling kostar nästan 800 kronor. Vi äter precis så att vi överlever för dagen, och alla har inte råd att köpa mat.

Han säger också att många utnyttjar utsattheten.

– Det finns också folk som använder kriget för att få business, tjäna pengar genom att sälja saker jättedyrt. Så situationen är komplicerad.

Han skickar en kornig video med ett bombnedslag och ett stort rökmoln bara några hundra meter bort, och några bilder: hans lilla hus som ligger i ruiner, ett lägenhetshus i Rafah där han bodde som är helt utblåst av bombningarna.

I dag bor han i tält i flyktinglägret Khan Yunis, lite längre norrut.

För ett år sedan pratade jag med hans fru Rihana Abuzaid, som jobbar som psykolog. Redan då var hon uppenbart påverkad av hela processen, och hade förgäves ringt runt till både myndigheter och ambassader för att få hjälp.

Hon sade då att det kändes som att hon var där själv.

Hemma i Sverige pendlar Ahmed Abuzaid mellan sin bostad i Örebro och Karlskoga, där han arbetar som rehabassistent. I dag är han tjänstledig utan lön. Foto: Privat.

– Han väntar på att dö, eller att någon som är nära ska dö. När någon du älskar är i fara så är du själv i fara. Jag är hela tiden spänd. Alla säger: ”Det är inte mitt ansvar.” För att han inte är svensk. Men han har bott här länge, har utbildning, fast anställning, körkort, id-kort, hus och familj.

Ahmed Abuzaid var också mycket uppskattad av kollegorna. Han fick en tårta av regionen som går till medarbetare som ”gör det där lilla extra”. ”Tänk om alla hade samma syn på äldre människor som Ahmed. Är det någon som är värd en tårta så är det han”, sade 80-åriga Tora som nominerat honom.

Hans chef Christina Vanberg Långh bekräftade bilden:

– Han spelade in egna videor där han visade hur hon skulle träna. Han har en tro på alla människors möjligheter att tänka nytt. Han var omtyckt bland kollegorna och av mig som chef också.

Han var också engagerad i svenskt kulturliv, och har bland annat engagerat sig i konstcentrumet på Ställbergs gruva.

Han berättar att han saknar det liv han byggt upp oerhört.

– Min enda önskan är att vapenvilan faktiskt börjar och att de öppnar gränsen. Jag hoppas det. Så att jag kan komma tillbaka till mitt liv i Sverige.

Leonidas Aretakis

Chefredaktör på Flamman.

Medlemmarna har fått nog av Fredrik Reinfeldts arrogans inför den folkrörelse som är svensk fotboll. Socialdemokraterna borde studera hans fall noga inför vårens partikongress.

Levande läktare, proppfulla ungdomsklubbar, ideellt engagemang, ökande medlemsantal och demokratiskt anordnade bojkotter av överprissatta kiosker.

Bilden som sätts av svensk fotboll är inte sällan negativ – supporterkulturen är full av våld, hat och stök. Det är förstås delvis sant – men för många av oss som är aktiva på läktarna och i föreningarna är det solklart att alla krafter som gör anspråk på att leda levande folkrörelser har mycket att lära av svensk fotboll.

Också nu, när Fredrik Reinfeldts ledarskap för Svenska fotbollförbundet ifrågasätts.

Alla ledare som gör anspråk på att leda demokratiska organisationer och levande folkrörelser bör komma ihåg det.

”Fotbollsförbundet är på väg att förvandlas från en folkrörelse till en tjänstemannaorganisation”, säger en distriktsaktiv fotbollsprofil i Sportbladets granskning av kritiken mot den tidigare statsministern. I Sportbladets läsarundersökning ger 77 procent av läsarna lägsta möjliga betyg till Reinfeldts ordförandeskap, och sedan en vecka står det klart att han nu utmanas om ledarposten.

Distrikten har fått nog och nominerar en annan kandidat, Simon Åström, ordförande för Svensk Elitfotboll. Flera aktiva medlemmar har tröttnat på tjänstemannafieringen och den upplevda antidemokratin – Reinfeldt leder ett fotbollsförbund som röstat ja till VM i diktaturerna Qatar och Saudiarabien och kört över medlemmarnas beslut om videoassisterad granskning. Han upplevs dessutom som frånvarande bland medlemmarna i distrikten.

Utmanaren Simon Åström säger i en intervju att han ”känner ett väldigt starkt stöd från hela fotbollsrörelsen”, och flera experter förutspår att marken nu kommer att börja gunga under fötterna på Reinfeldt. Fotbollsrörelsen, ja. I svensk fotboll är det nämligen inte förtroendet från oljebolagens vd:ar och aktieägare som en förbundsordförande behöver vinna. Det är vårt. Det är rörelsen som väljer – eller väljer bort – sin ordförande. Alla ledare som gör anspråk på att leda demokratiska organisationer och levande folkrörelser bör komma ihåg det.

Inte minst inom arbetarrörelsen, som bygger på samma principer. Vad vill medlemmarna? I svensk socialdemokrati rasar nu debatten om den ekonomiska politiken – och den lär fortsätta rasa till partikongressen 2025.

Läs mer

Fredrik Reinfeldt har öppnat sina hjärta inför Saudiarabiens mördande av migrantarbetare. Foto: Jonas Ekströmer/TT.

Ledare • 16 december, 2024

Ett svenskt stolpskott

Vilka ramar ska diktera villkoren för investeringar i samhällsbygget? Hur utformar vi en skattepolitik som avslutar eran av Sverige som ett skatteparadis för miljardärer?

Många S-medlemmar vet ungefär vad svaret bör vara, samtidigt som deras idéer ignoreras av partiledningen. De medlemmarna tillhör förvisso utmanarna inom Reformisterna, SSU, LO och S-studenter – men de bor uppenbarligen också i Göteborg, Dalarna, Västernorrland, Kronoberg, Stockholm, Göteborg och Skåne, som nu antagit i princip samma ekonomiska politik.

Stora delar av rörelsen befinner sig i dag på vänster planhalva. Partiets ledning gör nog klokt i att skicka i väg en passning ditåt.

Linn Svansbo

S-debattör och djurgårdare.

Enkla, likformiga husblock som kommer färdiga från fabriken, för att sedan flyttas vidare. Projekt som Campus Björksätra vill lösa bostadsbristen på modulärt vis. ”Skandalöst”, tycker socialdemokraten och bostadspolitiska experten Lennart Weiss – som betalar lika mycket för sin Södermalmslägenhet.

”Inga mellanhänder! Första Hand! Kampanjrabatt för 29 lägenheter under Black Week! Endast 7 995 per månad! (Ordinarie pris 10 000:-)”

Vissa av Stockholms bostadssökare ser erbjudandet i ett reklaminlägg från poddprofilen Navid Modiri. Andra blir kontaktade direkt på Blocket av bolaget DCL Björksätra, som kommer med ett sällsynt erbjudande: Black Friday-rea på en hyreslägenhet. Den är på 25 kvadrat, och ”arkitektritad med en underbar kombination av cement och trä, som närmast känns som New York och Berlin”.

– Vi hade svårt att nå ut på marknaden med lägenheterna, något vi trodde skulle vara jätteenkelt. Då kom någon på idén att göra ett Black Friday-erbjudande, och efter det har vi haft hög fart på inflyttningarna, säger Andreas Martin-Löf (bilden), arkitekt och chef för DCL Björksätra, till Flamman.

– Det är viktigt att det bor folk i dem så inte otryggheten ökar, dels är det viktigt med intäkter så att vi har råd att demontera husen i den södra delen.

Att ställa upp modulhus på tomter med temporära bygglov på 10–15 år har blivit en allt mer populär lösning på bostadsbristen, ofta riktat till resurssvaga grupper som unga och nyanlända. Byggnaderna köps mer eller mindre färdiga, ofta från Ryssland, Kina eller Baltikum, med tanken att de ska kunna flyttas vidare till en annan tomt när tillståndet tar slut.

Flexibelt, billigt och miljösmart, menar förespråkare – men modellen är kontroversiell. Sektorn har präglats av obetalda miljonskulder till kommuner, farliga hus och byggarbetsplatser, mutbrott och till och med mord på entreprenörer.

Representanter för byggindustrin, missnöjda grannar liksom politiker har kritiserat modulbyggena, ofta som en ekonomisk förlustaffär. Vänsterpartiet har varit bland de mer positiva, och förespråkat dem i både Stockholm och andra kommuner som studentbostäder.

En av de mer framträdande kritikerna är Lennart Weiss (bilden), direktör för byggbolaget Veidekke och socialdemokratisk bostadspolitisk veterandebattör. Han hördes bland annat under 2015, då de var på tapeten som akut bostadslösning för flyktingar.

– Hur tänker man kring samhällsbygget i stort om man smäller upp en massa modulhus? Om man tänkt sig att människor ska stanna och bosätta sig i Sverige ska de väl inte hamna i enklaver, som bara blir varianter på en flyktingförläggning. Man ska bygga vanliga bostäder, så att integrationen fungerar.

Weiss möttes av invändningen att det skulle bli mycket dyrare. Tvärtom, menade han – med data på sin sida. En analys av företaget Evidens visar att hyresrätter i tillfälliga modulhus i snitt kostar mer att bygga än hyresrätter i skyskrapan Turning Torso.

– På mark med tillfälligt bygglov har du en tidsbegränsning på max 15 år. Vad får du för kostnad per kvadratmeter, om du ska skriva av allt efter det? När jag tog upp det med Boverket, som inte verkade ha gjort den här analysen alls, backade de snabbt. Men sådana här lösningar dyker upp med jämna mellanrum, och man begår samma misstag varje gång.

2028 ska inga moduler alls stå kvar på Campus Björksätras tomt, där en ny skola planeras. Området liknar redan nu en byggarbetsplats. Hälften av de nedsläckta barackerna är tomma och på väg att rivas, medan resten är bebodda eller görs redo för nya hyresgäster. I flera av de slitna träfasaderna finns stora hål.

Ett antal moduler kommer vi inte att flytta, de andra har ju fått onödigt dåligt rykte.

– Vi kör ”hauls”, släpper ett antal åt gången och renoverar i takten de går åt. Många var i väldigt dåligt skick innan renovering, säger Adam, en av DCL:s byggarbetare i området.

Han öppnar dörren till visningslägenheten som syns på Blocket, exempelinredd med plastblommor, tofflor och en vinflaska.

– Vissa har vi inte ens lagt matta i än, men en tjej tyckte att det såg snyggare ut med exponerat betonggolv, så hon ville ha det så.

Historien om Campus Björksätra börjar 2012, då Stockholms fastighetsnämnd ger grönt ljus åt tillfälliga bostäder på en rivningsyta mellan Sätra och Bredäng. Runt 280 modulhus ska ge tak över huvudet åt studenter och gästforskare på KTH.

Bakom projektet står den tidigare i år konkursade byggherren DAP, tillsammans med bolaget Soleed, ett gäng ”gråhåriga herrar” med en fabrik i Eksjö. De vill bygga moduler i kerambetong, en lätt och stark betongvariant men som sällan används i hela byggnader.

I bakgrunden finns förvaltarbolaget Studentbostadsfonden, som i sina obligationspapper erbjuder ”hyresintäkter från dag ett” med 6,5 procents ränta. Den stora bristen på studentbostäder gör modulerna till ett ”tryggt tillgångsslag med stabil avkastning”, och man lovar sina investerare att deras livslängd ”ligger i nivå med vanliga bostadshus (ca 50 år)”.

”Detta medför att underhållet kan hållas till ett minimum samtidigt som modulerna kan flyttas enkelt och billigt. Även om byggnaderna ska klara sig utan större underhåll i många år framöver så är värdet skyddat mot konstruktionsfel eller kvalitetsbrister.”

2021 upptäcks sprickor i flera av modulernas betongelement. Säkerheten för de boende kan inte garanteras, och merparten utryms. Man skriver ned värdet på modulerna med 97,8 miljarder kronor, då flyttbarheten sannolikt påverkats. KTH säger upp avtalet. Studentbostadsfondens vd Martin Berchtold rör sig snabbt vidare till tjusigare bostadsjaktmarker: spanska solkusten.

Det här är papplådor. Det blir dåligt och dyrt hur du än vrider och vänder på det, och är dessutom inget kvalitativt samhällsbygge

– Det har spruckit i en del innerväggar eftersom de har gjutit ihop stommen med gipsskivorna. Ett oklokt sätt att bygga på, menar Andreas Martin-Löf, och fortsätter:

– Vi har utrett det, och den strukturella betongen har inte haft problem. Ett antal moduler kommer vi inte att flytta, de andra har ju fått onödigt dåligt rykte. Det är klart man blir orolig som lekman om man ser en spricka, men är det bara en skönhetsfläck eller kan det vara farligt? Sådant händer hela tiden.

För de icke utdömda modulerna står ”cirkulärt återbrukstänk” på agendan, berättar Andreas Martin-Löf.

– Efter att bygglovet går ut ska vi börja titta på förflyttning till Åkers Styckebruk i Strängnäs. Jag kommer bli så nöjd om vi lyckas bygga nya, fina hus av de här modulerna, och det vi kan göra med de här sprickorna du pratar om är att gipsa igen dem. Sätter man in en ny, tunn renoveringsvägg kan det inte spricka längre. Med en enkel konstruktionsförändring kan de bli permanenta bostäder, som står längre än 30 år.

Lennart Weiss är skeptisk till kalkylen.

– Vad blir omställningskostnaden? Om du först ska bereda marken på en ny tomt, och dra vatten, avlopp och el? Vilka skavanker uppstår i transporten till Strängnäs, innan du ens kopplat in dem? Det blir världens dyraste bostäder, samtidigt som produkten och boendemiljön blir ganska undermålig.

Han tar även upp att studentbostäder har extra hög rotation på hyresgäster, och därmed hög förslitning. Lösningar som dessa är ett resultat av att bostadsfrågan generellt ”har prioriterats ned kraftigt” och att grupper som unga eller nyanlända ”inte kostar så mycket politiskt att strunta i”, menar Lennart Weiss – som återkommer till att det verkligt billiga är att tänka långsiktigt.

– Det här är papplådor. Det blir dåligt och dyrt hur du än vrider och vänder på det, och är dessutom inget kvalitativt samhällsbygge. Man ser framför sig kreativa quick and dirty-lösningar, men sådana funkar inte i vår bransch. Inget är billigare eller bättre än att bygga med ett hundraårsperspektiv.

Andreas Martin-Löf beskriver Black Friday-priset på 8 000 kronor i månaden som en ”rimlig och bra hyra” för Campus Björksätras lägenheter, men medger att 10 000 ”kanske är lite högt”. Företagets webbplats avslöjar att hyran låg nere på 5 800 kronor så sent som i augusti 2024.

Läs mer

Sju av tio unga stockholmare har inte ens råd med en trång lägenhet i stan, enligt en undersökning från stadens handelskammare. Foto: Jessica Gow/TT.

Ledare • 06 december, 2024

Bostadssveket mot de unga är monumentalt

Lennart Weiss häpnar över summan – och berättar vad han själv får för pengarna.

– Jag bor i en 130 kvadratmeters topplägenhet, med golvvärme och allt, mitt på Södermalm. Vi har en avgift på 6 700 och lån på 3 miljoner, så min månadskostnad ligger runt 10 000. Där har du i blixtbelysning hur det har blivit. Det är helt skandalöst.

Flamman har sökt Studentbostadsfondens vd Martin Berchtold.

Liz Fällman

Reporter på Flamman.

Välfärdsgranskaren och lobbyistjägaren Åsa Plesner får friskolechefer att darra som Kling och Klang inför Pippi. Tillsammans med Marcus Larsson driver hon podden ”Offentliga hemligheter”. Nu är hon aktuell med en ny bok.

Du verkar vara en muntergök. Hur gör du?

– Gott humör är den bästa härskartekniken! Därför låtsas jag vara en lugn, glad person i offentligheten. Jag gnäller och oroar mig desto mer i slutna sällskap.

Du har utvecklat en egen metod för ”kritisk bokföring”. Hur kan man beskriva den?

– Det är att lägga den kritiska teorins blick på alla former av ekonomistyrning och mätning. I min forskning synliggör jag välfärdsarbetares roll i styrningen och letar efter smärtpunkter och argument som kan leda till ett bättre arbetsliv.

Läs mer

Sveriges Lärare demonstrerar mot
skolnedskärningar utanför riksdagen. Foto: Anders Wiklund/TT.

Inrikes • 13 mars, 2024

Smygande nedskärningar kritiseras: ”Ärligare att göra det öppet”

I presentationstexten av din och Niklas Altermarks bok Konsten att avveckla en välfärdsstat lovar ni att presentera en ”väg ut ur fällan”. Kan man få ett smakprov?

– Kaxigare och mer stridbara välfärdsfack, en skattereform, bättre sjukförsäkring och avskaffat karensavdrag.

Vad ser du fram emot 2025?

– Det vore kul men otippat med en konkret framgång i kampen för en rimligare arbetsmiljö i välfärden. Längtar också till sommarens tågsemester.

Paulina Sokolow

Kulturredaktör och konstvetare.

Bakåtblickande, borgerlig, bedrövad – socialdemokratin är på väg att skifta färg. Men i kampen för att lösgöra sig från liberalismen riskerar den även sin själ.

Maurice Glasmans färger är blå.

Blå som vibben i de rökfyllda klubbar där han spelat jazztrumpet, blå som när han utsågs till lord i det brittiska överhuset, och blå som en arbetarorienterad politiker som vantrivts i Tony Blairs ”moderna” socialdemokrati.

När nyliberalismen var på väg att falla, samlade han ihop socialdemokratins blå känslor av vemod och skapade 2009 rörelsen Blå labour.

Året därpå förlorade nya Labour makten i Storbritannien. Under Tony Blair och Gordon Browns ledning hade partiet förvandlats. Det moderniserade ”nya arbetarpartiet” hade försökt förena kapitalism med jämlikhet. Med den så kallade tredje vägens socialdemokrati försökte de göra nyliberalismen till en motor i välfärden. Nya väljargrupper hade strömmat till och Labour stärkte sitt stöd i den urbana medelklassen. Men arbetarklassen på landsbygden började lämna partiet och sökte sig till konservativa Tories. För första gången fick Labour färre arbetarröster än medelklassröster.

Sista droppen för Maurice Glasman blev Labours räddningspaket som löste ut de krisande bankerna under den globala finanskrisen. Det borde inte vara samhället som räddade bankerna, utan bankerna som tjänade samhället.

Underdog. Cambridgeutbildade baronen och jazzmusikern Maurice Glasman tycker att Labour har blivit för elitistiskt. Foto: Martin Argles/Guardian/TT.

När den konservativa politikern Philip Blond lanserade sitt Red Tory-manifest, där han förklarade att lokalsamhället måste ta tillbaka makten från både staten och marknaden, kontrade Glasman med att grunda Blå labour. Det märkliga var att de stod för nästan samma saker. Det fanns en samsyn i att liberalismen brutit samman och det nu krävdes en återgång till ett mer traditionellt samhällsliv. Strömningen kom att kallas postliberalism, och utgick från att arbetarväljarna stod till vänster om partierna i ekonomiska frågor, men till höger i värderingar. Skulle Labour eller Tories fånga upp dessa arbetarkonservativa väljare?

Glasmans blå projekt var för tidigt ute. De brittiska gatorna kokade redan. Studentprotester från vänster ockuperade storstädernas universitet, skapade en ny våg av vänsterpopulism som flödade in i Labour och lyfte fram Jeremy Corbyn i partiet. Högerextrema Tommy Robinsons antimuslimska huliganer English Defence League anordnade marscher och upplopp på engelska landsbygden. Glasman mötte protester inom Labour när han förespråkade att partiet skulle gå ut på gatorna och samtala med Robinsons huliganer. Blå labours tid var ännu inte kommen och den postliberala teorin fick dra sig tillbaka till akademin.

Men nu är stunden inne. I Sverige.

När Socialdemokraterna i november presenterade arbetsgruppernas förslag på nytt partiprogram förklarade framtidsnamnet Lawen Redar att det är ”väldigt lite woke och väldigt mycket materialism”. Socialdemokraterna försökte triangulera Tidöpartiernas i syn på invandring och brottsbekämpning, konstaterade DN Ledare. Hur många partier som kulturkrigar högerifrån tål Sverige, frågade de (3/1).

De 80 konkreta förslagen kännetecknas av mer krav och hårdare tag, men också välfärdssatsningar och en vilja att finansiera förslagen genom att höja skatten för de rika. Ekonomiskt (till synes) till vänster, värderingsmässigt till höger.

(mer …)

Mathias Wåg

Grävande journalist och aktivist.

Kräver solidariteten att sexuellt våld förnekas?

Sexuellt våld som antikolonial kamp

Striden om sanningen

Splittringen inom den judiska vänstern

FN:s rapport om konfliktrelaterat sexuellt våld

Resultaten ifrågasätts

Våldtäkt inte en fråga om sympatier i kriget

Catrin Lundström

Har alla partier blivit konservativa?

Leonidas Aretakis

Fyra år för sent

Israel-Palestina: Målet är att minnas gemensamt – för att kunna glömma

Jonas Elvander

Helyllepojken som gick in i mörkret

Filmer i urval:

Charlotte Wiberg

Paulina Sokolow: Jag vill inte vara förebild för en ”lyckad invandring”

För SD är vi judar bara ett redskap

Paulina Sokolow

Svenska SSAB drar sig ur miljardkontrakt: ”Okommunikativa”

Frågorna som vänstern borde ställa om Hybrit

En frisk fläkt från Danmark

Liz Fällman

Blandade känslor inför vapenvilan: ”Ett helvete av bombningar”

Dagen efter Gaza

Leonidas Aretakis

Låt Reinfeldts hybris bli en varning

Ett svenskt stolpskott

Linn Svansbo

Modulbostäder kritiseras: ”Dyra papplådor”

Bostadssveket mot de unga är monumentalt

Liz Fällman

”Gott humör är min bästa härskarteknik!”

Smygande nedskärningar kritiseras: ”Ärligare att göra det öppet”

Paulina Sokolow

Varför så blå?

Mathias Wåg

Sexuellt våld som antikolonial kamp

Striden om sanningen

Splittringen inom den judiska vänstern

FN:s rapport om konfliktrelaterat sexuellt våld

Resultaten ifrågasätts

Våldtäkt inte en fråga om sympatier i kriget

Catrin Lundström

Flammans veckobrev

Flammans veckobrev

Leonidas Aretakis

Israel-Palestina: Målet är att minnas gemensamt – för att kunna glömma

Jonas Elvander

Filmer i urval:

Charlotte Wiberg

För SD är vi judar bara ett redskap

Paulina Sokolow

Frågorna som vänstern borde ställa om Hybrit

En frisk fläkt från Danmark

Liz Fällman

Dagen efter Gaza

Leonidas Aretakis

Ett svenskt stolpskott

Linn Svansbo

Bostadssveket mot de unga är monumentalt

Liz Fällman

Smygande nedskärningar kritiseras: ”Ärligare att göra det öppet”

Paulina Sokolow

Mathias Wåg

Flammans veckobrev