”Hur känns det att ha dödat flera hundra människor?”
”Inte människor, fascister”.
Replikskiftet, och svaret, brukar tillskrivas den sovjetiska krypskytten Ljudmila Pavlitjenko som stred vid östfronten under andra världskriget. Oavsett hur det var med just den träffsäkra utsagan så känner läsaren igen tonen och skoningslösheten i Pavlitjenkos memoarer som nyligen översatts till svenska. Berättelsen rör sig från uppväxten i ett politiskt radikalt hem där Pavlitjenko, trots föräldrarnas initiala tveksamheter, får chansen att studera på universitetet, men avslutar studierna omedelbart när hon får reda på att tyskarna inlett Operation Barbarossa.

Innan hon togs ur strid till följd av en krigsskada hade hon minst 309 fiendesoldater (främst tyska och rumänska) på sitt samvete. Sannolikt var det flera hundra mer än så. Hon befordrades i rasande takt och åkte med en delegation till USA där hon fick dinera i Vita Huset och skaka hand med både ”det arbetande folkets fiende” Henry Ford och ”humanisten, geniet och Sovjetunionens stora vän” Charlie Chaplin.

Sovjetunionen var det enda landet under andra världskriget där även kvinnor stred vid fronten och många av dem anmälde sig frivilligt. Pavlitjenko erbjöds att bli sjuksköterska men krävde att få ingå på lika villkor som männen i Röda Armén och lyckades övertyga mer än ett skeptiskt befäl genom att vifta med sitt diplom från skytteklubben i Kiev.

I amerikanska tidningar gjordes detaljerade redogörelser för hur mycket hon åt till frukost och vart hon än kom fick hon svara på frågor kring om de sovjetiska kvinnorna hade läppstift vid fronten och om vilka underkläder hon föredrog

I USA antogs de extremt framgångsrika kvinnliga prickskyttarna vara ett sovjetiskt propagandapåhitt och när Pavlitjenko sedermera turnerade landet i syfte att vittna om nazisternas härjningar kände hon sig enligt egen uppgift ”mer som skäggiga damen” än som soldat. I amerikanska tidningar gjordes detaljerade redogörelser för hur mycket hon åt till frukost och vart hon än kom fick hon svara på frågor kring huruvida de sovjetiska kvinnorna hade läppstift vid fronten och om vilka underkläder hon föredrog (just den journalisten hotade Pavlitjenko med stryk som svar).
”Den amerikanska ’fria pressen’ skvallrade om hur min vapenrock var skuren och övervägde om representanter för det svaga könet verkligen kunde tjänstgöra i militära förband”, sammanfattar Pavlitjenko sina erfarenheter.

Ljudmila Pavlitjenko var van att inte tas på allvar, men det hon särskilt vände sig emot i USA var den likgiltighet hon upplevde inför hennes och den sovjetiska delegationens uppmaning till enhet mot fascismen. För Ljudmila Pavlitjenko var en hängiven antifascist och kommunist, vilket upphovsmännen bakom den svenska titeln på hennes memoarer – ”Stalins prickskytt” – uppenbarligen strävar efter att nedvärdera och direkt förlöjliga.

Pavlitjenkos memoarer är frispråkiga, analyserande och intressanta även för någon som (likt undertecknad) inte bryr sig ett dugg om olika vapenmodeller eller infanteribeteckningar.