När Nato i veckan samlas i Chicago är organisationen så obsolet att den måste anstränga sig för att hitta en ny uppgift åt sig själv. Igen ska man kanske tillägga. För också direkt efter det kalla krigets slut sökte den nordatlantiska pakten en ny roll. Då började den orientera sig i ”kriget mot terrorismen” och sedan 2001 har kriget i Afghanistan varit paktens huvudfråga. Exakt hur mycket detta misslyckade krig har kostat är omöjligt att säga men att det handlar om hundratals miljarder dollar och 10 000-tals liv står utom allt tvivel.
I USA ifrågasätts alliansens existensberättigande öppet, också från officiellt och de stora mediernas håll. USA anser sig få mycket litet hjälp att betala de enorma kostnader det krävs att hålla krigen i gång och anklagar de europeiska medlemsländerna för att ha skurit ned sina försvarskostnader allt för mycket sedan det kalla krigets slut.
Det är i det ljuset man ska se det svenska deltagandet i mötet i Chicago. Sverige har visat sig vara villig både att bära tunga kostnader för krigsinsatser (ställda under Nato-kommando i Afghanistan och Libyen) och erbjuda förmånliga avtal för krigsövningar på svenskt territorium. Det är mer än vad många av Natos egna medlemmar ställt upp med. I Lappland övar Nato krig, dock knappast med lokalbefolkningens stöd. Sverige har under alliansregeringen utvecklats allt närmare ett Nato-medlemskap. Ja, så nära står vi nu Nato att Folkpartiets Fredrik Malms argumentation för ett medlemskap huvudsakligen bestod av konstaterandet av att vi ändå i princip ”redan är med”.
Alliansregeringen, och Socialdemokraterna under Urban Ahlins utrikespolitiska ledning, är mycket stolta över den utvecklingen.
I den allmänna politiska debatten betraktas en klassisk svensk neutralitetsståndpunkt i säkerhetsfrågor närmast som extremism. I Afghanistan verkar den svenska regeringen bestämd på att stanna med trupp till och med längre än Nato, som ämnar dra hem sina trupper efter 2014. Något liknande den nyvalde franska presidenten Hollandes linje, att dra hem de franska trupperna redan i år finns inte att hitta någon annanstans i svensk debatt än hos Vänsterpartiet som tyvärr har blivit marginaliserade i frågan, trots hårt och bra arbete i åratal.
Det ser med andra ord dystert ut för Natomotståndet. Men det finns ljuspunkter. I Chicago samlades cirka 20 000 människor i en stor protest mot mötet. De mötte nästan 5 000 poliser och ett säkerhetspådrag värdigt en mindre krigszon. Arrangörerna räknade med att det kunde ha varit ännu fler om det inte hade varit så outhärdligt varmt. Det kan verka lite i en miljonstad som Chicago men med tanke på vilken enorm press kritiker av USA:s säkerhets- och utrikespolitik får utstå är det en hygglig siffra.
En annan ljuspunkt är att de enorma kostnaderna för krigen nu börjar sättas i samband med krisen i USA och Europa. Att till exempel Grekland ska delta i ett enormt dyrt krig i Afghanistan och köpa svindyra nya tyska tanks, samtidigt som det kommer rapporter om att grekiska barn i allt högre utsträckning får gå hungriga till skolan är en absurditet som i längden inte går att försvara. Det är också något den framgånsrika grekiska vänstern lyfter fram i den politiska debatten.
I Sverige har det ibland funnits en tvekan bland krigsmotståndare för att argumentera ekonomiskt mot krigsvansinnet. Det är synd. I ett läge där det svenska försvaret utgörs av yrkessoldater som i huvudsak ska ställas under Nato-kommando finns alla skäl att ifrågasätta såväl höga försvarskostnader som kostnaderna för krigen i Afghanistan och Libyen. Krig utomlands kan inte anses ingå i ”välfärdens kärna”, också hos oss kan pengarna göra bättre nytta i till exempel skola, vård och omsorg.
